(Publicerat 27:e april)

I förra veckan så var vi på Ultragyn för att göra ett tidigt ultraljud så att de kunde mäta bebisens nackspalt och tillsammans med det värdet och mina blodprov avgöra riskerna för eventuella defekter och om man har en hög risk blir man erbjuden att göra fostervattenprov eller moderkaksprov.

Kenny anlände till mottagningen 14:01, helt nedsvärtad av skit från lastbilen han mekat hela dagen.
Jag la mig på britsen och tanten började gegga runt på magen. När hon sedan frågade typ; har ni gjort några andra tester innan, så fick jag plötsligt en känsla av att vara bortkommen. Min första tanke var – oj, vad pinsamt, hon hittar ingen bebis i magen! Jag ÄR inte gravid!

Men hon hittade den minsann! Det låg en liten räka därinne som simmade runt och sprattlade hit och dit. Dessutom så fick vi ett väldigt bra värde på provet vilket gjorde att hon sa att vi inte skulle göra vidare tester.
Det var en overklig känsla av att se det lilla krypet som befinner sig i MIN mage! Det är så svårt att förstå och inse!

Hon skickade med oss fyra bilder varav den tydligaste ser exakt ut som en alien. När jag mmsade den bilden till syster så fick jag svar tillbaka – oh My god! Har du ingen annan bild?

I helgen berättade vi nyheten för mamma och Peter.
Medan Peter satt och spelade flygspel på telefonen och mamma fixade i köket så skickade jag mms på ultraljudet till båda. Det tog ungefär en halv minut och sen stod båda två framför mig och Kenny med ett förvirrat ansiktsuttryck och försökte förstå och ta in nyheten. Man kan säga att den landade ganska bra när förvirringen lagt sig. Än finns det hopp minsann!

Jag har nu lyckats flera dagar i rad med bedriften att sova hela natten igenom utan att gå upp och pinka! Det är lycka det!