Nu är jag en stolt faster! Lilla Wille kan säga mitt namn….eller ja, han försöker i alla fall. Han har nu börjat kalla mig för Ollan. Det är i och för sig en bit ifrån, fast ändå inte men han försöker verkligen, han är så söt.
När han ser på mig med sina stora blå så verkar allt runt omkring så oviktigt helt plötsligt, allt jag vill är att han ska tycka om mig. Jag vill hålla hans lilla mjuka hand i min och pussa på hans goa kinder i all oändlighet.

Måste han växa upp och bli stor? Kan han inte få vara så här liten och söt hela tiden? När han är riktigt glad så skrynklas näsan ihop och hans små tänder med den stora gluggen ler ett leende som får en att glömma allt annat. Är jag partisk eller är han världens sötaste lillkille?

Idag när jag träffade honom så lyfte jag upp honom i famnen och han la huvudet direkt på min axel, kind mot kind och låg så och höll om mig i flera minuter. Det smälte mitt hjärta helt och fullt! Sötnos!

Ps. K & S! Jag glömde för övrigt min nyinhandlade frukost hos er, enjoy!