Filten som Kenny ligger och håller om är bebisens filt och vi håller på att gosa in den med våra dofter så att han ska känna igen sig. Det ser ju väldigt mysigt ut måste jag säga!
Ja, nu händer det grejer med magen och med övriga kroppen också för den delen. Jag är redo nu för att skrutten ska komma, nu är jag riktigt trött på den stora magen som bara växer och växer ikapp med min vikt på vågen.
Mina fötter har tappat fotknölarna, och ersatts av vätska. Fingrarna gör ont och har tappat kraft och ryggen är stel som en pinne.
Tack vare dessa symptom så känner jag därför att jag är klar med graviditeten, den mentala spärren känns inte speciellt överväldigande just nu.
På jobbet så håller jag på att koppla bort mig helt. Telefonen rensades idag och är klar att lämnas över till min vikarie och de inbokade mötena jag har den här veckan kanske min vikarie får ta helt själv.
Idag var jag hos barnmorskan och fick glädjande nog höra att bebisen nästan är fixerad nu, dock lite ruckbar fortfarande, men det betyder förhoppningsvis att han börjar göra sig klar för att titta ut också. Man får väl hoppas att det betyder att det blir lite lugnare i magen då framöver.
Medan Kenny bygger klart rökvagnar i korvfabriken i Mora så njuter jag av, kanske, de sista varma sommardagarna?!
Eftersom orken inte sträcker sig så långt nu så passar det utmärkt att kombinera en bra bok i solen med tvätt av kläder, filtar, handdukar, kuddar och så vidare.
Igår kväll blev dock både jag och syster bortskämda med grillad oxfilé hemma hos Jenny och Richard, hur mysigt som helst, synd att dom bor på fel sida av stan bara.
På väg hem så visade bilens termometer på 6,5 grader! Vi går uppenbarligen mot höst nu!
(Men jag ska inte glömma bort den fina sommaren som vi haft!)
Ni vet dom här klippen som florerar runt på olika forum, antingen ska du ska stirra blint på någon punkt i en bild för att något ska framträda eller så är det ett videoklipp som du ska fokusera på och helt plötsligt så hoppar det fram en bild på ett monster som på högsta volym skriker åt dig – och sen skriker du!
Jag har lyckats hålla mig från att gå på dom där sakerna ganska länge, typ till igår morse.
Jag och Kenny var sådär skittrötta som vanligt och hade ingen ork att gå upp ur sängen. Kenny låg och surfade Aftonbladet i vanlig ordning för att se om det var värt att gå upp och jag låg och surfade Facebook. I ett inlägg så fanns ett videoklipp där beskrivningen sa ungefär att det var en bilreklam och att man skulle vara uppmärksam på en skugga som gled längs bilen och så vidare.
Yrvaken som jag var så tänkte jag inte ens utan tryckte på play och koncentrerade mig noga. En kort stund in i klippet så hoppade monstret fram och skrek på mig och jag skrek tillbaka och slängde ifrån mig telefonen på Kenny.
Sen kände jag mig jättedum och skrattade åt mig själv (tillsammans med Kenny). Sen var jag i alla fall pigg.
Ni som inte vet vad jag pratar om kan kolla på klippet nedan.
”Vanligtvis” är uppenbarligen ett väldigt relativt ord ibland, annars börjar vi prata super-extrem-jag-vill-dö-sport!
(Men absolut, det är ju faktiskt en kille som lyckats hittills genom att landa på kartonger).
I måndags fick vi ett paket med posten från Kennys mormor i Flen. Det var bland annat en bunt med fotografier från Kennys tid som bebis (och telegrammet som Kennys mamma skickat när hon fick reda på att hon väntade Kenny).
Nu när vi ska få en egen bebis så känns det plötsligt mycket roligare att titta på bilder på sig själv och Kenny som bebis. Jag är väldigt nyfiken på om vi kommer att kunna se några likheter på oss och bebisen.
Vi har fått en fin bok av mamma som man ska fylla i massa information om gravidtiden och första tiden som bebis och den började vi fylla i häromdagen. Nu hoppas jag bara att vi kan fortsätta att fylla i allting i den så att det blir en komplett bok för bebisen att ha när han blir större.
Sju hus har vi tittat på i helgen! Ett av dom husen tyckte jag var mycket intressant, men det gjorde nog de andra 70 familjerna som var på visningen också, jag har väl aldrig sett så mycket folk på en visning förut. Huset var sådär fint så att man i princip skulle kunna flytta in i det som det stod, rakt upp och ner.
Kenny har fastnat för Ola Rapaces gamla hus, men jag misstänker att mycket har med att göra att det ligger ett litet flygfält bredvid. Jag ser framför mig hur jag blir galen av att vara så isolerad långt inne i skogen utan grannar.
I lördags när vi hade tittat på huset i skogen så skulle vi på grillfest i Gubbängen hos Kennys gamla kompisar. Som standard (nu för tiden) så var ju jag herrejössestrött och för att ha en chans att orka med en fest så fick jag en tupplur på närmre två timmar.
Tack vare stunden i soffan så klarade jag kvällen utan problem! Vi hade supertrevligt med alla hans vänner och vi imponerades själva av hur god öringen/rödingen från Åre smakade i grillpaketen som Kenny och Magnus tillagade. Men oj, vad man får prata graviditet och förlossning när man som förstföderska träffar på andra mammor!
Det är ju väldigt intressant att lyssna på andras upplevelser och erfarenheter men jag börjar tröttna på mina egna svar på andras frågor för dom har jag hört så många gånger själv nu.
När jag för femte gången fick frågan om vi pratat namn på bebisen än så svarade jag bara kort ”nej”. Jag orkade inte dra hela historien om Kennys Reodor-fixering igen.
Because I’m worth it!
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer