Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Kategori

Vardag

This is your wake up call!


Strax efter klockan sex i morse så vaknar Felix, som vanligt. Han börjar sitt rutinmässiga roterande mys och lyckas som alltid att sätta sina armbågar på ömma amningstuttar och sparka benen i min mjuka mage. Han klappar mig också, väntar och ser ifall jag ”vaknar”. Sen tittar han ifall IPaden ligger på nattduksbordet.

Jag mumlar att pappa har paddan, pappa sover på soffan för han får inte plats i sängen just nu. Felix travar ut till pappa väcker honom och säger att han vill ha välling och sen kommer han in till mig igen, kryper upp i sängen och börjar spela Trip trap träd eller Radioapan i väntan på sin välling.

Jag slumrar fram och tillbaka och väcks då och då av Felix som vill kramas och pussas. Kvart i tio vaknar jag på riktigt och då sitter Felix fortfarande bredvid mig och leker med Radioapan.

Jag blir förskräckt. Över klockan. Men mest över tiden som Felix suttit framför iPaden. Det blir för mycket nu, han håller på att bli beroende, känner jag.

Det är definitivt dags att starta dagen så jag går upp och då brinner Felix helt oväntat av. – Lägg dig, vrålar han. Jag försöker förklara att klockan är mycket och jag vill gå upp och äta frukost men han ger sig inte utan vrålar om och om igen att jag ska lägga mig. Plötsligt slocknar IPaden eftersom den varit inaktiv en stund under vårt ”bråk” och då vrålar Felix ännu värre och bankar på den, som om han försöker ge den första hjälpen. Det skrämmer mig att han blir så arg av att inte få använda paddan så jag bestämmer mig för att vi måste dra ner på det.

Felix är jättearg och skriker massor. Han utmanar mig genom att börja kasta kläder runt omkring sig och stirrar stint på mig med armarna i kors på bröstet för att se vad jag ska göra. Grymtandes. Jag tar inte upp hans kastade handske utan låter honom fortsätta. Men jag är arg.

Det blir en paus i skrikandet när han måste gå och kissa. När han kommer tillbaka är han mest ledsen så då passar jag på att kramas. Kenny gör sitt bästa för att liva upp stämningen och kommer med Felix kallingar på huvudet. Felix är inte så imponerad men när Tuva, som ligger i pappas famn, inser allvaret i situationen och lägger av en ordentlig prutt i pappas ansikte framför Felix, ja då kan han inte hålla sig längre utan skrattar hjärtligt.

Till sist kommer vi igång på ett bättre sätt och Felix får själv bestämma att han hellre vill åka till dagis utan sängen än att stanna hemma och sova?! (Hans egna alternativ alltså). Jag undrar vad jag får möta imorgon.

0

Let me have a break…down.

Igår var jag ett mentalt vrak! En helg med ungarna och jag har sju nya rynkor, ganska säkert. Då hjälper det inte att veta att Kenny bott på hotell i Karlstad och bara suttit av tid i väntan på finväder för att kunna flyga i Aerobatic SM, som dessutom aldrig kom. Vädret alltså, för det hade vi kvar här hemma i Stockholm.

Hur har alla andra föräldrar lyckats överleva barn nummer två? En lite gnälligare variant och en annan ganska mycket argare unge? Vad är hemligheten? Att ha ett barn är ju en walk in the park. Det är så jag kommer ihåg det just nu i alla fall, min nuvarande sanning. Men rynkorna som redan fanns innan Tuva måste ju ha kommit någonstans ifrån också.

Kämpa Solan, kämpa! Heja mig!

0

Hårtussar värda sin vikt i guld!

– Felix, idag ska vi klippa dig. 

– Jag har långt hår. Titta! Så böjer han fram huvudet och visar sin skalp.

– Ja precis, därför ska vi klippa dig.

Vi går ut och jag tar med mig trimmern och en godisask, som uppmuntran (synonymt med muta alltså).

– Felix, ska vi klippa dig nu då?

– Neeej!

– Om du låter mig klippa sig så får du godis sen. Här, smaka en.

– Gooooodis. 

– Ja om mamma får klippa dig.

– Måste samla ekollon först.

– Okej, men du får inte godis innan vi klippt dig.

– Goooodis!!!

– Kom så ska jag klippa dig då så får du godis sen.

– Måste samla ekollon.

Efter ett antal repetioner:

– Felix, nu går jag in och lägger tillbaka hårtrimmern och godiset.

– NEEEEEEEEEEEEJ! Bankar och slår på altandörren, skrikandes.

– Okej, så du menar att du vill klippa dig nu?

– Aaa.

Tar ut trimmern igen och sätter i sladden. 

– Kom då Felix så klipper vi dig och sen får du godis.

– Näe! Måste samla ekollon. 

(En betydligt kortare version av verkligheten)

Godisasken är alltså fortfarande kvar. Även håret.

0

Drömmar om chokladfabriken!

Jag är så löjligt godissugen just nu! Planen var att barnen skulle sova och så skulle jag baka caramellows. Men barnen sover bara om jag ligger i sängen, inträngd i mitten med små kladdiga armar och ben slingrandes runt min kropp från båda håll som små bläckfiskarmar. Felix kan i och för sig sova utan mig men inte den lilla, inte så pass länge så att jag kan slå mig ner i soffan och titta på tv. Eller baka caramellows. Hennes tålamod sträcker sig som längst för en snabb kisspaus. 

Alltså lägger jag mig strax innan halv nio, en lördagkväll på min plats, i mitten av sängen, så jäkla sugen på caramellows så att jag hallucinerar om hur gott det skulle smaka och så less på att behöva lägga mig  innan kvällen börjar, bara för att få lite lugn och ro, lite tid utan barnaskrik. Och caramellows.

0

Trist att leka i Bromma!


Välkommen till Andys i Bromma. Vårt nyaste bästaste 5500kvm. Ja, så står det på deras hemsida.

Kenny åkte idag iväg till Karlstad för att, ja gissa vad, flyga. I helgen anordnas Aerobatics SM som han ska delta i. Jag var sugen på att hänga med för att kolla tävlingen, som jag gjorde förra året, men Kenny såg det mest som en börda att ha mig med, då han skulle behöva ”roa” mig istället för att få vara i sin ”flygbubbla”. Alltså blev jag hemma.

Felix skulle vara med mamma och förkylda Peter i helgen. Eftersom det känns som att han har ganska stort behov av mig just nu så vill jag inte att han skulle vara utan mig, och vice versa för den delen, för länge så jag hämtade honom från dagis och åkte till det nya leklandet i Bromma där jag mötte upp Kattis.

Vi var jättepeppade inför besöket och hade stora förväntningar på Andys. Felix var dock betydligt mer nedtonad. Redan på dagis så sa fröknarna att han var väldigt trött.

Leklandet var inte bara tomt på folk utan även på lekalternativ. För er som inte varit på ett lekland så är det en hel värld utav klätterställningar med olika funktioner byggt både på höjd och längd. Det finns bollhav, rutschkanor, klätterväggar, piratskepp, linbanor, och så många saker som jag inte ens kan sätta namn på. Det är himmelriket för barn och för föräldrar också för den delen, speciellt för de som bara kommer och lämnar sitt barn och sitter i cafeterian under tiden utan att bry sig om vad deras ungar håller på med eller hur de beter sig.

Hur som helst så blev vi alla tre så besvikna över leklandet. Det var så litet och så tomt på aktiviteter, om man jämför med det vi brukar gå på. Klätterställningarna var smutsiga och det fanns inga soffor eller sittplatser för mig och Tuva att vänta vid medan Felix och Kattis lekte. Det fanns flera rum som de gjort till affär, veterinär, pizzeria, verkstad och så vidare men inga attiraljer att leka med.

Felix var inte heller på humör, allting var läskigt, han blev höjdrädd och ville inte ens åka rutschkana. När vi ätit middag hos mamma så gick vi en promenad med barnen i vagn och jag tror nästan att Felix tyckte det var betydligt mysigare än att vara på leklandet idag.

0

Förskolekillen snackar!

”Flytta på dig” säger han och jag tänker bestört att den meningen måste komma från förskolan, där andra barn säger så till honom. Ibland när han blir arg så slår han mig och jag undrar om det också är därifrån eller om det är en sån period som alla barn går igenom? Tänk om barnen är taskiga mot Felix? Mammahjärtat blöder av tanken, men sen tänker jag på det Felix sa igår kväll; Felix knuffade Milo. 

Tänk om det är Felix som är den taskiga?! 

0

Kuckeliku kan du ha!

Nu är tuppen historia! Vi fick höra via en granne att en annan granne irriterade sig rejält på att tuppen gal på morgonen så vi (Kenny) löste problemet. Till och med jag som varken är så känslig eller hör speciellt bra har lyssnat på tuppen i mina drömmar på morgonkvisten och det var som att han aldrig stannade upp för att ta luft ens. Ett konstant oljud alltså.

Vi har fortfarande en ungtupp kvar som inte försökt ta sig ton än, och kanske att han avvaktar med det nu när han sett vilka konsekvenser det kan bli?!

0

Snubbelfel!

Är det inte lite ironiskt när man får ett mail som bekräftar att man gått in och valt att man inte vill ha flera mail?

0

Lite sjuk men ändå inte!

Idag var det dags igen för min tredje operation av cellförändringar. Det var blandade känslor den här gången. Sist jag var på Danderyd för att operera cellförändringarna så fick jag reda på att jag var gravid, sådär rakt upp och ner av läkaren som skulle operera mig. Jag har berättat om det i ett tidigare inlägg som jag kunde ha länkat till om Metrobloggen hade fått upp min gamla blogg igen, men det verkar dröja. Oavsett så tycker jag om att vara på Danderyds sjukhus för där fick jag mina (så konstigt att skriva i plural) barn!

Hur som helst så fick jag på grund av min graviditet ryggmärgsbedövning vid det tillfället för att inte riskera att barnet skulle ta skada. Idag sövdes jag, betydligt mycket skönare.

Först fick jag något avslappningsmedel. Kroppen blev lite slapp(are) och rummet började snurra, sådär lite behagligt. Jag slutade lyssna på personalen som pratade med varandra och njöt, faktiskt, av känslan att ligga där lite snurrig och trött (med benen i vädret). Någonstans hörde jag någon säga ”ta tre djupa andetag” och sen försvann allting tills jag vaknade, eller blev väckt på uppvaket för att de skulle kolla att jag mådde bra. Jag frös och önskade att de kunde få låta mig stanna kvar i den djupa sömnen ett tag till och av någon konstig anledning så lyckades jag inte somna om, inte ens när jag fick en värmefilt. Kan det vara så att man sover så djupt under narkos så att det blir som flera powernaps på raken? Jag är i alla fall sjukt nöjd över att jag fick sova under ingreppet, sist var jag som sagt också bedövad men vaken nog att känna lukten och se röken från mitt eget brända kött, som lasern går över. 

Sängen fick jag inte stanna länge i utan jag blev uppjagad ut till ett väntrum för de opererade där sjuksystern serverade te och macka i väntan på att jag skulle känna mig redo att lämna sjukhuset.

Nu väntar en tid av smärta när såren ska läkas men med tanke på vilken cirkus det är hemma så lär jag inte ha tid att tänka på det onda. I bilen på vägen hem runt klockan fyra så fick Felix ett riktigt spel igen och skrek från Kista till Upplands Väsby, sen tog han ett par pommes frites och somnade och han sover fortfarande nu, klockan tio på kvällen. Antingen så får vi en spännande natt när han vaknar utsövd vid två eller så vaknar han pigg (och glad) som en lärka imorgon bitti. Time will tell!

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑