Jag vaknar sista dagen med en klump i halsen. Det är alltså bokstavligen en klump i halsen, den gör ont. Inte igen, nu är jag less på vår sjukstuga.
Högvis med amerikanare och turister från andra länder dräller in på hotellet de sista dagarna, allt blir ganska stökigt. Vi får stå i kö till frukostmatsalen för att det är så mycket folk. Ungefär där går min gräns, frukosten är helig!
Jag tror att jag retar på mig småsaker för att jag ska ha en ursäkt till att vilja åka hem. Den stora anledningen till att jag kan tänka mig att åka hem är för att slippa fukten, jag längtat verkligen till min säng med torra sängkläder. En torr kudde.
Mexico – vi är inte färdiga med varandra, vi kommer tillbaka.
Den största orsaken till att vi valde Mexico som resmål i år var för att vi var inbjudna till Andrew och Emelies bröllop som de tänkte arrangera i Tulum, en timmes bilfärd från Playa del Carmen. Två flugor i en smäll, tänkte vi och bokade resan. Eller ja, jag bokade resan i hemlighet innan Kenny visste att han ville åka, så när han kom hem en dag och sa att han ville åka och frågade om jag också ville det så var ju allt redan klart.
Ett par dagar efter att vi varit till doktorn med Kennys bronkithosta så vaknade jag upp utan röst och med hosta. Läkaren sa att hon var 100% säker på att jag fått samma sak som Kenny och gav även mig en penicillinkur. Tack vare penicillinet, eller läkaren som ordinerat det kanske, så var vi tillräckligt pigga för att kunna ta oss till bröllopet, tack och lov.
Det är mitt första barfotabröllop, men inte det sista hoppas jag, det var så fint med ett strandbröllop. Tekniken strulade lite med musiken och mikrofonen, men vad gjorde det när man såg det fina bröllopsparet stå med ett vackert hav bakom sig och pelikaner flygandes över huvudet medan de lovade varandra evig trohet. Det är inte många kyrkor som kan slå den utsikten.
Kvällen var avslappnad med mat, tal och musik. Felix höll ut hela kvällen lång men såg väldigt trött ut på slutet då han tittade på film tillsammans med sin nya idol Savannah, fem år. Hon hade dock hunnit tröttnat på honom under kvällen och gjorde sitt bästa för att ignorera honom. Han somnade i alla fall ovaggad. Det gjorde jag också!
Idag åkte vi hem från Tulum, men på vägen till Playa del Carmen så stannade vi i Akumal för att snorkla med sköldpaddor.
Vi hade fått höra och läst om att man på vägen till stranden skulle bli överfallna av säljare som vill sälja snorkelturen eller hyra ut flytvästar, snorklar och så vidare. Andrew hade också varit där och menade att vi skulle strunta i alla säljare och att de inte hade någon rätt att hindra oss snorkla på egen hand.
Eftersom barnen sov så lämnade jag och Kattis Kenny i den väntande taxin och gav oss ner mot stranden. Stora klungor av säljare stod längs hela promenaden ner mot stranden och skrek efter oss om flytvästar, snorklar och guidade turer. Vi ignorerade dem totalt och gick med bestämda steg mot havet.
Stranden var fullsatt och det var människor överallt i snorklar och flytvästar. Vi slet av oss kläderna och sprang ut i vattnet med sikte på plätten där flytvästarna verkade samlas ute i vattnet.
Inte länge efter att vi simmat över repet som markerade platsen för sköldpaddor så såg vi dem. En ganska stor och en jättestor, betandes på gräset på havsbotten. Strax efter att vi fått syn på sköldpaddorna så insåg jag att det var stök runt om mig. Någon försökte få kontakt med oss men jag låtsades som att jag inte såg det.
En vakt, i vattnet, försökte få Kattis att förstå att vi inte fick vara där utan flytväst. Hon försökte även hon att låtsas som att hon inte hörde eller förstod men när vakten, iförd flytväst och snorkel och grejer tar fram en visselpipa som han blåser argt i för att hans kollegor ska uppmärksamma oss så kände vi att det blev lite mycket uppståndelse och simmade tillbaka mot stranden, mycket nöjda över att vi fått se sköldpaddorna och lite nöjda över att ha trotsat kommersen runt omkring oss.
Den här killen försvann igår. Kattis var här på besök och när vi ätit lunch så gick vi mot receptionen. Precis innan receptionen så vek vi av till höger men Felix fortsatte gå mot receptionen.
Felix går ofta in egen väg, han har inget behov av att hålla sig nära oss utan vill gärna utforska världen på egen hand och komma tillbaka när han vill. Just nu så är enda sättet att få honom att följa med oss, mot sin vilja, att vända sig om och gå åt hans motsatta håll och säga hej då. Då kommer han, fortfarande, tillbaka.
I alla fall så var Felix ur vår syn i max 10 sekunder innan vi stannade och vände om för att se om han tänkte komma tillbaka och följa med oss.
Det gjorde han inte. Han var borta.
Kenny ryckte på axlarna och sa i vanlig ordning ” det löser sig” (som om han kan veta det). Jo men visst, det mesta brukar lösa sig, men inte av sig själv bara och jag tänkte inte tappa bort ett barn i Mexico i alla fall. Regnet öste ner och Kenny gick mot receptionen för att leta och Kattis åt ett annat håll medan jag vaktade Tuva och sprang runt i receptionen.
Felix borde nu ha kommit fram från vad han än höll på med, men det gjorde han inte. Både Kenny och Kattis kom tillbaka för att se om jag gav tummen upp för en hittad Felix men jag hade ingenting att komma med.
Nu gick Kenny till vakterna för att be om hjälp. Det är lika mycket personal här som gäster och hälften av dem har en walkie talkie så meddelandet om Felix gick snabbt ut. Precis när vi dragit igång cirkusen så kom Felix, från lunchhållet. Jag vet inte hur han missat att vi vek av från vägen, men han måste ha gått i sin egna värld och vi måste ha missat honom på sekunden när han vände från receptionen och gick tillbaka.
Det kan vara så att han lärt sig något av det här. Han har sagt flera gånger efteråt att vi inte får tappa bort honom. Jag försöker förstås lägga över skulden på honom och säga att han inte får tappa bort OSS men jag vet inte om det går bra.
Nu är han hemma i alla fall.
Hotellet blir bättre och bättre nu när vi fått vänja oss vid vad det är för slags hotell. Personalen är fantastisk och här är det verkligen all inclusive, inga dolda kostnader om man behöver något extra. Ska du däremot handla i butiken på området, ja då får du betala minsann.
Djuren och naturen gör det här stället till något riktigt extra. Vi drömmer om att åka på utflykter och se hur det ser ut utanför området, men vi har inte ens utforskat hotellområdet än. Dessutom så är vi sjuka. Jag skriver vi nu för igår morse började min hals att rossla och idag har jag ingen röst alls. Kenny hostar helt tokigt mycket men han säger att det börjar kännas bättre.
På grund av det här så kan vi ju inte planera några utflykter alls, doktorn ordinerar vila men det är inte helt lätt med två barn som är fulla av energi. Eller ja, när Felix somnar så sover han i tre timmar men det tar på krafterna att leka i vattenparken. Någon av oss måste vara med Felix i poolen hela tiden, oavsett hur vi mår. Han älskar alla rutschkanor men fastnar gärna i en och samma som han åker 20 gånger i rad. Om ni tycker han ser eländig ut på bilderna så beror det dels på hans blåtira, hemifrån när han gick en omgång med ett måttband, och dels för att han fått myggbett på samma öga nu.
Idag har jag också fått medicin så förhoppningsvis borde vi kunna få en bättre vecka två.
Vi kom till hotellet till slut! Fast det är inget hotell, det är en liten stad, ett enormt komplex där man planterat ut hotellrum i djungeln.
Det är djur överallt, pelikanerna dyker vid strandkanten, näsbjörnarna bökar i jorden längs gångvägarna, ett par leguaner kröp upp på poolområdet igår, vi mötte en tvättbjörn på vägen hem från middagen, aporna hoppar i träden och de har en grupp hjortar som går och betar. Då har jag nog inte ens fått med allt. Som sköldpaddorna som bor i de här pölarna med grundvatten. Det är riktigt häftigt!
Det ligger pooler överallt och utanför oss så ligger vattenlandet med vattenrutschkanor i alla former. Tröttnar man på det så kan man gå till leklandet.
Allt är egentligen ganska bra om det inte hade varit för att Kenny är ganska sjuk. Han hostar upp lungorna och går på penicillin. Läkaren menar att han borde röntga sig om det inte blir bättre snart.
Felix känns också lite hängig, är inte så intresserad av att äta och kräktes på mig igår natt. Fast när han är i vattenlandet så är han i toppform.
Även jag börjar känna av halsen nu. Vilken cirkus alltså!
Kattis bor på eget håll inne i stan och verkar ha det väldigt bra. Det känns så skumt att man är i Mexico tillsammans men ändå inte. När båda barnen skriker och Kenny hostar så känner jag mig lite avundsjuk på Kattis som ligger och läser en bok på stranden, i lugn och ro.
12 timmar tar flygresan till Mexico. Vi hade pratat med Felix i förväg om hur lång resan skulle vara, hur man ska bete sig i planet och laddat upp med leksaker och film i IPaden.
Det hade absolut ingen betydelse!
Han skrek, klättrade på sätena, kastade saker, vägrade att äta och sova. Flygvärdinnorna försökte hjälpa till men det var lönlöst. Ingenting gick hem.
Planet hade toaletterna en trappa ner och där fanns ett litet utrymme för kön till toaletterna, där satt jag med Felix när han skrek som värst. När vi suttit där i någon timme så blev det kraftig turbulens och vi fick snabbt spänna fast oss i nödsätena för att inte trilla omkull. Det studsade riktigt ordentligt och jag var glad över att sitta fastspänd. Men det var nog det bästa som kunde hända för DÅ somnade Felix och jag kunde bära upp honom igen när det blev lugnt i luften igen. Jag kan ärligt säga att jag förväntade mig applåder när jag kom bärandes på en sovande Felix, som en trofé, men passagerarna vågade nog inte utmana ödet och nöjde sig med menande leenden.
Någonstans mitt i resan så blossade det plötsligt upp ilsket röda prickar på mina armar också som brände och var ömma. Jag fattar verkligen inte vad som hände, men jag lutar åt att det har något med stress att göra.
När vi landat så sa Kenny; det här gör vi inte om förrän barnen är tonåringar.
Vi kommer att glömma den här flygresan. Kroppen kommer rensa ur den ur vårt försvar, den är för tung för att bearbeta. Lets never ever talk about this again!
Med 58 kvadratmeter boyta att spela med så är det lite av en utmaning att spara och förvara alla saker och kläder till hela familjen. Vi har den lilla stugan, en föredetta gäststuga, som har blivit en förvaringsstuga istället. Problemet har varit att vi stoppat i så mycket saker i huset så att vi inte kunnat få ut det vi behöver, som ett stort svart hål.
Idag tog vi tag i stugan. Ännu en gång åkte alla prylar ut på gräsmattan för att sorteras upp och omorganiseras. Ännu en gång stod vi och höll i saker som borde kastas men som får leva lite till, som den där jackan som aldrig använts under min och Kennys tid tillsammans men som NU kanske ska användas. Kanske imorgon, eller i övermorgon. Mina smaljeans som endast överlevt så här långt på grund av hoppet hos mig, att jag en dag ska kunna klämma mig ner i dem och fortfarande kunna andas.
Ett par kartonger lyckades vi slänga i alla fall och en gammal säng från tidigare ägare och nu har vi dessutom organiserat betydligt bättre vilket gör att jag faktiskt kommer kunna hitta saker jag letar efter i stugan.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer