image

I torsdags så skulle Kenny iväg och göra reklam för sin korv och ville att jag skulle följa med (hur man än vrider och vänder på den meningen så låter det ändå obscent).
Kenny hade lämnat in min bil på service på onsdagen och lite glömt bort att jag behövde den till barnavårdscentralen på torsdag morgon, så istället för att låta honom gå upp mitt i natten för att få till allt så beslöt jag mig för att promenera dit.

Det verkar verkligen som att jag väljer mina längsta promenader när det är som värst väder.
Vinden drog i mina kläder och snön yrde runt ansiktet när jag svettandes kämpade mig uppför alla jäkla uppförsbackar, men Felix sov hur gott som helst i sin sovsäck, upplyft från sängen alldeles för tidigt för hans smak.

På BVC så konstaterade vi att Felix växt till sig och har nu passerat sju kilo med ett par hundra gram. Det är roligt att se honom studera de andra bebisarna som är där i föräldragruppen, dom blir så fascinerade av varandra.

Som tur var så kom Kenny och hämtade upp oss på vägen hem, med min nyservade bil på lastbilssläpet (OCH med ny framruta) så att jag hann duscha av mig svetten och byta om till vettigare kläder innan vi åkte hemifrån. Felix lämpade vi av hos mamma innan vi åkte vidare för vuxentid.

Både jag och Kenny var inställda på att vi skulle få lunch under provsmakningen av hans korv (?!) men det fick vi inte, alltså åkte vi till en sushirestaurang och åt efteråt innan vi åkte hemåt mot mamma och Felix igen.

I morse när jag stod på vågen så visade den att jag gått ner ännu lite till och sporrad av det så bestämde jag mig för att promenera till centrum igen då jag hade ett ärende där. Kan ni tänka er att det snöade lagom till jag lämnade hemmet?!
Efter att ha besegrat alla backar igen och irrat lite fram och tillbaka med appen Runkeeper i handen så lyckades jag äntligen få till en mils promenad och kände mig tillräckligt nöjd och slut i kroppen för att gå hem och lägga mig i soffan och mysa med skrutten.