Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag är tillfreds!

Morgonen var en perfekt städmorgon. Jag gick upp och satte igång redan innan frukost och körde en riktigt städomgång, ni vet en sån där då man till och med dammsuger bakom soffan.

Jag är lite av en golvfetischist, fina gamla trägolv gör mig glad och eftersom jag har det i min lägenhet så försöker jag hålla efter dom så gott jag kan. Nu var det länge sedan jag ödsla någon kärlek på golven så idag tog jag igen det genom att varsamt skrubba golven, ståendes på knäna med en scotchbrite.

Jag fick massor av kärlek tillbaka, nu skiner dom som aldrig förr och känns mjuka och varma under mina bara fötter. Hade jag velat så kunde jag äta mat direkt från golvet nu, vilket jag i och för sig aldrig gör men det skulle gå.

När jag ändå var igång så passade jag på att olja köksbänken och rengöra spisen i detalj. Om ni tycker det här är hur ointressant som helst så får ni göra det, jag är i alla fall sjukt nöjd att jag har det superrent hemma hos mig nu.

Hur ser det ut hemma hos dig?!

http://www.news.com.au/dailytelegraph/story/0,22049,22535838-5012895,00.html

Jag förstår inte innehållet på den här länken!

Nu har jag glott på den här nakna tjejen i flera minuter och hon byter håll lika ofta som jag blinkar! Betyder det att jag har en intern konflikt mellan höger- och vänster hjärnhalva? Har jag ett pågående inbördeskrig i huvudet? Det skulle förklara en hel del förstås, men hur ska jag skapa fred? Det finns trots allt bara ett huvud att dela på.

När jag snubblar äver såna här mindgames så vill jag alltid veta hur det fungerar, vad som är tricket! Kan någon förklara det för mig?

Om jag blundar och tänker på att hon ska snurra vänster så gör hon det när jag tittar igen och vice versa, helskumt!

Idag är jag liten….mycket mindre än igår, mentalt sett.

Gårdagen vad en ”full”späckad dag på alla sätt. På morgonen drog jag iväg en sväng till Göteborg för att marknadsföra vårt företag i Nordstans galleria. Jag var övertygad om att dagen skulle bli knepig redan när jag lyckades skjuta iväg min fulla (nr 2) tekopp som en projektil på kostymsnubben bredvid mig på flyget. Vanligtvis så håller jag inte på med såna klantigheter, men nu är jag en erfarenhet rikare. Nu gick det rätt bra ändå eftersom han tog överfallet med god min och ursäktade mig med att ”det är konstigt att det inte händer oftare”.

Direkt från Göteborg så var det dags för en helkväll med HR & löneavdelningen. Vi proppade oss fulla (nr 3) med mat innan vi drog vidare till Lena & Orups show på China. En parantes där som jag undrar över är varför jag alltid råkar ut för alla annorlunda saker. Vi hade förbeställt mat och alla fick in sina tallrikar innan mig och när jag till slut fick in mina fajitas så får jag det på ett stort tallrikstorn! Det var en halvmeter hög ställning med fyra våningar tallrikar full(nr 4)proppade med mat. Varför kan jag inte få min mat på en vanlig tallrik som alla andra? Varför ska jag alltid vara speciell?

Showen bjöd på mycket bra musik och den fortsatte efteråt på Golden Hits där jag blev smittad av alla andra att tokdansa hela kvällen med en låtsasmick i handen för att kunna yla med till låtarna, inspirerad av Lena Ph. Det kändes som att vara femton igen.

När jag traskade hem mot hotellet på Stureplan klockan tre på natten ömmade det i både fötter och hals och det tog mig inte många sekunder att somna. (Underförstått, full nr 5).

Så, efter en dags konfererande med alldeles för lite sömn så är jag ingen stor person just nu. Men att gårdagen skulle bli knepig stämde inte, fan vad kul vi hade!

När jag slutar att skriva om sånt som rimligtvis borde ha en följetong så beror det oftast på att jag inte vill prata om det. Exempel på detta är min dating och min sluta-röka-grej.

Uppenbarligen så har båda dessa saker misslyckats, vilket jag förutsätter att ni ska förstå eftersom jag lägger fokus på att skriva om allt annat än just det.

Jag inbillar mig att dessa saker ska falla i glömska om jag ignorerar det, vilket faktiskt brukar fungera.

Jag är hyfsat bra på att koppla bort problem från hjärnan, det är lite av min försvarsmekanism för att jag ska slippa bli mänsklig. Om jag tillåter mig att känna efter så kan det hända att jag blir blödig och det vore en förlust för mig. Ingen ska se mig tappa kontrollen, eller rättare sagt, jag ska inte se mig själv förlora kontrollen! Nu har ju det självklart hänt ibland, men det är den inställningen som verkar ha etsat sig fast. Och ska det ske så sker det när ingen är nära.

Jag vet inte om det beror på jobbet eller dejt-grejen men sista tiden så har det pratats mycket om mina egenskaper och där blir det ganska glasklart att jag behöver arbeta med min självinsikt.

Mitt största problem är att jag sätter så höga krav på mig själv att de nästan blir omöjliga att klara, jag får helt enkelt inte fela! Det spelar ingen roll om människor runt omkring mig gör misstag, det är helt okej för mig, så länge jag inte gör dom. Den inställningen gör att det blir svårt att vara mig, jag måste lära mig att göra fel (vilket jag naturligtvis gör) men att kunna acceptera det.

Kan jag få vara någon annan tills jag lärt mig vara mig själv?

Idag fick jag mig en ordentlig ardenalinkick! Det var den värsta jag känt på länge.

Jag, min chef och min VD skulle åka ut till Täbypark för att medverka på en kurs och nu råkade det komma sig att VD´n kom ut till bilen precis när jag och Anna skulle åka.

Hans enda kommentar var: nu är det race!

När jag får en sån utmaning rakt upp och ner och det handlar om bilkörning så växer inte hornen ut, de fullkomligen exploderar ut i pannan på mig!

Adrenalitet hinner inte ens sprida sig ut i kroppen, det bara sprutar ut i kroppen som en vulkan som slutligen fått ett utbrott.

Anna ringde mig när vi börjat köra och meddelade att vi absolut inte fick komma efter VD´n. Visserligen så avböjde hon min förfrågan om fula omkörningar var tillåtet, men utöver det så var allt lugnt.

Hjärtat bankade i tredubbel hastighet, naglarna bet sig fast i ratten och växelspaken fick en upplevelse den aldrig kommer att glömma.

Ute på motorvägen så skakade mitt högerben som om jag fått ett epilepsianfall, det gick inte att hejda. Vi kryssade runt bilarna i galet tempo och försökte hålla honom från att köra om genom att blockera filerna.

Efter ett misslyckat försök att komma om mig varpå en lastbil var på väg in i hans bil så kände jag mig lite självsäker…..tills han fick en lucka och gled om.

När vi passerade över järnvägen mot centrum så låg han fortfarande före. Jag var en centimeter ifrån att ta rondellen åt fel håll när jag såg att det var hyfsat fritt, bara för att vinna, men så drabbades jag av ett uns insikt som fick mig att åka varvet runt och med stor skam förlora utmaningen. Morr!

Nu hör det i och för sig till saken att jag kör en gammal Audi 1,6 och Anna en gammal sur Saab. VD`n däremot har en passande BMW M5 med ungefär 400hk mer än oss, så nej…det var kanske inte så konstigt. Som Anna sa, det var som att jämföra penisstorlekar.

I natt så bestämde jag att jag skulle låta mig bli pålurad en bil.

Om det nu blir så att jag inte köper en till lägenhet så ska jag gå ut i helgen och fångas upp av en sliskig bilhandlare som får sälja på mig något gammalt skrot för massa pengar.

Som jag ser det så är alternativet att jag lagar grejerna på min bil, besiktar den, lagar lite till och ligger på knäna en kall och becksvart kväll och byter däck.

I och för sig så kanske jag inte får vinterdäck på bilen jag blir tillsammans med, men då är det i alla fall ett nytt moment i att ”lär-känna-din-bil” när jag ska byta.

Den stora frågan är bara VAD jag ska ha för bil, någon linje måste jag ju följa.

Den ska ha:

– utseende, såklart

– läskhållare

– stolsvärme

– klimatanläggning

– utetemperatur

– stark motor

– snygga fälgar

– gärna fyra dörrar (eller fem beroende på hur man ser det)

Ja, det är väl ungefär vad den ska ha. Troligtvis har jag glömt något väsentligt men det kommer nog när jag väl hamnar där.

Är det för tidigt att börja längta efter sommaren? Måste man enligt någon oskriven regel gå igenom vintern innan man får börja tänka på sommaren?

Jag är i och för sig tokförtjust i våren då de första solstrålarna kommer fram och börjar värma men för planeringens skull så är ju sommaren bättre eftersom den (egentligen) ska hålla jämn värme (vilket den i 90% av fallen aldrig gör).

Nästa sommar ska jag:

– bada mer (än två gånger), jag är en badkruka som vill ha riktigt varmt i vattnet när jag hoppar i.

– stå på en skön klippa med ett fiskespö och inte ge mig förräns jag drar upp en stor ful fisk.

– köra galet mycket motorcykel.

– bli proffs på wakeboard, eller kunna åka i alla fall.

– grilla fler mashmallows än vad jag gjorde i år.

– lära mig växla på min vanliga cykel.

– köpa ännu fler sandaletter.

– lära mig att vindsurfa, det kan i och för sig kräva en utlandsresa om jag ska hålla på att ramla i vattnet eller så kombinerar man det med första punkten så är det löst.

– sitta ute flera sommarkvällar och njuta av det.

Det är ungefär så långt min fantasi sträcker sig just nu, men det är inte så illa med tanke på att det är oktober.

För min del så får sommaren gärna dyka upp riktigt tidigt nästa år! Innan dess så ska jag planera för aktiviteterna i vinter.

Jag känner mig dum….idag, och tänker nog tillåta mig att känna så i ett par timmar till. Imorgon så ska det vara som bortblåst igen.

Det värsta jag vet är att känna mig dum och naiv, men hur gör man för att undvika det?! Ibland verkar det faktiskt som att det inte går att undvika.

Om man är dum på riktigt så borde man ju inte känna sig extra dum och därför inte heller må dåligt över att man var dum, det borde vara ett normaltillstånd. Nu är jag oftast inte dum, vilket gör att jag får straffa dubbelt för det när det väl händer.

Jag förstår hur jag resonerar nu, men om ni inte hänger med så gör det mig inte så mycket.

Det här verkar mest bli svammel ändå.

Jag går i ide!

Nu har jag dejtat!

Jag är lite förvirrad över hur man ska göra när man dejtar. Eller kallas det dejta? Finns det ett annat ord man använder om man har träffats ett par gånger? Kan jag köpa ett lexikon med de rätta orden för sånt här?

Nu har jag vant mig vid att ha mitt eget lilla hemliga liv som få personer har insyn i, och plötsligt så ska det ut i dagsljus och synas i sömmarna. Bedöma är ett ord som ploppar upp i huvudet när jag tänker på dejting.

Mina handlingar, åsikter, egenskaper och utseende ska upp till granskning och analyseras. Det är spännande samtidigt som det är prestationsångestframkallande (hur många ord kan man sätta ihop utan att det blir för långt? (våga vägra särskrivning)).

Två främmande personer (om inte fler) ska intergrera och fungera tillsammans med två skilda bakgrunder. Hur många gånger ska man träffas för att veta om möjligheterna är större än riskerna med att fortsätta träffas? Vad ska man känna?

Var det möjligtvis lättare när jag var ung (yngre) och inte hade lagt till mig med bestämda åsikter och inte lika många erfarenheter (på gott och ont) som format mig till den jag är idag? Som ung kunde man lätt ändra sig, anpassa sig till den andra personen för att få det att fungera. Idag så har jag mer eller mindre formats till en person som är hyfsat stabil i tankesätt och handling och ganska ovillig att ändra mig, eller är jag det? 😉

Oavsett nackdelar så väger fördelarna med att dejta tyngre än att öppna garderoben och visa skeletten, det måste ju ske förr eller senare ändå och klarar man inte av relikerna så kan man på ett tidigt stadium dra sig ur. För att avsluta med en klyscha, så är vi bara människor.