Den här killen går igenom en fas nu, hoppas jag, för om det är beständigt så kommer jag att bli gråhårig. (Nej, jag tror inte jag har några gråa hår än).

Han gör tvärtemot vad vi säger åtta gånger av tio. När vi säger till honom så skriker han rakt ut. Om han för en gångs skull lyssnar på det jag säger så säger han ”förlåt mamma” och går sedan och fortsätter med det han har fått tillsägelse att sluta med.

Varje kväll kämpar vi med att få Felix att tycka det är i alla fall okej att gå och lägga sig men det slutar oftast med tandgnissel ändå.

De ljusa sidorna är att Felix är så klok. För mig som inte är van vid barn så blir jag så imponerad över att den här lillkillen kan så mycket och tänker så smarta grejer själv.

När mamma skulle åka hem idag så sa Felix till henne ”bestemor måste åka till Peter, kör försiktigt”. Det är ju så gulligt så man dör. På mornarna när han och Kenny åker till dagis så kommer han och pussar mig och sen säger han ”måste pussa bebis” och så pussar han henne på huvudet. ”Hej då mamma, ses imorgon”. Det har han snappat upp från dagis.

Han har fått en cykel som han cyklade på idag när vi skulle gå till skogen och plocka blåbär. På vägen hem gick det jättefort och plötsligt körde han rakt in i mig och trillade i backen. Jag hann precis vända mig om för att se när huvudet åkte ner i asfalten. Herregud om han inte haft hjälm!! Det blev två små märken i hjälmen efter stenarna på gatan. De hade suttit i hans huvud om det inte varit för hjälmen. Jag kommer säkert drömma om den här synen flera gånger. Usch och fy!! Min fina pojke ska inte skada sig!