Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

…borde dom vara eftersom båda är Felix men när vi tittade på bilden i juli då jag gjorde ultraljudet så var det svårt att gissa hur han egentligen såg ut. Nu vet vi!

Den här stora killen växer med stormsteg, både intellektuellt och fysiskt. Med sina, snart åtta kilon, så bär man honom inte lika lätt längre och jag börjar fundera på att byta liggdelen i vagnen till sittdelen istället. Han vill helst vara på språng hela tiden och spjärnar emot när man sätter honom ner. Det gjorde han igår också när han skulle sitta i babysittern vilket resulterade i att han dök ner i golvet. Aj! Första bulan.

När han inte steppar runt i vår famn så upptäcker han saker. Han tittar noga på världen runt omkring och igår så upptäckte han sina öron, vilket gör att han ligger och drar i dom hela tiden.
Han verkar även ha kommit in i en period då han är lite känsligare för olika saker. Han blir väldigt ledsen för vissa ljud som han inte känner igen tills man ler mot honom, då verkar han bli lite generad över att han blev ledsen.

I fredags var det ju som bekant alla hjärtans dag och till dess hade jag beställt en trerättersmiddag från ett slakteri som jag åkte och hämtade på eftermiddagen. Väl hemma igen så möttes jag av Kenny som kommit på att han borde göra något med dagen och därför bokat upp mamma som barnvakt så att vi skulle kunna gå ut och äta och ta en bio.
Maten åkte därför in i kylen och vi åkte till mamma för att droppa av skrutten.

Vi var inte ensamma om att gå ut och äta och gå på bio. Herrejösses vad folk det var. (Förra året firade vi alla hjärtans dag den 15:e och det känns inte som någon dum idé till nästa år).
Det kändes nästan som att vi hade tur som fick ett bord, men det fick vi i alla fall och god mat åt vi!

Precis när vi skulle sätta oss i biosalongen så såg jag att Peter hade ringt.
Felix hade nu tröttnat totalt på att vara utan oss! Förvånade över att vi fick pengarna tillbaka på biobiljetterna skyndade vi oss mot skrutten som slutade skrika ganska snabbt efter att han fått tillbaka sina föräldrar.
Han verkar redan nu närma sig 7-månaders fasen då barnmorskan säger att bebisarna bara vill ha sina föräldrar för nu får inte vem som helst bära på honom längre.
Men en timme efter att vi kommit hem till mamma och efter lite amning så var Felix lika glad som innan igen.

Just nu känns det inte som att man någonsin vill att den här lilla fina skrutten ska flytta hemifrån, men OM han blir en bångstyrig 18-åring så har vi i alla fall förberett oss nu genom att sätta honom i bostadskö.

I torsdags så skulle Kenny iväg och göra reklam för sin korv och ville att jag skulle följa med (hur man än vrider och vänder på den meningen så låter det ändå obscent).
Kenny hade lämnat in min bil på service på onsdagen och lite glömt bort att jag behövde den till barnavårdscentralen på torsdag morgon, så istället för att låta honom gå upp mitt i natten för att få till allt så beslöt jag mig för att promenera dit.

Det verkar verkligen som att jag väljer mina längsta promenader när det är som värst väder.
Vinden drog i mina kläder och snön yrde runt ansiktet när jag svettandes kämpade mig uppför alla jäkla uppförsbackar, men Felix sov hur gott som helst i sin sovsäck, upplyft från sängen alldeles för tidigt för hans smak.

På BVC så konstaterade vi att Felix växt till sig och har nu passerat sju kilo med ett par hundra gram. Det är roligt att se honom studera de andra bebisarna som är där i föräldragruppen, dom blir så fascinerade av varandra.

Som tur var så kom Kenny och hämtade upp oss på vägen hem, med min nyservade bil på lastbilssläpet (OCH med ny framruta) så att jag hann duscha av mig svetten och byta om till vettigare kläder innan vi åkte hemifrån. Felix lämpade vi av hos mamma innan vi åkte vidare för vuxentid.

Både jag och Kenny var inställda på att vi skulle få lunch under provsmakningen av hans korv (?!) men det fick vi inte, alltså åkte vi till en sushirestaurang och åt efteråt innan vi åkte hemåt mot mamma och Felix igen.

I morse när jag stod på vågen så visade den att jag gått ner ännu lite till och sporrad av det så bestämde jag mig för att promenera till centrum igen då jag hade ett ärende där. Kan ni tänka er att det snöade lagom till jag lämnade hemmet?!
Efter att ha besegrat alla backar igen och irrat lite fram och tillbaka med appen Runkeeper i handen så lyckades jag äntligen få till en mils promenad och kände mig tillräckligt nöjd och slut i kroppen för att gå hem och lägga mig i soffan och mysa med skrutten.