När jag slutar att skriva om sånt som rimligtvis borde ha en följetong så beror det oftast på att jag inte vill prata om det. Exempel på detta är min dating och min sluta-röka-grej.

Uppenbarligen så har båda dessa saker misslyckats, vilket jag förutsätter att ni ska förstå eftersom jag lägger fokus på att skriva om allt annat än just det.

Jag inbillar mig att dessa saker ska falla i glömska om jag ignorerar det, vilket faktiskt brukar fungera.

Jag är hyfsat bra på att koppla bort problem från hjärnan, det är lite av min försvarsmekanism för att jag ska slippa bli mänsklig. Om jag tillåter mig att känna efter så kan det hända att jag blir blödig och det vore en förlust för mig. Ingen ska se mig tappa kontrollen, eller rättare sagt, jag ska inte se mig själv förlora kontrollen! Nu har ju det självklart hänt ibland, men det är den inställningen som verkar ha etsat sig fast. Och ska det ske så sker det när ingen är nära.

Jag vet inte om det beror på jobbet eller dejt-grejen men sista tiden så har det pratats mycket om mina egenskaper och där blir det ganska glasklart att jag behöver arbeta med min självinsikt.

Mitt största problem är att jag sätter så höga krav på mig själv att de nästan blir omöjliga att klara, jag får helt enkelt inte fela! Det spelar ingen roll om människor runt omkring mig gör misstag, det är helt okej för mig, så länge jag inte gör dom. Den inställningen gör att det blir svårt att vara mig, jag måste lära mig att göra fel (vilket jag naturligtvis gör) men att kunna acceptera det.

Kan jag få vara någon annan tills jag lärt mig vara mig själv?