I samma ögonblick som bilens strålkastarljus lämnar tomten så börjar det. Som det gör v a r e n d a gång.
Tuva har sin första feberfria dag idag men är fortfarande plågad av den hemska slemhostan, men när jag hämtar Felix på dagis så inser jag att det är på honom febern har hamnat nu.
Det är få saker som rubbar Felix, han är som vanligt trots att febern överstiger 38 grader. Strax innan åtta sover han och allt är lugnt. Kenny upptäcker att vår extrafrys i verkstaden har gått sönder och en halvtimme senare ringer en kompis och frågar om vi vill ha hennes gamla.
Kenny hoppar in i bilen och åker för att hämta frysen. Då börjar det.
Det piper från sovrummet, mellan gnyendet så förstår jag att Felix vill kissa. Jag bär in honom till badrummet, han råkar kissa utanför och jag får städa upp. Termometern visar 38,5 grader. Jag försöker få i honom alvedon men han vägrar. Vid det här laget skriket Tuva som en tok i vardagsrummet, henne får man INTE lämna minsann. Jag går ut till henne.
Jag gör i ordning gröt till Tuva och hon gapar stort, de första åtta skedarna, sen blir det bara kladd för hon vill inte ha mer, hon är inte helt frisk alltså. Felix skriker igen och det blir nästan exakt samma procedur som ovan igen.
Felix vaknar fem gånger totalt och ska upp och kissa lika många gånger. Han kissar utanför tre gånger och jag torkar lika många gånger. Tuva skriker varje gång jag lämnar henne.
När Felix har varit tyst en liten stund så går jag ut till tvättstugan och hänger upp en jacka och när jag kommer in så skriker Felix igen. Vi gör samma igen. Bära. Badrum. Inte torka för nu kissade vi i duschen. Bära. Tuva skriker. 39,2 grader. Vägrar medicin. Somnar.
När jag inser att det inte blir någon tid i soffan så borstar jag tänderna och gör mig klar för sängen och släpper in Nisse som varit ute. Hans tassar är kolsvarta och gör skitiga avtryck på golvet.
In i duschen med Nisse och tvätta tassarna. Felix skriker, Tuva skriker. Jag går och lägger mig och ser fram emot en spännande natt.
Den här lilla tjejen är sjuk! I helgen började hon snora och i söndags började febern och förutom det så har hon en elak slemhosta. Jag vet inte om hon först nu råkar ut för det vi hade i Mexico eller om vi är på väg att start en ny sjukvåg. Vi är inte vana vid sjuka barn, eller att vara sjuka själva för den delen. Förhoppningsvis så får vi andra vara friska.
Idag har Tuva mest hängt på mig, i Babybjörn eller bärsjal, då är hon nöjd men i samma ögonblick som jag lägger ner henne så skriker hon ”JAG VILL INTE MAMMA, KOM OCH BÄR MIG”. Jag tror hon säger det i alla fall. Inte ens gröten var lockande igår, det måste betyda att hon är ganska hängig. Min lilla sötnöt.
Hur gör de familjer som är ute på äventyr på morgonen, eller på förmiddagen för den delen? Det tar ju en hel förmiddag för att lyckas komma ut genom dörren lagom till eftermiddagen!
När man väl fått på den större ytterkläder och håller på med den mindre så har den större redan gått ut och börjat göra bus.
Vi kom ut i alla fall, till fots, inte Kennys favoritsysselsättning men han gick med på det.
Vi gick upp i skogen hos oss och Tuva fick sitta i bärmesen på ryggen. Hon är lite liten än så länge för att sitta riktigt bra men hon är så nöjd så länge hon får bäras på ryggen eller magen. Felix, stackarn, kommer att växa upp och tro att det växer godis och bananer i skogen. För att göra promenaderna lite roligare så gömmer vi ibland lite godsaker på vägen som han får hitta.
Jag är också betydligt nöjdare nu för tiden då Tuva har slutat med det där hysteriska ammandet hon höll på med i en vecka, två?! I natt tror jag att hon vaknade två gånger. Så galet skönt! Å andra sidan så käkar hon två-tre deciliter gröt på kvällen. Hon sitter och gapar som en fågelunge, maaat, maaaaaat, ge mig maaaaaat!
Däremot så undrar jag över det här med sömnen, den där lilla damen sover ju nästan ingenting?! Idag vaknade hon vid tio, andra gången, och så sov hon en timme i bärmesen, men när klockan nu närmar sig nio så är hon fortfarande vaken.
Vi traskade i alla fall runt i snön i det fina vädret, som vi inte såg så mycket av inne i skogen förstås men sen tog vi vägen hem via isen.
Jag är inte helt avslappnad på isen men det var fullt av folk som fiskade, åkte skridskor och spelade hockey så jag gav med mig. Vackert var det i alla fall! Och halt.
Nästan varje morgon så vaknar Felix, gosar med mig en stund och säger sen; jag kommer alldeles strax mamma, jag ska bara äta flingor, kissa och titta på tv. Nästa gång han kommer tillbaka är det för att säga hej då.
Idag när han kom hem från dagis så hade han sovit en timme i bilen med Kenny, då rasar hela världen när han väcks. Han kom innanför dörrarna med ett vrål och det fortsatte i en halvtimmes tid när han skulle igenom alla utmaningar med att ta av sig ytterkläder, lägga posten på bordet, att han inte fick leka med matkassen och så vidare. -Mamma stå här! Nej du får inte sitta ner! Nej, inte säg okej! Mamma gå inte! Du får inte vara här mamma! Sitt inte ner mamma. Ja, ni förstår.
När det sen har lugnat ner sig och vi sitter och äter säger Felix; mamma, jag pratade dumheter. Jag var inte snäll, jag var arg. Min kära lilla fina kille! ❤
Tuva håller på att utveckla sina ljud, hon har gått från att väsa till sina pruttljud för att nu morra.
Hungrig är hon också! BVC pratar om smakprover men Tuva vill ha MAT! Hon sveper lätt i sig en klämmis (barnmat på tub) till frukost och en deciliter gröt på kvällen. När vi sitter och äter så sitter hon och vevar med armarna och gnäller tills hon också får smaka, dagens korvstroganoff var väldigt uppskattad. Varje gång hon tycker att matningen tar för lång tid så morrar hon, till Felix förtjusning.
Hon känns skarp! Som att man ser i hennes ögon att hon förstår mer än vad man tror. Hon verkar förstå att mamma är en pajas i alla fall för när jag dansar för henne så skrattar hon hjärtligt.
Det känns sjukt att tänka på att den där lilla tjejen ska upp och gå om några månader.
”Låt barnet skrika, det skadar henne inte”, säger alla som inte har ett skrikande barn att ta hand om. Men sen när de själva får ett skrikande barn i famnen som inte slutar skrika efter fem minuter så får de panik.
Det gäller även pappor. ”Nej, jag vet inte vad det är, har du en tutte över?” säger han och räcker över en rödilsken tjej. Som om tuttarna är lösningen på alla problem. Nej men vi låter henne hänga vid tutten varje gång hon är uttråkad och trött, det är lugnast och skönast för alla. Utom mamma.
Till slut är man så van vid skriket att man hör det även när det inte finns där. Det har liksom fastnat i hörselgångarna och ekar för evigt.
Det kanske inte skadar barnet när hon skriker men det skadar fasiken hennes mamma i alla fall.
Jag vet inte om medicinen för att varva ner eller fylla på tålamodskontot är att flänga runt och ha saker på agendan hela tiden, men så har verkligheten sett ut.
Onsdagen och torsdagen så jobbar jag. Min chef låter meddela att jag får jobba hur mycket jag vill, de kan fylla min agenda upp till heltid om jag har lust med det. Jag väntar fortfarande på om Kenny kan säga okej för två dagar i veckan.
På torsdagen åker vi hem till pappa för att fira honom. För ovanlighetens skull så kommer jag på en passande present men när Kattis ska fixa den så strular butiken till det, alltså blir det den vanliga blomman och chokladen.
På fredagen så åker vi hem till Andreas och Hanna för att hälsa på deras nyaste bebis i det fantastiska huset. Felix leker med deras gamla bebis, dvs Saga 4 år. Se härjar och stökar ner, inget nytt under solen.
Natten till lördag så fixar Kenny skadorna i bastuhuset. Jag stängde av värmen när propparna gick och det var värmegrader ute. Sen när rysskylan kom och vi då fortfarande inte märkt att husvakten öppnat ett fönster i bastun och inte stängt det igen, så blev det is på hela golvet i tvättstugan. När Kenny sen eldat och värmt upp huset så började det rinna vatten ut genom dörren från en slang i ena tvättmaskinen som frusit sönder. Tur att det bara var så små skador!
På lördagen så åkte vi pulka med Felix en stund innan vi åkte hem till Andrew och Emelie där det också skulle åkas pulka och bada jacuzzi. Det var en väldigt trevlig kväll, men med tre barn som försöker riva huset (och en bebis som hejar på) så blev det inte någon lugn kväll. Det är väl kanske tio år kvar tills det kan bli det igen.
Idag tog Kenny med sig Felix till Hanna och Chrille som ville låna Felix när deras barn skulle till pulkabacken och Kenny skulle träffa en kompis. Själv så tog jag med mig Kattis till Täby centrum och strosade planlöst och förvirrat runt tills vi gav upp, åkte och köpte en kaffemaskin och åkte hem.
Jag tror att det här är fel taktik för mig att komma på banan igen. Till och med min rygg har börjar härja med mig nu, vem har tid med ryggont när man har en bebis?!
Imorgon är det måndag, för många. För mig är det lördag. Jag och Tuva ska inte gå upp förrän jättesent, brukar jag tänka, och sen kommer vardagen i vägen eller en hungrig Tuva.
Vissa dagar just nu så känns det som att jag behöver sjukskriva mig hemifrån på grund av stress. Eller borttappad toleransnivå, vilket kanske i och för sig beror på stress. Fast jag känner mig inte stressad, jag känner mig trött och less. Inte road av något.
Det har blivit väldigt mycket…barn..sista tiden. Även fast Felix skött sig väldigt bra och inte haft några megautbrott så står det mig lite upp i halsen för ögonblicket med det oundvikliga tjatet, från båda håll.
Tuva har de senaste dagarna plötsligt börjat att härja på nätterna, hon ska ha tutte varje timme, om inte mer, och om hon inte får det så börjar hon skrika och väcker Felix, vilket alltså gör att hon vinner. I natt låg hon dessutom och jollrade mellan tre och fem.
Jag ligger i sängen med en unge på varje sida, med två par barnfötter som sticker in tårna i mina trosor från varsitt håll och sparkar mig i ryggen. Felix vill ligga nära och pressar in sina armar under min rygg.
Om jag lägger ryggen till Tuva så vaknar hon och buffar mig i ryggen med huvudet och lägger jag ryggen mot Felix så kommer hans armar klättrades runt min hals och stryper mig medans hans ben tar grepp runt min midja. Jag är helt färdig på morgonen!
Jag behöver….jag vet inte. Något avbrott.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer