Välkommen till cirkusen! Herregud vilken virvelvind av kaos det är runt oss.
I söndags så tyckte Kenny att vi skulle bilpromenera, han är inte så mycket för att använda sina egna håriga ben, de sparar han kanske till något annat.
Jag ville att vi skulle ta med båda vagnarna eftersom Felix skulle ha sin tupplur men Kenny tittade på mig som om jag bett honom ta ner månen så Felix vagn fick stanna hemma men jag tänkte, nästan så högt så att han borde ha hört det, att du kommer få se minsann.
Väl framme i Vaxholm så sov ju Felix förstås och skulle fortsätta sova i en och en halv timme och nu hade vi ju inte hans vagn att lyfta över honom i, tadaaaa liksom, alltså fick vi klämma ner honom i Tuvas liggvagn och så fick Kenny bära henne.
Nu skulle alltså Felix sova så att jag och Kenny skulle kunna äta en lyxig lunch i lugn och ro. Tror ni att Felix var sugen på att sova med folk och båtar överallt?!
Lunch blev det men betydligt mer stressigt än jag tänkt och vi kom ut från restaurangen med en tvättpåse av filtar och diverse barnvagnsinredning eftersom jag, med Felix assistans, lyckades hälla ner en stor milkshake med grädde i vagnen när Felix sprätte iväg sugröret i mitt öga. Som tur var så låg inte Tuva i vagnen i alla fall. Alltid något!
Efter en tur med färjan över till Tynningö så var Felix nöjd i flera minuter innan han började skrika i stämma med Tuva. Två skrikande barn i en bil, tillfälligt parkerad i en bussficka, i väntan på att något ska hända, att någon ska tystna.
Tuva skriker inte alltid av en uppenbar anledning. Hon behöver inte vara hungrig eller våt i blöjan, hon kan skrika ändå, och det var precis det hon gjorde tills hon fick sitta i mitt knä, utanför bilbarnstolen och bilbältet. Paniken över att hon inte hade bälte dövade jag med att jag och mina syskon troligtvis åkt massor med gånger oskyddade. Ibland orkar jag bara inte, psykbrytet känns så nära när båda skriker samtidigt.
På väg norrut så pratade Kenny med sin kompis Chrille som bjöd över oss för att åka lite båt. Felix hade tjatat ända sen färjan att han ville åka mer båt så vi tackade genast ja.
Båten var en ganska stor och snabb variant (trots att vi höll hastighetsbegränsningen på 5 knop) och Felix satt som förstenad de första minuterna innan han försvann ner i ruffen för att busa. Vi åkte och köpte glass och puttrade tillbaka till bryggan, för övrigt bredvid ett av de gulligaste boenden som jag sett, precis nere vid vattnet.
Chrilles son, betydligt äldre än Felix, började bada, hoppandes från båten och bryggan. Felix blev jättetänd på idén och ville också. Vi slängde på honom en flytväst och avvaktade hans plan på att komma i. Eftersom den andra killen hoppade i från båten så skulle tydligen Felix också det. Som tur var så höll Kenny i Felix arm för när Felix faktiskt (?!) hoppade från båten och träffade ytan så vrålade han rakt ut. Kenny hann få upp honom när vattnet nått midjan men Felix var SÅ arg över att vattnet var så kallt. Han skrek och skrek, förnärmad! Så tystnade han plötsligt, sket av sig de blöta kallingarna och ställde sig och kissade rakt ner i vattnet där den andra killen badade.
För lite sömn, ett kallt bad eller sockerchocken från glassen, Felix studsade i alla fall fram, hängde i kedjorna från takrännorna på huset, länsade röda vinbärsbuskarna och blev jagad och nafsad på av Chrilles valp. Vi försökte göra en så snabb sorti vi kunde med en unge som inte ville åka hem.
Så, jag menar inget illa när jag säger att det är sjukt skönt med måndag igen men då har jag bara en skrikunge åt gången dagtid.
Ibland får våra nya höns komma ut ur hönsgården och då passar de på att bekant sig med omgivningen. (Nu när vi, dvs Kenny, har sått gräs så kommer de dock inte få komma ut på ett tag.
Häromdagen så kom de fram till oss och kollade vad vi höll på med i solstolarna. Nisse tog sitt jobb på allvar och vaktade Felix som låg och sov i tältet. Är de inte gulliga allihop?!
Den här killen går igenom en fas nu, hoppas jag, för om det är beständigt så kommer jag att bli gråhårig. (Nej, jag tror inte jag har några gråa hår än).
Han gör tvärtemot vad vi säger åtta gånger av tio. När vi säger till honom så skriker han rakt ut. Om han för en gångs skull lyssnar på det jag säger så säger han ”förlåt mamma” och går sedan och fortsätter med det han har fått tillsägelse att sluta med.
Varje kväll kämpar vi med att få Felix att tycka det är i alla fall okej att gå och lägga sig men det slutar oftast med tandgnissel ändå.
De ljusa sidorna är att Felix är så klok. För mig som inte är van vid barn så blir jag så imponerad över att den här lillkillen kan så mycket och tänker så smarta grejer själv.
När mamma skulle åka hem idag så sa Felix till henne ”bestemor måste åka till Peter, kör försiktigt”. Det är ju så gulligt så man dör. På mornarna när han och Kenny åker till dagis så kommer han och pussar mig och sen säger han ”måste pussa bebis” och så pussar han henne på huvudet. ”Hej då mamma, ses imorgon”. Det har han snappat upp från dagis.
Han har fått en cykel som han cyklade på idag när vi skulle gå till skogen och plocka blåbär. På vägen hem gick det jättefort och plötsligt körde han rakt in i mig och trillade i backen. Jag hann precis vända mig om för att se när huvudet åkte ner i asfalten. Herregud om han inte haft hjälm!! Det blev två små märken i hjälmen efter stenarna på gatan. De hade suttit i hans huvud om det inte varit för hjälmen. Jag kommer säkert drömma om den här synen flera gånger. Usch och fy!! Min fina pojke ska inte skada sig!
Timmarna springer förbi. Släpper man blicken på Felix så hittar han på bus och lyfter man handen från Tuva ett ögonblick så börjar hon skrika. Vad får människor att skaffa nio barn?! Har man det för långtråkigt i sitt liv? Eller får de bara frimärkssamlarbarn?! Mina barn är fantastiska, de är bara lite….all over.
Igår beslöt sig Felix för att komma ut som bebis. Han har varit och nosat på det lite när han klättrat upp i hennes vagga och kommit springande och bett mig om att ”Lillis vill suga på tutte”. När Felix pratar om sig själv så säger han Lillis, men han menar Felix. Men igår så tog han Tuvas (oanvända) napp och stoppade i munnen, satte på sig hennes lilla mössa och la sig ner i vagnen. Jag hoppas dock att han blir stor väldigt snart igen för två bebisar är på gränsen till för mycket.
Jag har gått och väntat på att Kennys semester ska infinna sig. Han brukar vid alla semesterdiskussioner alltid svara att han tar semester när han vill och behöver därför inte planera så långt i förväg som de flesta arbetsgivare (semesterlagen) kräver av oss andra anställda.
Senast när vi skulle till Västindien så var det med nöd och näppe som Kenny fick åka på semester när han ringde chefen en vecka innan. Chefen hade helt andra planer för Kenny under den perioden. Det slutade med att vi åkte på semester och när vi kom hem så fick han jobba så hårt så att han för första gången mådde dåligt av stressen.
I våras när jag skulle lämna in semesteransökan till dagis för Felix så frågade jag återigen Kenny när han fick semester och fick det vanliga svaret tillbaka; jag tar semester när jag vill.
Så jag fyllde i lappen på känsla och tänkte att juli är en bra tid att ha tre veckors semester i, då får Felix vara ledig från dagis. När den första av de här veckorna närmade sig och jag påminde Kenny om att semestern snart var här så fick jag till svar; jag kan inte ha semester NU, det kommer chefen aldrig att tillåta.
Som tur är så har Felix extradagis (eftersom det ordinarie har stängt) kunnat ta emot honom ett par dagar i veckan trots vår ledighetsansökan så vi har fått ihop det i alla fall men i framtiden så kanske jag låter Kenny få planera ledigheten. Kanske.
Eftersom Felix uppenbarligen var dagislös torsdag till fredag och Kenny skulle jobba massor med både bilar, flygplan och vår potatisåker (blivande gräsmatta) så tog jag barnen och åkte till Ludvika med mamma och Peter. Om nu bara Tuva kan sluta skrika och Felix börjar lyssna på vad jag säger så kanske jag får några sköna dagar här uppe.
Sommaren år 2016 ska vi prata om som en bra sommar. Inte bara för att Tuva kom utan för att det var en varm och solig sommar. (Visst var sommaren 2013 också bra? Dvs när Felix kom. Jag bestämmer mig för att det var så, det är lättast att komma ihåg).
De perfekta sommarkvällarna passerar, en efter en annan, från min plats i soffan med Tuva vid bröstet eller skrikandes av missnöje. Jag tänker att jag måste köpa en ny soffa efter det här, för jag har nog suttit ned den helt snart. Jag tänker att jag går miste om kvällar med brygghäng, där jag och Kenny sitter med varsitt glas vin och ser när fiskarna hoppar i solnedgången. Eller en cider kanske för vin smakar inte lika gott längre när jag inte har en cigarett i handen.
Min plan är att komma igång snart. Att börja titta på min vikt, eller kanske träning. Jag gick upp cirka 20 kilo nu med Tuva men jag har redan efter fem veckor gått ner 14. Jag kan inte komma ihåg att det gick så snabbt med Felix. Å andra sidan så låg jag på en högre vikt nu när jag blev gravid så det finns mycket att jobba med.
Till att börja med så måste jag få in lite rutiner med gnällspiken så att jag vet när jag kan aktivera mig. Men sen så, fasiken, måste jag ta mig i kragen. Schas på mig!
För övrigt dagdrömmer jag om mitt hus (för om nätterna drömmer jag om helt andra galna saker, jag förstår inte var allt kommer ifrån). Jag drömmer om ett stort hus där många får plats, så att jag kan ta hem folk till ett hem som jag är stolt över. Ett hem där Felix och Tuva har en egen plats att vara på. Och jag! Ett garage/en verkstad där jag kan vara kreativ. En tvättstuga med ett torkskåp och strykbräda. För att inte tala om ett badkar! Och ett sovrum med en väldigt stor säng där vi alla ryms när det behövs. Jag har planer för vartenda ett av mina obefintliga rum. Jag måste bara ha ett hus. Nu.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer