Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag förstår nu varför man brukar prata om att det blir mycket kiss- och bajssnack när man är förälder. Skrutten gick förra helgen från att ha levererat 7-8 bajsblöjor per dag till en per dygn för att sedan upphöra helt. Alltså så blir man ganska fokuserad på vad som finns i blöjan när den ska bytas.
I måndags så hade det gått en hel vecka sedan han leverat något tyngre i blöjan.

På morgonen i måndags så packade vi in oss i bilen tillsammans med Ida, som väldigt gärna ville besöka korvfabriken i Mora, och åkte uppåt. Skrutten var fantastiskt snäll och sov ända till Mc Donalds i Mora där både han och vi fyllde på magen med mer eller mindre nyttig mat.

När vi besökt korvfabriken så åkte vi hem till Kennys mamma och tittade på hennes väldigt fina hus och där, i famnen på farmor, så kom det – hela veckans tarminnehåll. Skrutten höll på i flera minuter innan han var klar, men oj vad han måste ha varit nöjd.
Jag vet inte om det var ansträngningen av tarmtömningen eller om han bara var trött, men han sov hela vägen hem igen. Nöjd!

Skrutten håller på att bli stor nu!!
Nej, det gör han inte egentligen. Han vägde 3270gr i fredags så han är fortfarande en liten plutt men han ökar i vikt i nästan dubbel hastighet mot vad man ”måste” så han verkar sugen på att bli stor och stark.

Han har nu börjat att fixera blicken på oss och verkar uppfatta att det faktiskt är mig eller Kenny som han tittar på, sen kanske det sitter ganska mycket i våra dofter också men det känns i alla fall härligt när han tittar mig djupt in i ögonen med sina mörka blå.
Jag ser fram emot den dagen då han tittar på mig och ler, medvetet. Nu ler han mest i sömnen och jag är otroligt nyfiken på vad för sorts drömmar som får en liten bebis att le på det sättet och även det som får honom att skrika hjärtskärande ibland.

Nu så här i början när det är ett halvdagsprojekt för att lyckas att ta sig utanför dörren så är det en befrielse när Kenny kommer hem på eftermiddagarna och på helgerna när han är helledig.
Då kan jag plötsligt komma flera meter från soffan och göra lite ”vanliga” saker som att städa, tvätta, äta frukost i lugn och ro, baka kanelbullar och såna saker.

Alla barnmorskor jag pratat med säger att det är så här i början så jag börjar så smått vänja mig vid tanken att dra ner på prestationskraven.

Det är en himla tur att det går mot höst nu så att det är okej att vara inne och mysa.
Jag har i alla fall världens mysigaste sällskap bredvid mig i soffan, det är bara papput som saknas.

Vissa dagar kommer jag helt enkelt inte ut för att jag och lilla Skrutt inte synkroniserar (eller för att han vägrar släppa tutten). Men de dagar vi kommer ut och det råkar vara en sån här fantastisk fin höstdag så känner man sig riktigt nöjd. Eftersom jag nu dessutom mår mycket bättre så kan jag promenera i ett vanligt tempo.

Om man sedan har en riktig lyckodag, som idag, så hinner man dessutom med att duscha av sig svetten efter promenaden ( ja, jag sa inte att jag var helt återställd) OCH äta en snabb lunch innan Skrutt vaknar.

Kanske är ovanstående belöningen för att han för första gången hittills hade en dålig natt i natt. Han skrek och skrek och det var inte mycket som hjälpte. När jag bytt blöja, ammat ett flertal gånger, varit uppe och gått med honom så vaknade Kenny och tog över gungandet och då somnade JAG direkt i alla fall. Jag tror att jag är den som är tröttast av oss alla tre nu för tiden.
I morse när jag vaknade så verkade det dåliga vara borta i alla fall och Skrutten låg och jollrade igen.