Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Nu är jag en stolt faster! Lilla Wille kan säga mitt namn….eller ja, han försöker i alla fall. Han har nu börjat kalla mig för Ollan. Det är i och för sig en bit ifrån, fast ändå inte men han försöker verkligen, han är så söt.
När han ser på mig med sina stora blå så verkar allt runt omkring så oviktigt helt plötsligt, allt jag vill är att han ska tycka om mig. Jag vill hålla hans lilla mjuka hand i min och pussa på hans goa kinder i all oändlighet.

Måste han växa upp och bli stor? Kan han inte få vara så här liten och söt hela tiden? När han är riktigt glad så skrynklas näsan ihop och hans små tänder med den stora gluggen ler ett leende som får en att glömma allt annat. Är jag partisk eller är han världens sötaste lillkille?

Idag när jag träffade honom så lyfte jag upp honom i famnen och han la huvudet direkt på min axel, kind mot kind och låg så och höll om mig i flera minuter. Det smälte mitt hjärta helt och fullt! Sötnos!

Ps. K & S! Jag glömde för övrigt min nyinhandlade frukost hos er, enjoy!

I förrgår så fick jag det skönaste sms jag fått på länge!
– Godkväll! Här kommer en order: kom in TIDIGAST till kl 9 imorgon bitti. Ska du hålla samma tempo som chefen imorgon kväll så bör du följa denna ”rekommendation”. Ok? Kram Anna.

Nu så här i efterhand så kan man ju önska att jag gjort som vanligt, åkt till jobbet tidigt och åkt hem tidigt, men så blev det inte.

Det var konferens med avtackning av vår VD, vilket krävde sin fest. Jag blev hyfsat förvånad när jag upptäckte att vi skulle äta julbord, i OKTOBER?! I mina tankar så hade jag väntat mig en stor köttbit, men sill och köttbullar fungerade som alternativ.

Efter många timmars sk(r)ålande och dansande så stapplade jag upp på hotellrummet runt halv tre på morgonkvisten.

Trots en skön hotellsäng så sov jag ruskigt dåligt och det var tungt att masa sig upp när klockan ringde halv åtta.

Annas och mitt uppdrag för dagen var att ta oss från hotellet i Täby till Hallstavik för en ny konferens, det visade sig vara mycket svårare än vad man kunnat tro. Jag hade naturligtvis skrivit ut en vägbeskrivning (är någon förvånad?) vilket sa att vi behövde en timme till anläggningen.

Det tog inte en timme, det tog två!

När jag kör så kör jag, jag stannar inte och frågar om hjälp med vägvisning. Min filosofi är att jag kör tills jag vet var jag ska/eller var jag är, då kan jag vända och köra tillbaka om jag kört för långt.

Anna är inte av den sorten, hon frågar om hjälp. Så med stor skam så tvingades jag stanna två gånger för att vi skulle be om hjälp.

Nu visade det sig faktiskt att vi var på rätt väg, förutom på sista biten men det visar ju att min teori fungerar och att gula sidornas kartbeskrivning suger.

Resan hem tog bara en och en halv timme av någon konstig anledning. Min åsikt är nog att det inte bör finnas fler än en väg till en sådan liten håla som Hallstavik, whats the point?!

Jag behöver en tarmsköljning, i huvudet! Är det en modern form av lobotomi fast för magen?

Det rör sig för många gamla återanvända tankar i mitt huvud som jag skulle behöva rensa bort. Min önskan vore att radera alla analyserade tankar och långsamt fylla på med nya fräscha saker.

Är det verkligen för mycket begärt? En vattenslang in i ena örat och fullt pådrag så borde det lösa sig, man får bara se till att hålla munnen stängd så att det kan cirkulera som det ska.

Det är helt omöjligt att få plats med allt i det lilla utrymme som sitter på halsen.

Mina allra bästa idéer kommer alltid när jag ska sova. Jag har hört att man ska ha ett anteckningsblock vid sängen och skriva upp det man funderar på så att man kan släppa det sen. Frågan är bara om dessa tankar ska läsas i dagsljus, det kan ju vara så att de kommer när man ska sova för att de är så konstiga att man ska ha glömt dom när man vaknar.

Vad ska man ha på sig när man flyger?

Idag skippade jag medvetet skärpet hemma och alla andra saker som kan tänkas pipa när jag går igenom säkerhetskontrollen, trots det så blev jag av med skorna när jag skulle åka hem. Vrider dom upp känslighetssensorn ett hack för varje vecka? Förra veckan var det okej att gå igenom samma säkerhetskontroll med samma skor. Jag är helt övertygad om att min vodkaflaska kan vara mycket farligare än mina skor.

Man skrattar lite åt saken och säger skämtsamt ”snart får man väl inte gå igenom med några kläder alls”, men vadå? Hade vi verkligen räknat med att behöva ta av oss skorna för ett par år sedan?

Borde vi inte ha kommit längre med tekniken än så här? Det känns konstigt när man springer runt på en flygplats utan skor. I like my shoes, give me my shoes!

En annan undring är när de ska bemanna flygplatsen efter de säkerhetsrutiner de har skaffat sig. Är det verkligen meningen att man ska vara på flygplatsen två timmar innan (kanske lite överdrivet) för att vara säker på att hinna köa till alla olika stationer?

I vilket fall så var det en bra idag idag, trots att tanten bredvid mig på planet luktade surt.

Jag har förresten inte kommit på varför jag köper en falska vodka varje gång jag flyger. Jag dricker ju inte spriten jag köper? Varför kommer jag ändå alltid hem med en flaska vodka?

Vad är det för mening med att blogga om man stavar så ruttet att sammanhanget helt försvinner? Nu menar jag inte små stavfel som de allra flesta gör någon gång ibland.

De jag tänker på just nu är personer med dyslexi eller de som helt enkelt inte orkar läsa igenom vad de har skrivit innan publicering. Självklart så förstår jag tanken med att skriva av sig på en blogg av samma orsak som att jag gör det, det är skönt! MEN, själva meningen med en blogg är ju att andra kommer att läsa vad man skriver. Små stavfel eller slarvsaker som ”komemr” som jag alltid brukar lyckas med är ju inte så svårtydda, man förstår meningen ändå, men när jag läser texter och det är så mycket stavfel så att man inte ens förstår handlingen ja, vad är det då för mening? Visst, dyslexi är en sjukdom men då kanske man inte ska välja författare som yrke, för att dra det lite extra långt och göra min mening extra tydlig.

Häromdagen så hamnade jag i en blogg där någon uttryckte sina sexfantasier och det var så mycket stavfel så till slut så hade mina fantasier skenat iväg och handlingen blev mycket mer pervers än vad den var menad att vara. Det dök plötsligt upp massor av missanpassade figurer i mitt huvud som jag associerade till personens felstavningar, som vilken tecknad porrfilm som helst, inte för att jag har sett någon sån men, eh…ändå.

Mitt tips till er som inte kan stava, gör som alla andra (?)….titta i ett lexikon, det finns massor av spännande ord där.

Ps.
Jag reserverar mig för eventuella felstavade påhopp.

Vad är det för mening med att blogga om man stavar så ruttet att sammanhanget helt försvinner? Nu menar jag inte små stavfel som de allra flesta gör någon gång ibland.

De jag tänker på just nu är personer med dyslexi eller de som helt enkelt inte orkar läsa igenom vad de har skrivit innan publicering. Självklart så förstår jag tanken med att skriva av sig på en blogg av samma orsak som att jag gör det, det är skönt! MEN, själva meningen med en blogg är ju att andra kommer att läsa vad man skriver. Små stavfel eller slarvsaker som ”komemr” som jag alltid brukar lyckas med är ju inte så svårtydda, man förstår meningen ändå, men när jag läser texter och det är så mycket stavfel så att man inte ens förstår handlingen ja, vad är det då för mening? Visst, dyslexi är en sjukdom men då kanske man inte ska välja författare som yrke, för att dra det lite extra långt och göra min mening extra tydlig.

Häromdagen så hamnade jag i en blogg där någon uttryckte sina sexfantasier och det var så mycket stavfel så till slut så hade mina fantasier skenat iväg och handlingen blev mycket mer pervers än vad den var menad att vara. Det dök plötsligt upp massor av missanpassade figurer i mitt huvud som jag associerade till personens felstavningar, som vilken tecknad porrfilm som helst, inte för att jag har sett någon sån men, eh…ändå.

Mitt tips till er som inte kan stava, gör som alla andra (?)….titta i ett lexikon, det finns massor av spännande ord där.

Ps.
Jag reserverar mig för eventuella felstavade påhopp.

Det har varit visning på grannlägenheten nu och jag var där och tittade. Den var jättefin och skulle passa mig så bra. Ett stort hål i väggen och min lägenhet skulle plötsligt vara dubbelt så stor, hur bra skulle inte det vara?!
Det enda problemet är den passerat 1.3 miljoner.

Tills i fredags så var det ingen som hade budat och jag började smida planer om att lägga ett skambud, började möblera i sinnet….tills jag lyssnade av min telefonsvarare där mäklaren meddelade att budgivningen satt i gång. Missnöje!

Det är inte försvarsbart att köpa en lägenhet till för så mycket pengar bara för att det är smidigt. Det kostar mindre pengar för mig att gå och köpa mig en större lägenhet som jag inte behöver bygga om innan jag kan bo. Men sen var det det där med stugan igen som ploppar upp i huvudet. Ska jag köpa lägenhet eller ett litet, litet hus (till en liten, liten gumma, som hade en liten, liten katt)?

Ska jag köpa överhuvudtaget? Kanske skulle jag bo kvar här ett tag och lägga pengar på roliga saker som bilar, motorcyklar, resor och prylar istället? Jag måste nog bestämma mig vad jag ska rikta in mig på (vilket jag naturligtvis inte kommer att göra eftersom jag kommer köpa det som dyker upp framför mig först), men ändå.

Jag undrar hur många gånger jag har använt ordet drömmar i mina bloggar. Det finns ju både med som betydelsen planer/mål men också som drömma när man sover.

I natt drömde jag massor….som vanligt. Varför drömmer jag så mycket? Missförstå mig inte, det är härligt att drömma men det blir så väldigt verkligt för mig. Har jag svårt att skilja på verklighet och drömmar? När jag vaknar så är nuet sådär lagom förvirrande innan jag lokaliserat mig tillbaka till verkligheten. Undra hur det skulle fungera om jag dessutom gick i sömnen, det känns som att vad som helst skulle kunna hända då, man får vara tacksam för att det inte ligger för mig. (Eller är det så att jag bara är lat och inte orkar gå upp?).

När man ser på film så kan man ibland undra om filmen handlar om någons drömmar. Ett exempel på en sån film är Storm som jag råkade se igår. Ni som sett den förstår nog vad jag menar när jag säger att den var….konstig. Ett typiskt drömscenario, om inte lite för våldsamt för mina drömmar förstås. Ett tag drömde jag ofta om kattungar, men det har jag inte gjort på länge nu, betyder det att jag blivit menalt vuxen? I hope not!

Idag när jag var ute och promenerade så lyssnade jag på radio där jag hörde något om kvinnornas kamp mot bla bla, kommer verkligen inte ihåg var det var, men det var nog viktigt…för dom.

Jag är absolut för jämlikhet men vill inte kalla mig feminist på grund av att en grupp kvinnor omvandlade ordet till något fult och överdrivet för massa år sedan, typ ”kvinnor kan” osv.

Alltså, vadå kvinnor kan? Om man går ut med det budskapet så säger väl det mer om deras egna inställningar än någon annans? Vem har sagt att kvinnor inte kan? Varför inte visa vad man kan istället för att manifestera på stan och i medier med plakat där det står skrivet vad alla andra redan vet? Jag skulle kunna dra mina förutfattade meningar om feministers utseende men riktigt så roligt ska vi inte ha på deras bekostnad.

Min åsikt över lag är att kvinnor är för fega för att ta för sig. Ja visst, i en del situationer så är skillnaden stor på de olika könen men ofta så tycker jag att kvinnor/tjejer/flickor bara lägger sig ner och dör och låter sig bli överkörda. (Det var inget sexuellt menat i den meningen, om det nu var fler än mig som tänkte så).

För övrigt så hörde jag en skitskön låt idag. Mitt leende blev bredare och bredare när jag gick och lyssnade och jag brydde mig inte om att folk jag mötte tittade konstigt på mig, den var bara så…..skön!