Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Kryper ner i soffan, precis nyduschad efter ett hårt träningspass och lyssnar på skön musik på Spotify. Håret klibbar i nacken under min nya, lurviga myströja – ett plagg som jag kanske aldrig kommer att ta av mig igen. Tillsammans med min oslagbart underbara, ulliga födelsedagsfilt så är det som om jag är insvept i mitt eget fluffiga moln. Att lite fleece kan göra en så glad och tillföra så mycket mys är makalöst, jag måste nog se till att börja panta mitt skräp i framtiden!

Jag försöker hålla kvar vid min upparbetade dampilska, men den rinner av mig snabbare än jag hinner nära den. Jag har för roligt, har haft en alldeles för bra, mysig, skön och härlig helg för att hålla fast vid någon slags aggression, oavsett hur roande jag tycker den är. Showen ligger nere, återkommer när livet känns lite jobbigt igen.

Tidigt igår morse så mötte jag upp Jenny och Camilla. Vi proppade bilen full med packning, innehållande varma kläder och alldeles för mycket picknik för vad som vad rimligt för den tiden vi skulle vara ute i skogen, sen drog vi till Enköping. Väl där så fick vi två fyrhjulingar och blev lotsade upp i skogen.

I ett par timmar tragglade vi oss runt i grönskan, fastnade lite i ett dike och fick vinscha oss, körde fast på en stubbe och fick lyfta maskinen, hade picknik, körde lite vilse och såna saker. Helt underbart bara!

Någonstans runt ett så åkte vi tillbaka för lite korvgrillning. Det var nog inte riktigt tänkt att vi skulle åka mer efter det men vi beslöt oss för att ta en liten tur till in på någon slags snitslad bana.

När vi står där inne i skogen och är som mest förvirrade över vart de gula remsorna tagit vägen så dyker det upp fyra stycken fyrhjulingar till. För att ha några brudar att imponera på så drar dom med oss att följa efter i deras spår och det var ungefär där vi borde ha vänt och åkt hem.

Vår lilla ”skogspromenad” innan lunch var ingenting jämfört med vad vi fick köra genom nu. De stora stenarna och stockarna vi undvikit innan var som snacks för dom här killarna och vi hade inget annat val än att följa efter. Vattengravarna som vi körde igenom hotade att dränka både oss och våra maskiner om vi lättade det minsta på gasen. Mitt i allt det här läskiga och oväntade så hade vi hysteriskt roligt. Leran stänkte upp från alla håll och kanter och letade sig in i stövlar och tröjor, granriset rev i ansiktet när vi passerade tajta passager, men vi kunde inte annat än att hejdlöst skratta, och det gjorde vi, hela vägen hem till Stockholm när vi äntligen hittat ut från skogen och skalat av den övre delen av alla lerfyllda kläder och tvättat av mopparna. Vilken dag!

Jag sätter mig på tvären och är obekväm – för att jag vill!
Jag vill vara i vägen, provocera, ifrågasätta, gå mot strömmen – bara för att jag kan!
Jag vill vara komplicerad, oförutsägbar, stökig, bråkig – bara för att!
Jag vill chocka, gå över gränsen, uppröra, skapa reaktioner – och jag vet inte varför!

Någon har tryckt på startknappen till oredan och jag känner inte för att stänga av den för tillfället, den underhåller mig på något sätt.

Egentligen vill jag nog bara ha harmoni, men jag tar vad jag har tillhands!

Allt kommer att bli bra Solan, allt kommer att lösa sig!

Vissa dagar ska man bara inte kliva upp! Definitivt inte när man inte ens har somnat.

Man vet att man har oflyt och en taskig dag när:

– man ligger vaken vid klockan två på natten och funderar på om det går att göra lasagne i en rund form, om man kan ha glasyr på kanelbullar och hur man lättast förgör en irriterande person.

– den första timmen i morse spenderas i morgonköerna bara för att ta mig till andra sidan av stan.

– man är så disträ att man kommer på sig själv flera gånger med att ligga under gällande hastighetsbegränsning på vägen till Linköping.

– det gråmulna vädret plötsligt förvandlas till hällregn som jag fick plana mig fram över i 45 mil. 

– en röd lampa börjar blinka i kassan på ICA för att kunden bakom dig är den 156è kunden och därför vinner en bil…eller en osthyvel.

– ostsåsen till lasagnen är vidbränd och jag inte upptäcker det förrän jag hällt allt i formen över lasagnen.

Du vet att du har flyt och att allt inte är så dåligt när:

– jag på vägen hem nätt och jämt klarade mig förbi tre poliskontroller, bara mellan Linköping och Nyköping! Dom är ju helt rabiata!

– lunchrestaurangen serverar en galet god tacopizza, precis när man är som hungrigast!

– du blir glad av att smygsnusa när ingen ser!

– man bestämt sig för att bara göra en sats kanelbullar och inser att det resulterade i tre hela plåtar vilket hade blivit ett helt kvällsarbete om jag gjort dubbel.

– det ringer på dörren och jag får oväntat besök. Som före detta lägenhetsinnehavare med portkod är det inget jag är van vid.

– jag inser att det är fredag imorgon och jag snart får ligga och dra mig i sängen i två dagar!

Sjätte rökfria dagen idag. I morse sattes jag på prov när jag tog på mig en tröja och kände något fyrkantigt i fickan. Det var naturligtvis ett cigarettpaket med en ynka stinkpinne inuti, nästan för fjantig för att slänga men ändå för onödig för att röka.

Igår hittade jag ett oöppnat paket i handskfacket på bilen när jag letade efter fönsterskrapan i min förberedelse inför istiden. Jag skulle aldrig hitta paketen om jag fortfarande rökte, det är bara ödet som leker med mig för att se om jag ska falla dit, fresta mig lite, se hur långt min karaktär sträcker sig.

Huvudets logik är häpnadsväckande. Plötsligt så resonerar jag med mig själv om att det inte är så farligt att röka, att rökningsdöden inte nödvändigtvis behöver drabba mig – jag kan vara undantaget!
Det är bara stoltheten och envisheten som sätter stopp för min rykande framfart, har jag sagt att det ska vara på det här orökta viset, ja..då får jag väl stå för det.

Kl 18:38 – Hemma efter träning och förskräckligt mätt efter sushimiddag i svettiga träningskläder med Jenny. Vad ska man göra med alla timmar fram till läggdags?
Kl 19:02 – Telefonen ringer – en timme borta!
Kl 20:05 – Glor och roas faktiskt av inspelade avsnitt av Cougar.
Kl 21:00 – Telefon igen.
Kl 21:20 – Borstar tänderna och önskar att tandborsten vore en cigarett, en cigarr, vad som helst som ryker egentligen.
Kl 21:28 – Satan vad populär jag är idag. 20 minuter till i telefon.
Kl 21:47 – Går och lägger mig i god tid innan Gumball 3000 börjar på kanal 6, jag vill inte missa en minut.
Kl 21:56 – Surfar runt på forum, skriver dumma saker och chattar.
Kl 22:02 – Fan, programmet har börjat. Titta nu!
Kl 22:04 – Surfar, chattar och fnissar.
Kl 22:36 – Va fan, nu har jag ju missat programmet ändå. Hur gick det till när tvn stått på hela tiden?
Kl 22:45 – Nu behöver jag sova, men jag är inte trött!
Kl 23:09 – Jag SKA sova nu! Provar sömnkapaciteten på högersidan.
Kl 23:14 – Vänstersidan kanske är den sida som jag brukar somna lättast på?
Kl 23:16 – Vad är det egentligen som låter utanför fönstret? Är det någon som knackar på huset? Dom får knacka hårdare om jag ska gå upp.
Kl 23:19 – Äh, det är ju på ryggen jag ska ligga, säkert.
Kl 23:25 – Snurra, snurra!
Kl 03:02 – Varför vaknade jag nu och är pigg? Jag måste försöka sova.
Kl 04:15 – Somna om igen, dumma flicka!
Kl 05:10 – Jag behöver verkligen inte vakna nu också!
Kl 06:00 – Klockan ringer. Fan, vad trött jag är! Måste jag gå upp?

Idag är det en sån där dag då insikterna slår till igen och jag ser det – klart och tydligt. Jag är en mästare på att skapa mina egna fluffiga moln, moln som täcker allt som den svartaste solfilmen på en annars genomskinlig ruta. Dagar som den här när solen lyckas tränga sig igenom rutan gör att jag ser varenda liten repa och alla små, små stenskott vilket gör helheten till ett stort bräckligt glaspussel som aldrig kommer att hålla ihop.

Jag grottar in mig i mitt innersta och söker flyktvägar, alternativa livsplaner. Vad kan jag sälja/köpa? Vilken sorts extrem förändring kan jag åstadkomma inom kort för att ställa allt på sin spets? Vad är egentligen värt något för mig? Vad vill jag? Var ska jag? Vad behöver jag?

Jag behöver nog tillbringa lite terapitid i köket med att baka och laga mat! Först måste jag dock tömma frysen från resultatet av förra terapisessionen.

Jag har hittat en superfin skog! Nej, den har visserligen varit upphittad långt innan min tid på jorden, men jag har inte sett den förräns idag och idag var den perfekt. Eftersom det var min första gång där så kanske den är mer perfekt andra dagar, men idag var det perfektion i mitt mått mätt.

Hela marken och alla stenar var täckta av mossa och jag gled genast tillbaka till Trolltyg i tomteskogen. Jag förväntade mig nästan att se små tomtenissar ligga på lur, hjortar som kunde sjunga och fåglar som syr upp klänningar, men jag tror att vi gick för snabbt för att hinna se dom.

Hunden Tarzan for fram som ett pistolskott runt omkring oss i alla fall. Jag önskade för en stund att jag kunde få vara en hund och flyga över stockar och sten med en viftande svans men det får bli en annan gång, i ett annat liv.

Igår hade jag nästan lite panik över rastlösheten som drog över mig och kroppen kändes osäker på hur den skulle förhålla sig till hemkomsten igen. Vad som var röksug och rastlöshet kan jag inte skilja på, men kroppen kändes bökig i alla fall.

Den här dagen blev inte ens i närheten av vad jag planerat, på ett bra sätt! För att vara en planerande person så är jag förvånandsvärt förtjust i spontana idéer och påhitt.

Idag blev det en hel dag ute i naturen bland båtar och djur-sholmare. Man behöver faktiskt inte åka så långt som till Spanien för att se andra kulturer, det finns redan bakom hörnet, i grannkommunen.

Det var en alldeles perfekt höstdag, om än lite kall, men det hade inte varit en perfekt höstdag om det varit varmt, då hade det troligtvis varit en sommardag. Toknöjd och tillfreds så känner jag mig nu ganska redo att ge mig på måndag imorgon!