Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

I natt så hade jag en fantastiskt härlig dröm. Jag drömde att jag hade sällskap i sängen, att det var någon som höll om mig och värmde mig med sin varma, underbara kropp. Det var härligt och så otroligt verkligt att hela min dag blev alldeles kanonbra!

På jobbet så var det dags för första delen av överlämningen, den där skrämmande delen i mitt jobb som jag försöker ignorera. Min Iphonechef tänker lämna mig och nu ska jag börja göra det som hon har ägnat sin tid åt.

På min fritid så får det gärna hända många oväntade saker men på jobbet så är jag lite mer avvaktande inför förändringar. Nu har jag försökt ignorera den kommande förändringen i flera månader, men med bara en månad kvar så börjar det bli svårt att blunda för rena fakta! Förändringen är på väg och jag ska med på tåget!

Mina annorlunda tankar går inte hem hos min Iphonechef. När jag förklarar för henne hur jag tänker så skakar hon på huvudet, suckar, säger åt mig att skärpa mig och talar om för mig hur jag borde tänka. Hon har oftast en helt annan synvinkel än vad jag har och jag blir tacksam när hon vinklar mina funderingar åt andra håll, jag behöver det.

Jag borde krympa henne och sätta henne på min ena axel, för hon är ett värdigt motstånd till den lilla djävulen som sitter på andra sidan och får mig att göra och tänka konstiga saker.

Idag har jag dock inte gjort så många konstiga saker, ja förutom att jag blev fly förbannad på personen som ringde mig mitt i natten. Det visade sig dock ganska snabbt att det var telefonens larm som satt igång för att det var dags för arbete, en vanlig måndagmorgon alltså.

Minus fem grader var det i morse och under täcket så kändes det inte mycket varmare heller. Jag får ge upp min idé om att inte ha någon värme i sovrummet. När det inte hjälper att sova invirad i en filt med duntofflor, duntäcke och en filt ovanpå så är det kanske läge att förbättra mina chanser för att sova istället för att huttra hela natten.

Redan när jag gick upp halv åtta så såg jag att det skulle bli en sån där blå-himmel-och-sol-dag men inte trodde jag väl ändå att jag skulle sitta på motorcykeln ett par timmar senare. Meningen var bara att jag skulle köra den hem till mamma för lite vinterförvaring men när jag väl satt på hojen, påpälsad till tänderna, så var det alldeles underbart! Vid Kista så tänkte jag att jag skulle ta nästa avfart istället, men i Solna fortsatte tänket på samma sätt vilket slutade med att jag åkte in till stan innan jag vände och väl i Bromma så fortsatte jag ut mot Vällingby och Spånga. Jag ville köra mer!!

Jag har inte haft något sug alls att köra de senaste veckorna så nu känns det galet snopet att ha fått upp värsta körabstinensen lagom till att hojen ska sova. Dåligt planerat av mig!

För övrigt så är jag inte helt nöjd med helgen. Trots att jag fått en hel del måsten gjorda hemma så har den inte varit helt komplett, glädjen över mitt lyckade polismöte har svalnat lite och vill ersättas av något annat, och känner jag mig rätt så är känslan den gamla vanliga rastlösheten. Dessutom känns det som om det är något som ligger och gror och väntar på att få komma upp till ytan. Jag vet inte vad det är och vill inte veta det heller!

Söndagen avslutas i alla fall i köket. För första gången (tror jag) så har jag bakat bröd och dessutom en lasagne som jag förhoppningsvis slipper slänga för att den är bränd. Jag kanske kan ändå…om jag vill!

Jag läser andras bloggar och blir avundsjuk på alla bilder som personerna lägger upp på sig själva och sitt liv. Jag avundas dom för att jag jag tycker dom är modiga, jag vill också ha mod att lägga upp bilder ibland! När jag påpekar detta för min Iphonechef så stirrar hon en stund på mig och säger: Hur kan DU tycka att bilder är läskigt? Du är så självutlämnande att till och med jag blir nervös ibland.

Jag funderar över det hon har sagt. Ja visst, jag delar med mig av mina upplevelser och mina tankar, inte så detaljrikt som livet är, men tillräckligt för att förståelsen för mina tankar ska framgå, varför min sinnesstämning är som den är för tillfället. Men är jag verkligen så utelämnande?

Jag har bloggat i mer än tre år nu! Det är kanske lite skrämmande att tänka på hur mycket jag har delat med mig av till alla som vill och orkat läsa.
 
Jag har fastnat lite i ett bloggtänk, när det susar förbi en intressant, galen eller ibland helt oviktig tanke så tänker jag direkt; det här måste jag blogga om. Jag är nästan övertygad om att jag bloggar för min skull, för att få bort tankar som ligger och svävar runt och tar upp onödig yta i den annars så förvirrade själen. Jag mår bra av att skriva av mig, tömma mig. Trycka på ”spara och publicera” och släppa tankarna i samma sekund som texten blir synlig för allmänheten.

Kanske är bloggen till för att få förståelse från andra? En förklaring till personen med hög integritet, som i verkliga livet inte vågar dela med sig av sig själv förutom till närmsta kretsen? Eller är det bara för att verka intressant, visa att det någonstans finns ett djup under den blonderade kalufsen?
 
Att ha en blogg är kanske lite egoistiskt. Jag kan kasta gamla ruttna ägg på personer, ösa ut mina orealistiska känslor utan att behöva förklara mig för någon. Det är en härlig envägskommunikation! Jag kan hinta om saker som jag vet att bara mina närmsta förstår, irritera mig på någon in public, peka ut ett offerlamm – men jag kan också rosa personer jag tycker om, tala om hur mycket jag tycker om dom. Jag har makt – i min egen virtuella värld och det är befriande!

Jag kan inte slita mig! Miss Li, Lars Winnerbäck, Blue October, Jason Mraz, Snow Patrol, James Blunt, Jeff Buckley och många flera håller mig sällskap hemma. Musiken flödar ut ur högtalarna och jag tänker – bara en låt till. Låten blir fem låtar, sex låtar, jag kommer inte iväg!

Eftersom min Ipod har tagit sitt sista andetag tillsammans med hörlurarna så tog jag med mig lurar till telefonen idag istället när jag gav mig ut på promenad. Jag förstår inte varför men nu gav telefonlurarna plötsligt upp också! Det går troll i mitt musikbehov! Ska jag verkligen behöva sjunga själv? Det tar liksom bort hela nöjet med musiken.

Visserligen så förbrukar jag bra dagar och känslor i alldeles för snabb takt men även idag så lever känslan kvar. Känslan av att vara oövervinnerlig, oslagbar, glad, lycklig och så jäkla nöjd! Så många stora ord använder jag sällan i samma mening som mig, men just idag tänker jag göra det för imorgon kan dom vara spårlöst borta igen.

Förutom behållningen av mitt allmänt skitglada humör så fick jag dessutom spä på det med en sån där skogspromenad idag igen. Jag gillar verkligen att gå i skogen! En timme i skogen känns som tio minuter, tiden flyger iväg i verkliga världen medans den står still bland den grönskande och mystiska mossan.

Det var menat att promenaden skulle vara en timme men när jag och Jenny fick välja stig om vartannat så blev riktningen därefter vilket gjorde att vi faktiskt gick vilse och helt tappade uppfattningen om vilket håll vi skulle traska åt. Jag tror att trollskogen försökte att förvilla oss, se till att vi inte hittade ut. Nu var vi dock för ihärdiga och klarade oss undan för den här gången, bara lite tröttare i ben och fötter än innan men galet nöjda över naturupplevelsen som varade i lite mer än två timmar.

Mitt konstiga liv fortsätter att förvåna och överraska mig. När jag tror att jag sett det mesta så blir jag direkt påmind om att jag har fel.

Igår var en sån knasig dag så att den går till historien. Morgonen sög faktiskt ordentligt, men sen slog eftermiddagen en frivolt och jag åkte från jobbet med ett leende på läpparna.

På kvällen var jag ute på bus. Förutom självmordshoppare, utan själva självmordsdelen då, så fick jag en kväll ute i naturen efter att jag fikat i stan.

På väg hem så står jag vid ett rödljus och får se en Mitsubishi 3000GT svänga ut på vägen framför mig och jag bestämmer mig för att jaga ikapp den?! Väl ikapp så tar jag mig äntligrn tiden att titta i backspegeln och ser där en målad bil som tar upp allt spegelutrymme: Säg hej till polisen!

Jag blinkar och svänger vänster och hoppas så hårt, med tummarna hårt knutna i handen att jag på något lyckosamt sätt ska kunna försvinna osynligt ur polisernas framruta. Poff, puts väck, typ! I nästa sekund när hela insidan av min bil plötsligt lyses upp i ett blått, blinkande sken så inser jag att jag definitivt inte är osynlig och inte heller speciellt laglydig.

Tankarna susar förbi; Hur snabbt körde jag? Hur länge har dom legat bakom mig? Hur kommer mitt framtida liv att se ut utan körkort?

Polismannen tar mitt körkort utan ett ljud och försvinner. Jag funderar på om det är sista gången jag sett det för i år. En sånt litet sött, rosa kort som är så värdefullt!

– Vi är tre poliser som kan vittna för att vi ska ta ditt körkort på plats. Du har kört 130 km/h på en 70-väg, säger en av de tre poliser som står och glor på mig.

Vad svarar man på den?

Jag vet inte hur eller varför men igår kväll så var jag smittad av tur, den var injecerad i mina ådror, och den turen räckte så galet långt att jag försiktigt kunde gasa ifrån poliserna med både körkortet i behåll och inte en krona fattigare!

Troligtvis så bör jag ha lärt mig en läxa nu när jag fått min ordentliga varning och varit så nära körkortsdöden, men just nu glider jag bara fram på glädjeruset över att jag lyckats klara mig undan. Lite nyfiken är jag dock på om turen fungerar två gånger i rad, jag vann ju ändå på min trisslott idag….vi hittar alla våra adrenalinkickar på olika sätt!

Jag vet inte om jag vaknar till larmet eller om det är trycket mellan ögonbrynen som till slut får mig att slå upp ögonen. När jag gjort det så vill jag sluta dom igen. Kudden känns lika hård som gråstenarna i min rabatt. Jag ställer om klockan till en extra halvtimmes sömn, jag orkar inte gå upp just exakt nu, kroppen är inte redo.

Det plingar i telefonen, en jobbarkompis vill (kl 06:47) att jag ska ta med mina julskivor till jobbet?! Jag funderar på hur väl han egentligen känner mig! Även om jag hade tyckt om julen, vilket jag inte gjort de senaste sex åren, så tycker jag inte att jag ser ut som någon som har julskivor hemma. Jag har en julstjärna och den tycker jag om och jag kommer att skaffa ljusstakar till fönstren, men det finns ingen anledning att gå till överdrift. Jag ska nog lyckas ignorera julen i år också, på något sätt.

Hur ofta dammsuger du hemma? Jag dammsuger kanske någon gång i månaden, eller när det verkligen behövs, vilket betyder när råttan har blivit en råttfamilj och dessutom fått släktingar.

Oavsett frågan om hur ofta jag borde dammsuga så vinner jag lätt över familjen Kober i Buffalo. I dagarna så hittade dom, enligt Aftonbladet, en tavla bakom soffan som stått där i 27 år! Om man nu bortser från hur äckligt det måste sett ut bakom soffan så är nästa fråga; hur fräsch är en soffa efter 27 år? Var det en tygsoffa? Skinnsoffa?

I och för sig är nog familjens ofräscha soffa det minsta av deras framtida problem eftersom dom hittade en Michelangelotavla värd hundratals miljoner bakom den äckliga soffan. Man kan köpa ungefär 6-7000 soffor för 100 miljoner.

Nu när jag tänker på saken så ska jag nog komma ihåg att kika bakom min soffa en extra gång när jag dammsuger nästa gång.