Okej, Kenny har kanske varit i bättre skick förut. Nu har han skaffat sig en allergisk reaktion och fått nässelutslag också. Han vägrar att gå till läkaren igen, så jag förser han kontinuerligt med antihistamintabletter och hoppas på att vi slipper bota honom med kortisonspruta.
Den största orsaken till att vi valde Mexico som resmål i år var för att vi var inbjudna till Andrew och Emelies bröllop som de tänkte arrangera i Tulum, en timmes bilfärd från Playa del Carmen. Två flugor i en smäll, tänkte vi och bokade resan. Eller ja, jag bokade resan i hemlighet innan Kenny visste att han ville åka, så när han kom hem en dag och sa att han ville åka och frågade om jag också ville det så var ju allt redan klart.
Ett par dagar efter att vi varit till doktorn med Kennys bronkithosta så vaknade jag upp utan röst och med hosta. Läkaren sa att hon var 100% säker på att jag fått samma sak som Kenny och gav även mig en penicillinkur. Tack vare penicillinet, eller läkaren som ordinerat det kanske, så var vi tillräckligt pigga för att kunna ta oss till bröllopet, tack och lov.
Det är mitt första barfotabröllop, men inte det sista hoppas jag, det var så fint med ett strandbröllop. Tekniken strulade lite med musiken och mikrofonen, men vad gjorde det när man såg det fina bröllopsparet stå med ett vackert hav bakom sig och pelikaner flygandes över huvudet medan de lovade varandra evig trohet. Det är inte många kyrkor som kan slå den utsikten.
Kvällen var avslappnad med mat, tal och musik. Felix höll ut hela kvällen lång men såg väldigt trött ut på slutet då han tittade på film tillsammans med sin nya idol Savannah, fem år. Hon hade dock hunnit tröttnat på honom under kvällen och gjorde sitt bästa för att ignorera honom. Han somnade i alla fall ovaggad. Det gjorde jag också!
Idag åkte vi hem från Tulum, men på vägen till Playa del Carmen så stannade vi i Akumal för att snorkla med sköldpaddor.
Vi hade fått höra och läst om att man på vägen till stranden skulle bli överfallna av säljare som vill sälja snorkelturen eller hyra ut flytvästar, snorklar och så vidare. Andrew hade också varit där och menade att vi skulle strunta i alla säljare och att de inte hade någon rätt att hindra oss snorkla på egen hand.
Eftersom barnen sov så lämnade jag och Kattis Kenny i den väntande taxin och gav oss ner mot stranden. Stora klungor av säljare stod längs hela promenaden ner mot stranden och skrek efter oss om flytvästar, snorklar och guidade turer. Vi ignorerade dem totalt och gick med bestämda steg mot havet.
Stranden var fullsatt och det var människor överallt i snorklar och flytvästar. Vi slet av oss kläderna och sprang ut i vattnet med sikte på plätten där flytvästarna verkade samlas ute i vattnet.
Inte länge efter att vi simmat över repet som markerade platsen för sköldpaddor så såg vi dem. En ganska stor och en jättestor, betandes på gräset på havsbotten. Strax efter att vi fått syn på sköldpaddorna så insåg jag att det var stök runt om mig. Någon försökte få kontakt med oss men jag låtsades som att jag inte såg det.
En vakt, i vattnet, försökte få Kattis att förstå att vi inte fick vara där utan flytväst. Hon försökte även hon att låtsas som att hon inte hörde eller förstod men när vakten, iförd flytväst och snorkel och grejer tar fram en visselpipa som han blåser argt i för att hans kollegor ska uppmärksamma oss så kände vi att det blev lite mycket uppståndelse och simmade tillbaka mot stranden, mycket nöjda över att vi fått se sköldpaddorna och lite nöjda över att ha trotsat kommersen runt omkring oss.
Den här killen försvann igår. Kattis var här på besök och när vi ätit lunch så gick vi mot receptionen. Precis innan receptionen så vek vi av till höger men Felix fortsatte gå mot receptionen.
Felix går ofta in egen väg, han har inget behov av att hålla sig nära oss utan vill gärna utforska världen på egen hand och komma tillbaka när han vill. Just nu så är enda sättet att få honom att följa med oss, mot sin vilja, att vända sig om och gå åt hans motsatta håll och säga hej då. Då kommer han, fortfarande, tillbaka.
I alla fall så var Felix ur vår syn i max 10 sekunder innan vi stannade och vände om för att se om han tänkte komma tillbaka och följa med oss.
Det gjorde han inte. Han var borta.
Kenny ryckte på axlarna och sa i vanlig ordning ” det löser sig” (som om han kan veta det). Jo men visst, det mesta brukar lösa sig, men inte av sig själv bara och jag tänkte inte tappa bort ett barn i Mexico i alla fall. Regnet öste ner och Kenny gick mot receptionen för att leta och Kattis åt ett annat håll medan jag vaktade Tuva och sprang runt i receptionen.
Felix borde nu ha kommit fram från vad han än höll på med, men det gjorde han inte. Både Kenny och Kattis kom tillbaka för att se om jag gav tummen upp för en hittad Felix men jag hade ingenting att komma med.
Nu gick Kenny till vakterna för att be om hjälp. Det är lika mycket personal här som gäster och hälften av dem har en walkie talkie så meddelandet om Felix gick snabbt ut. Precis när vi dragit igång cirkusen så kom Felix, från lunchhållet. Jag vet inte hur han missat att vi vek av från vägen, men han måste ha gått i sin egna värld och vi måste ha missat honom på sekunden när han vände från receptionen och gick tillbaka.
Det kan vara så att han lärt sig något av det här. Han har sagt flera gånger efteråt att vi inte får tappa bort honom. Jag försöker förstås lägga över skulden på honom och säga att han inte får tappa bort OSS men jag vet inte om det går bra.
Nu är han hemma i alla fall.
Hotellet blir bättre och bättre nu när vi fått vänja oss vid vad det är för slags hotell. Personalen är fantastisk och här är det verkligen all inclusive, inga dolda kostnader om man behöver något extra. Ska du däremot handla i butiken på området, ja då får du betala minsann.
Djuren och naturen gör det här stället till något riktigt extra. Vi drömmer om att åka på utflykter och se hur det ser ut utanför området, men vi har inte ens utforskat hotellområdet än. Dessutom så är vi sjuka. Jag skriver vi nu för igår morse började min hals att rossla och idag har jag ingen röst alls. Kenny hostar helt tokigt mycket men han säger att det börjar kännas bättre.
På grund av det här så kan vi ju inte planera några utflykter alls, doktorn ordinerar vila men det är inte helt lätt med två barn som är fulla av energi. Eller ja, när Felix somnar så sover han i tre timmar men det tar på krafterna att leka i vattenparken. Någon av oss måste vara med Felix i poolen hela tiden, oavsett hur vi mår. Han älskar alla rutschkanor men fastnar gärna i en och samma som han åker 20 gånger i rad. Om ni tycker han ser eländig ut på bilderna så beror det dels på hans blåtira, hemifrån när han gick en omgång med ett måttband, och dels för att han fått myggbett på samma öga nu.
Idag har jag också fått medicin så förhoppningsvis borde vi kunna få en bättre vecka två.
Vi kom till hotellet till slut! Fast det är inget hotell, det är en liten stad, ett enormt komplex där man planterat ut hotellrum i djungeln.
Det är djur överallt, pelikanerna dyker vid strandkanten, näsbjörnarna bökar i jorden längs gångvägarna, ett par leguaner kröp upp på poolområdet igår, vi mötte en tvättbjörn på vägen hem från middagen, aporna hoppar i träden och de har en grupp hjortar som går och betar. Då har jag nog inte ens fått med allt. Som sköldpaddorna som bor i de här pölarna med grundvatten. Det är riktigt häftigt!
Det ligger pooler överallt och utanför oss så ligger vattenlandet med vattenrutschkanor i alla former. Tröttnar man på det så kan man gå till leklandet.
Allt är egentligen ganska bra om det inte hade varit för att Kenny är ganska sjuk. Han hostar upp lungorna och går på penicillin. Läkaren menar att han borde röntga sig om det inte blir bättre snart.
Felix känns också lite hängig, är inte så intresserad av att äta och kräktes på mig igår natt. Fast när han är i vattenlandet så är han i toppform.
Även jag börjar känna av halsen nu. Vilken cirkus alltså!
Kattis bor på eget håll inne i stan och verkar ha det väldigt bra. Det känns så skumt att man är i Mexico tillsammans men ändå inte. När båda barnen skriker och Kenny hostar så känner jag mig lite avundsjuk på Kattis som ligger och läser en bok på stranden, i lugn och ro.
12 timmar tar flygresan till Mexico. Vi hade pratat med Felix i förväg om hur lång resan skulle vara, hur man ska bete sig i planet och laddat upp med leksaker och film i IPaden.
Det hade absolut ingen betydelse!
Han skrek, klättrade på sätena, kastade saker, vägrade att äta och sova. Flygvärdinnorna försökte hjälpa till men det var lönlöst. Ingenting gick hem.
Planet hade toaletterna en trappa ner och där fanns ett litet utrymme för kön till toaletterna, där satt jag med Felix när han skrek som värst. När vi suttit där i någon timme så blev det kraftig turbulens och vi fick snabbt spänna fast oss i nödsätena för att inte trilla omkull. Det studsade riktigt ordentligt och jag var glad över att sitta fastspänd. Men det var nog det bästa som kunde hända för DÅ somnade Felix och jag kunde bära upp honom igen när det blev lugnt i luften igen. Jag kan ärligt säga att jag förväntade mig applåder när jag kom bärandes på en sovande Felix, som en trofé, men passagerarna vågade nog inte utmana ödet och nöjde sig med menande leenden.
Någonstans mitt i resan så blossade det plötsligt upp ilsket röda prickar på mina armar också som brände och var ömma. Jag fattar verkligen inte vad som hände, men jag lutar åt att det har något med stress att göra.
När vi landat så sa Kenny; det här gör vi inte om förrän barnen är tonåringar.
Vi kommer att glömma den här flygresan. Kroppen kommer rensa ur den ur vårt försvar, den är för tung för att bearbeta. Lets never ever talk about this again!
Sista kvällen inför semestern och jag har en lista på vad som ska göras när barnen lagt sig. Felix ser trött ut och för att vara extra snäll mot honom så får han för en gångs skull ta med sig IPaden i sängen.
– Felix, om en halvtimme ringer klockan och då kommer jag och hämtar paddan för då måste du sova.
– Okej mamma!
När äggklockan ringer vid halv nio så stänger han av paddan och lämnar ifrån sig den utan något tjafs. Wow, tänker jag.
Sen börjar han. Vi hör dunsen från hans fötter när de träffar sovrumsgolvet. Åh, en kväll med hans nyaste lek där han smyger upp, om och om igen tills vi ger upp och måste börja om hela nattningsritualen, liggandes bredvid honom till han somnar.
Jag har inte energi till det här kväll. Eller egentligen ingen kväll. Jag behöver en liten stund på kvällen utan barnaskrik, men just ikväll behöver jag den för att fixa ”det sista”.
När jag står och vaktar Felix med Tuva gnällandes i famnen så leker han med sitt pärlhalsband. Jag säger åt honom att sluta, att han måste sova för att orka gå upp och åka på semester och jag hotar med att ta halsbandet om han inte slutar.
Han utmanar mig och efter ett antal hot så tar jag halsbandet. Då börjar Felix skrika och när jag inte svarar honom så börjar han fejkgråta. När jag klappar honom på kinden så blir han jättearg för att jag tog bort den tår han lyckats klämma fram.
Halsbandet är nu det allra viktigaste av allt just nu och han skriker för att få det och jag bestämmer mig för att jag INTE kommer att ge vika den här gången. Inget ”du får det om…” för det fungerar aldrig.
Till slut, när klockan visar kvart i tio, så ger han upp och somnar med ett trött ”jag älskar dig mamma”. Precis när han börjar andas tungt så viskar jag i hans öra; jag vann!
Undrar ni över blåtiran? Jo, i fredags morse så hade vi familjemys i sängen (om det inte varit för att JAG skulle till jobbet så hade det inte varit lika mysigt med allt ståhej i sängen).
Felix satt då och lekte med ett måttband, som är veckans leksak. Medan vi FaceTimeade farmor så drog Felix ut måttbandet så långt det gick och släppte det så att det skulle åka in igen, och det gjorde det men en väldig fart via Felix öga. Först blev det en blödande bula, sedan blev det blått som efter en dag spred ut sig till en blåtira och snart antar jag att det kommer bli gult.
Förutom det så är Kenny sjuk, sådär dödssjuk ni vet! Han hostar upp lungorna och proppar i sig halstabletter som russin. Jag har försökt varna honom för den laxerande effekten men han säger att han dör annars, sort of.
Alldeles, alldeles snart åker vi på semester. Jag har som vanligt tokångest över packningen och jag vet att jag har packat för mycket kläder men jag kan inte välja vilka plagg jag ska lämna hemma. Det är för många parkeringsplatser att välja på, som jag brukar säga.
Helgen har ägnats åt att fixa inför resan och städa. Kennys kompis kommer att bo här och ta hand om Nisse och hönsen, för att inte tala om huset. Förra året när vi åkte var det minus 20 grader och proppar gick hej vilt och hönsens vatten frös och avloppspumpen gick sönder dagen innan avfärd. Jag hoppas och tror att årets husvakt får det lite enklare.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer