Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Kommer ni ihåg vad jag har haft för åsikter om Kennys bil? Om ni inte gör det kan ni läsa om det här.

Kenny har inte besiktigat sin bil sedan jag gjorde det sist för lite mer än två år sedan. Det senaste ett och ett halvt åren så har bilen haft körförbud eftersom Kenny inte besiktigat den efter det men han har varit väldigt tydlig med att det inte kommer att vara några problem att få den att gå igenom, vilket vi haft väldigt delade åsikter om.

Nu har han till slut beslutat sig för att sälja bilen och fick iväg den förra helgen.
Idag skickade den nya ägaren besiktningsprotokollet. Jag behöver knappast påpeka att jag hade rätt va?!

Idag var det dags för läkarbesök igen. Nu vet jag att alla undrar vad dom sa om skrutten och så, men det här besöket handlade om mig, igen.
Det är förvånansvärt hur lång tid det tar nu för tiden att komma hemifrån. När Kenny är hemma så går det förstås mycket smidigare, då hinner jag till och med äta frukost och får dessutom göra mig i ordning i lugn och ro! Fantastiskt!

Dagens besök på Danderyds sjukhus gick i alla fall väldigt bra. Nu hade blodtrycket sänkts till 125/70, vilket är en stor skillnad mot tidigare veckor och som gör att jag kan minska ner på medicineringen rejält!
Till nästa vecka hoppas jag att kroppen är helt återställd så att jag slipper mediciner helt, men det kanske är att hoppas på för mycket?!

Nu börjar magen kännas mycket bättre också och jag känner ett litet sug efter att få röra på mig lite mer men enligt läkaren så ska jag tydligen ta det väldigt lugnt ett par veckor till.

De första 20 graviditetsveckorna kom alla föräldrar bland vänner och kollegor med glada tillrop och avundsjuka blickar på magen som antydde att de tänkte tillbaka på graviditetstiden med stor glädje och att en bebis var ganska mysigt liksom.

När jag kommit så långt i graviditeten att tankar på förlossningen gjorde sig påminda mer ofta än sällan (trots försök att förtränga) så började plötsligt de här rosa-moln-kommentarerna bytas ut mot mer verklighetsanpassade upplysningar.
Då började ord som inkontinens, mammablöjor, hemorrojder, bristningar, mjölkläckage och berättelser om mardrömsförlossningar bli det nya samtalsämnet.
Detta fenomen var lite lustigt förstås och upplevdes lite som ”ha, nu kan du inte ångra dig, så du kan likaväl få sanningen”!

Nu skulle jag ju inte ångra skrutten för allt i världen men jag kan dela med mig av mitt glamorösa mammaliv till er som inte är invigda i mammaklubben än.

I fredags så hade jag en sån där va-fan-dag!
Lilla skrutt skrek i samma ögonblick som han lämnade tutten (vilket var när han somnat och två sekunder innan han vaknade igen) och det var bara för mjölkkossan att snällt pallra sig tillbaka till soffan och hänga ut matstationen, som för övrigt är så jäkla öm så att jag lufttorkar tuttarna efter att jag duschat för att handduken känns för hård.

För att avhjälpa det problemet så har jag köpt silikonskydd, så att kläderna inte ska skava.
Dessa skydd är typ som en mandelbiskvi i formen med några lufthål uppe på ena kanten.
Skydden samlar även upp den mjölk som sipprar ut lite då och då, ja…det är som sagt väldigt glamoröst just nu.

Ungefär tre gånger den dagen bytte jag bh och tröjor för att mjölken i skydden rann ut genom lufthålen och kläderna när jag böjde mig framåt för att plocka upp något på golvet eller bordet. Ja, man kan tycka att jag skulle lära mig, men det har jag inte gjort.

Något annat man också skulle kunna lära sig är att man lägger skruttens snopp neråt i blöjan vid byte. Det har jag inte heller lyckats med till fullo vilket resulterat i att han pinkat på mig två gånger, hittills.

För att förgylla denna fredag ännu mer, då Kenny för övrigt jobbade sent, så körde skrutten ett riktigt blöjrace med mig. Sju blöjor på två timmar tyckte han var lagom produktivt för att hålla mig igång.

Så när ni var hemma och hade fredagsmys och åt tacos framför Idol så käkade jag en makaroner-med-korv-låda, uppvärmd i mikron med en bebis hängande i tutten och tyckte synd om mig själv.
Men i samma ögonblick som lilla skrutt öppnar sina ögon och tittar på mig så är alla blöjor och ömma bröst som bortglömt. Åh vad vi har bakat honom bra!

Åh herre jösses vilken bedrövlig form jag är i!
Jag måste under tre månaders tid nu ta det väldigt lugnt och inte anstränga kroppen för att magen ska läka ordentligt. Ovanpå det har jag ju sen blodtrycket att tänka på.
Nu är jag ändå tacksam för att jag på två veckor tappat (vilket inte betyder att jag vill ha tillbaks det) 12 kilo genom att  bara ligga i sjukhussängen, men det är mycket kvar!

För att överhuvudtaget få någon fart på kroppen så måste jag ju röra på mig, så en promenad i solskenet idag kändes inte som en dum idé.

50 minuter tog det mig att gå knappa tre kilometer! Jag var lagom yr, snittet brände och ena skinkan värkte lite varje gång jag tog ett steg – men jag gick tre kilometer längre än igår och det är inte illa pinkat!!

Fyra och en halv minut tog det från sängliggande läge till att stå avreseklara efter att läkaren friskrivit oss i morse.
Ganska matt och lite snurrig vacklade jag ut från sjukhuset med lilla skrutt och Kenny, rädda för att bli tillbakaropade.
Nu menar dom att dom utrett allt som kan vara akut och vågar därför, med en viss skepticism, släppa ut mig i friheten en hel vecka innan jag ska in för kontroll igen.

Det har väl aldrig varit så skönt att komma hem igen, med min fina lilla familj!