Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

I helgen var det dags att sätta på klorna på däcken, nu verkar vintern vara på antågande med full kraft, åtminstone kylan då SMHI påstår att det ska bli -12 grader nästa helg.
Efter att vinterdäcken var monterade, sommardäcken tvättade och arkiverade så åkte vi hem till Kattis för att titta på film.

Filmen var grekisk och hette Dogtooth, en av dom sämsta filmer jag har sett faktiskt. Vi väntade på att filmen skulle nå någon slags höjdpunkt och precis när vi trodde att något spännande skulle hända så kom eftertexterna.
Not worth waiting for! (Rubriken hänvisar till innehållet i filmen)

Sista bilden visar vad som händer om man stoppar in ett par skinnhandskar tillsammans med rosa handdukar. Att jag stoppade in skinnhandskarna i tvättmaskinen var för att de är gamla och slitna och jag tänkte att det inte gjorde något om dom förstördes. Jag hade dock inte räknat med att handdukarna skulle förstöras!
Ja, vad gör man inte för att få möjlighet att åka till Ikea?!

Igår pratade Olof Röhlander om små saker som gör att man tycker att man har en lyckodag, som till exempel att man hittar en tia på vägen till jobbet, att man lyckas fickparkera på första försöket etc. Då tänker man ”åh, det är min turdag idag”.
Med det färskt i minnet så kom jag till jobbet i morse och möttes av en flaska Aloe Veradryck på mitt skrivbord! Så ja, det är nog min turdag idag!

Korvbilden är med mest för att illustrera att korvmannen kommit hem med ännu mer korv. Att han dessutom tog med sig korvskinn hem tyder på att det nu inte räcker med att äga en korvfabrik utan det ska tillverkas korv hemma också…

5,3 mil har jag gått och sprungit under november. Det är kanske inte så mycket att hänga i granen för normalt folk, men i min orörliga värld är det 100% mer än vad jag brukar röra mig och dom fjuttiga milen har gjort att jag tappat 3 kilo hittills, vilket jag till och med kan se. Detta trots mitt vanliga mat- och sockerintag!

Varför började jag då?
Jo, i september så hade vi ännu en stegtävling på jobbet och denna gång så använde jag faktiskt säkerhetsremmen på stegräknaren vilket gjorde att jag lyckades behålla den under hela tävlingsperioden.
Nu var tävlingen visserligen under min allra hektiska period då jag flängde runt i Sverige, så någon bra prestation gjorde jag inte, men jag var i alla fall ute och gick 100% mer än vad jag gjort de sista månaderna.

När jag var ute och promenerade under stegtävlingen så blev jag mer och mer sugen på att börja springa. Jag har aldrig haft någon längtan efter att jogga, men däremot en önskan om att jag ska tycka det vore kul. Och efter ett antal snabba promenader så blev jag mer och mer sugen på att öka takten lite och prova på att springa.
Nu tycker jag väl i och för sig fortfarande att det inte är så himla roligt i sig att jogga, men oj, vad det känns bra efteråt!

Åh, vad trögt det var att gå upp i morse. Jag snoozade visserligen inte, men huvudet var inte alls med. Dessutom så har det dom två senaste dagarna känts som att jag har pipande bomull i ena örat, vilket resulterar i en ganska taskig hörsel på den sidan och som i sin tur gör mig lite disträ.

Jag kom upp i alla fall och redo till lunch, då det var dags för mig och en kollega att åka in till stan för lite inspiration från Olof Röhlander, så började jag komma igång.

Seminariet var riktigt bra, jag har hört honom förut, men han var lika bra den här gången också! Jag blir otroligt imponerad av personer som kan dela med sig av så mycket energi, så länge och utan fusklapp. Nu lever han förvisso av att hålla föreläsningar och kör dom ibland två gånger om dagen, så egentligen vore det konstigt om han inte kom ihåg vad han ska säga, men ändå!

Väl hemma så funderade jag på om jag skulle lata mig eller springa. Men varje gång jag velar på det sättet så tänker jag – ”om jag gör det idag så slipper jag imorgon”. Nu kan det i och för sig bli en besatthet också som kan fortsätta i all oändlighet, men jag kan inte se att det skulle kunna resultera i något negativt. Känslan efteråt när jag kommer in efter joggingturen är värd mycket!

I förra veckan så var pappa i London och idag till lunchen så överlämnade han ett mycket trevlig paket han köpt med sig därifrån! I och med att jag är inne på den sista flaskan av blueberry nu så kunde det inte ha kommit lägligare.
Nu kan jag fortsätta att dofta riktigt sött! Eller jordgubb, mango och champagne i alla fall!

I helgen blev det äntligen lite bakning igen! Den stora frågan är väl egentligen varför jag valde att baka chokladmuffins igen när varken jag eller speciellt många andra är förtjusta i chokladmuffins. Men hur gott låter det inte med Leilas Rocky Roadcupcakes?! Ja, som vanligt så är det ju roligare att baka dom än att äta dom.
I Rocky Roadblandningen så slängde jag ner Dumle med pepparkakssmak, den var inte fy skam minsann!

Igår fick jag och kära syster en riktigt härlig skogspromenad i nästan två timmar innan det var dags för motorcirkus i Globen.
Nitro circus live kom på besök till Stockholm och det ville vi inte missa förstås. Den var en två timmar spännande show där det aldrig blev långtråkigt!
Det var först i parkeringshuset som tiden stod still när det tog oss en halvtimme att få komma ut ur garaget och alla avgaser, men det var det värt!

Klipp från Nitro Circus Live

Valet mellan att ligga och gäspa ikapp med Kenny i soffan en fredageftermiddag eller gå ut och springa var ganska lätt, men jag valde det jobbiga alternativet.

Efter en sån prestation så får man naturligtvis äta popcorn till middag, så är det bara!

Åh, vad skönt det är med helg!