Hur mycket är det inte värt för att ha en solsäker terass?
Det är det inte många som har!
Nu är vi hemkomna från Schweiz! Jag har så många fina bilder jag vill dela med mig av men dom måste sorteras först, så det får bli dom här så länge.
Om vi hade hört oss för eller om Kenny hade lyssnat på mig innan vi drog till Lauterbrunnen i Schweiz, så hade han inte behövt släpa med klätterutrustningen, för då hade vi vetat att via Ferrata var stängd och förbjuden att ”gå” till och med 14 juni.
Nu visste vi inte det, eller ja, jag hade som sagt googlat det innan men eftersom Kenny sa att den alltid är öppen så lyssnade jag på honom och gick med på äventyret.
Via Ferrata är en 2,2km lång ”led” som går längs bergen på cirka 500 meter upp i luften. Leden går upp och ner, på bergssidan, i skogen och över ett par hängbroar.
När vi kämpat oss ungefär halvvägs så kom vi till en bergvägg där det stupade rakt ner under oss och där armeringsjärnen slutade fanns bara en skreva i berget för att få fotfäste.
Macke bestämde där att han fått nog och skulle vända tillbaka med Kerstin som återvänt strax tidigare. Jag ville så gärna fortsätta och försökte en bit men när jag såg ner för att se vad jag skulle sätta fötterna och såg små små hus genom ”fotklamrarna” så kände jag en viss tveksamhet.
Jag velade fram och tillbaka i säkert en kvart. Jag ville verkligen inte vända men eftersom vi inte visste vilka svårigheter som väntade efter bergväggen så valde jag till slut att klättra tillbaka och lämna Kenny ensam för att fortsätta.
Det var tur att jag då inte visste hur skitjobbig vägen tillbaka skulle vara för då hade jag fortsatt framåt och DET hade inte varit rätt val.
Efter massor av flåsande, rinnande svett, hjärtklappning och andnöd så kom vi upp till Kerstin som satt och väntade på oss, till synes oberörd av sin språngmarsh upp tidigare.
När vi kom till stationen för linbanan så hade vi fortfarande klätterutrustningen på oss och det väckte naturligtvis personalens nyfikenhet som undrade var vi varit. Efter att vi berättat vilken led vi gått så åkte utrustningen av illa kvickt. Via Ferrata var avstängd till juni för att fåglarna häckade och det var förbjudet att gå där.
Kenny dök upp en timme senare, genomblöt och röd i ansiktet. Det visade sig att jag som sagt tagit ett mycket bra beslut när jag vände. I och med att leden var avstängd så var den inte heller komplett. För att förhindra personer för att gå den så hade man på vissa delar plockat bort stegarna och säkerhetsvajrarna. En normal människa hade nog gett upp där men Kenny orkade inte gå tillbaka utan fick passera genom forsen istället. När han till slut kom fram åkte han på världens utskällning från personalen på linbanan för att han gått leden trots förbud.
Ja, förbud eller inte, nu har vi gjort det (och får lida för det idag när kroppen värker överallt).
Barnmorskan sa att det var bra med motion så idag fick det bli en promenad uppe i bergen i Murren!
Nu är processen igång! Min tjänst är till salu, i alla fall under en begränsad tidsperiod.
Eftersom tiden rinner iväg och sommaren nalkas så beslutade jag och min chef oss för att ta hjälp av en konsult som får leta upp rätt person till vikariatet. Det ska bli väldigt spännande att se vilka kandidater som blir aktuella.
Det kommer att kännas väldigt konstigt att lägga arbetet på hyllan och koppla bort allt som har med jobb att göra. Jag har arbetat mer eller mindre konstant sedan jag var 15 år (ja, med undantag för skolschemat och fem månader i Karibien då), men från och med höst ska jag inte jobba alls! Zip, nada, niente!
Jag kan förstås inte förneka att det kommer att bli väldigt skönt att med varm hand få lämna över min mobiltelefon till min blivande vikarie och återgå till min gamla, lugna telefon. Men oj vad annorlunda min vardag kommer att se ut!
Kenny undrar vad jag ska göra av all min lediga föräldratid och jag försöker få honom att prata med andra föräldrar för att få samma uppfattning som jag har fått, dvs att det inte finns så mycket ”ledig” tid som man inbillar sig. Men vad vet jag egentligen?! Jag känner mig som 13 år igen – helt okunnig om allt som har med bebisar att göra, men jag lär ju lära mig under tidens gång.
Sen får vi se hur länge jag får vara hemma med tanke på att Kenny redan nu försöker få mig att begränsa ledigheten för att själv ta över den.
(Jag har förresten kommit på varför gravida går och klappar sig på magen hela tiden. Det är inte bara för att det är mysigt att känna på bebismagen utan till största del att man inte kan förstå att det faktiskt är sin egen mage som sticker ut som en jäkla ballong! En alienmage, helt enkelt!)
Sköna röda dag! Igen!
Jag hade dessutom valmöjligheten att ta en klämdag idag men jag kände att jag var så nöjd med gårdagen att jag gott kunde jobba ett par timmar innan det är helg – igen!
Eftersom Kenny fixade rengöringen av den sista delen av altanen häromdagen så hade jag inga direkta måsten igår vilket gjorde att jag hamnade ute i solen med min superspännande bok, som för övrigt är slut nu! Så Kenny låg och surfade hus (flygplan, webkameror i Lauterbrunnen, bloggar, Youtube osv osv) medan jag solade.
På eftermiddagen så ramlade Kattis, mamma och Peter in för lunch vilket gjorde att Kenny slängde ihop en skaldjurspasta som vi girigt kastade oss över. Om jag inte såg gravid ut innan så gjorde jag det definitivt efter maten när vi dessutom klämt i oss en riktigt söt, men ack så somrig, efterrätt!
När vi ändå är inne på sötsaker så kan jag starkt rekommendera den färdiga mixen för american pancakes. Alltså jösses vad gott det var med dessa pannkakor tillsammans med sirap, jordgubbar och bananer – nästan som att vara tillbaka i Thailand igen!
Igår tog jag ledigt på förmiddagen för att först åka till barnmorskan och lyssna på hjärtljud och ta diverse prover och sen för att titta på huset som jag och Kenny skulle köpa. Ja, vi var ganska inställda på det i alla fall och Kenny hade med sig stora plånboken.
Ju fler gånger vi tittat på mäklarbilderna desto mer kära blev vi, därför var det ganska tråkigt att komma ut och se att huset inte alls motsvarade våra höga förväntningar. Vi skulle ju bo där?!
På vägen hem stannade vi på Brostugan och åt lunch i den sköna solen, sådan lyx!
Jag åkte till jobbet och jobbade en stund innan Kenny hämtade upp mig och istället för att åka hem så drog vi till Vaxholm och åt glass i solen som fortfarande värmde fantastiskt skönt och strosade runt lite i hamnen. Det är så underbart med solen och värmen som kommit nu så det är svårt att smälta det!
Pyret verkade också ovanligt livlig och glad för igår kväll så kunde både jag och Kenny känna av sparkarna i magen när vi skulle sova.
Altanen före och efter rengöring! Jag är sjukt duktig!
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer