Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Etikett

Mexico

Flygresan hem!

Jag har inte varit så positivt inställd till att vi skulle flyga med Thomas Cook efter vår resa till Dominikanska i januari tidigare i år. Då flög vi i en riktigt gammal maskin där askkopparna fortfarande satt kvar och där minitv-apparaterna satt i taket och visade samma Vänneravsnitt fyra gånger innan jag sa till. Personalen var riktigt ovänliga och vi serverades mat som fortfarande var frusen.

På grund av detta så hade jag inte så höga förväntningar på flygresan men ack så fel jag hade. Vi fick åka i fina och fräscha flygplan där personalen verkligen var fantastisk. De gjorde allt för att hjälpa oss barnfamiljer som inte hade det så lätt och kom och smög till oss mutor till barnen (läs Felix), alltid med ett leende på läpparna.

Nu på vägen hem så hade vi en hel stolsrad bakom oss med tre lediga platser och då kom en i besättningen och sa till oss att vi kunde ta den raden också för att underlätta för oss. Alltså fick jag och Kenny varsin stolsrad att breda ut oss och ungarna på. Barnen var väldigt skötsamma, som helt andra barn jämfört med ditresan. De sov till och med i flera timmar. Jag är så glad att resan hem gick så smidigt, jag hann till och med se två filmer! Otroligt?!

0

Slutet!

Jag vaknar sista dagen med en klump i halsen. Det är alltså bokstavligen en klump i halsen, den gör ont. Inte igen, nu är jag less på vår sjukstuga.

Högvis med amerikanare och turister från andra länder dräller in på hotellet de sista dagarna, allt blir ganska stökigt. Vi får stå i kö till frukostmatsalen för att det är så mycket folk. Ungefär där går min gräns, frukosten är helig! 

Jag tror att jag retar på mig småsaker för att jag ska ha en ursäkt till att vilja åka hem. Den stora anledningen till att jag kan tänka mig att åka hem är för att slippa fukten, jag längtat verkligen till min säng med torra sängkläder. En torr kudde. 

Mexico – vi är inte färdiga med varandra, vi kommer tillbaka.

0

Barfotabröllop i Tulum!

Den största orsaken till att vi valde Mexico som resmål i år var för att vi var inbjudna till Andrew och Emelies bröllop som de tänkte arrangera i Tulum, en timmes bilfärd från Playa del Carmen. Två flugor i en smäll, tänkte vi och bokade resan. Eller ja, jag bokade resan i hemlighet innan Kenny visste att han ville åka, så när han kom hem en dag och sa att han ville åka och frågade om jag också ville det så var ju allt redan klart.

Ett par dagar efter att vi varit till doktorn med Kennys bronkithosta så vaknade jag upp utan röst och med hosta. Läkaren sa att hon var 100% säker på att jag fått samma sak som Kenny och gav även mig en penicillinkur. Tack vare penicillinet, eller läkaren som ordinerat det kanske, så var vi tillräckligt pigga för att kunna ta oss till bröllopet, tack och lov.

Det är mitt första barfotabröllop, men inte det sista hoppas jag, det var så fint med ett strandbröllop. Tekniken strulade lite med musiken och mikrofonen, men vad gjorde det när man såg det fina bröllopsparet stå med ett vackert hav bakom sig och pelikaner flygandes över huvudet medan de lovade varandra evig trohet. Det är inte många kyrkor som kan slå den utsikten.

Kvällen var avslappnad med mat, tal och musik. Felix höll ut hela kvällen lång men såg väldigt trött ut på slutet då han tittade på film tillsammans med sin nya idol Savannah, fem år. Hon hade dock hunnit tröttnat på honom under kvällen och gjorde sitt bästa för att ignorera honom. Han somnade i alla fall ovaggad. Det gjorde jag också!

0

Minihoudini!

Den här killen försvann igår. Kattis var här på besök och när vi ätit lunch så gick vi mot receptionen. Precis innan receptionen så vek vi av till höger men Felix fortsatte gå mot receptionen. 

Felix går ofta in egen väg, han har inget behov av att hålla sig nära oss utan vill gärna utforska världen på egen hand och komma tillbaka när han vill. Just nu så är enda sättet att få honom att följa med oss, mot sin vilja, att vända sig om och gå åt hans motsatta håll och säga hej då. Då kommer han, fortfarande, tillbaka.

I alla fall så var Felix ur vår syn i max 10 sekunder innan vi stannade och vände om för att se om han tänkte komma tillbaka och följa med oss.

Det gjorde han inte. Han var borta.

Kenny ryckte på axlarna och sa i vanlig ordning ” det löser sig” (som om han kan veta det). Jo men visst, det mesta brukar lösa sig, men inte av sig själv bara och jag tänkte inte tappa bort ett barn i Mexico i alla fall. Regnet öste ner och Kenny gick mot receptionen för att leta och Kattis åt ett annat håll medan jag vaktade Tuva och sprang runt i receptionen.

Felix borde nu ha kommit fram från vad han än höll på med, men det gjorde han inte. Både Kenny och Kattis kom tillbaka för att se om jag gav tummen upp för en hittad Felix men jag hade ingenting att komma med.

Nu gick Kenny till vakterna för att be om hjälp. Det är lika mycket personal här som gäster och hälften av dem har en walkie talkie så meddelandet om Felix gick snabbt ut. Precis när vi dragit igång cirkusen så kom Felix, från lunchhållet. Jag vet inte hur han missat att vi vek av från vägen, men han måste ha gått i sin egna värld och vi måste ha missat honom på sekunden när han vände från receptionen och gick tillbaka.

Det kan vara så att han lärt sig något av det här. Han har sagt flera gånger efteråt att vi inte får tappa bort honom. Jag försöker förstås lägga över skulden på honom och säga att han inte får tappa bort OSS men jag vet inte om det går bra.

Nu är han hemma i alla fall.

0

Sjukstuga i Mexico! 

Hotellet blir bättre och bättre nu när vi fått vänja oss vid vad det är för slags hotell. Personalen är fantastisk och här är det verkligen all inclusive, inga dolda kostnader om man behöver något extra. Ska du däremot handla i butiken på området, ja då får du betala minsann.

Djuren och naturen gör det här stället till något riktigt extra. Vi drömmer om att åka på utflykter och se hur det ser ut utanför området, men vi har inte ens utforskat hotellområdet än. Dessutom så är vi sjuka. Jag skriver vi nu för igår morse började min hals att rossla och idag har jag ingen röst alls. Kenny hostar helt tokigt mycket men han säger att det börjar kännas bättre. 

På grund av det här så kan vi ju inte planera några utflykter alls, doktorn ordinerar vila men det är inte helt lätt med två barn som är fulla av energi. Eller ja, när Felix somnar så sover han i tre timmar men det tar på krafterna att leka i vattenparken. Någon av oss måste vara med Felix i poolen hela tiden, oavsett hur vi mår. Han älskar alla rutschkanor men fastnar gärna i en och samma som han åker 20 gånger i rad. Om ni tycker han ser eländig ut på bilderna så beror det dels på hans blåtira, hemifrån när han gick en omgång med ett måttband, och dels för att han fått myggbett på samma öga nu. 

Idag har jag också fått medicin så förhoppningsvis borde vi kunna få en bättre vecka två.

0

Sandos Caracol Eco Resort

Vi kom till hotellet till slut! Fast det är inget hotell, det är en liten stad, ett enormt komplex där man planterat ut hotellrum i djungeln. 

Det är djur överallt, pelikanerna dyker vid strandkanten, näsbjörnarna bökar i jorden längs gångvägarna, ett par leguaner kröp upp på poolområdet igår, vi mötte en tvättbjörn på vägen hem från middagen, aporna hoppar i träden och de har en grupp hjortar som går och betar. Då har jag nog inte ens fått med allt. Som sköldpaddorna som bor i de här pölarna med grundvatten. Det är riktigt häftigt!

Det ligger pooler överallt och utanför oss så ligger vattenlandet med vattenrutschkanor i alla former. Tröttnar man på det så kan man gå till leklandet.

Allt är egentligen ganska bra om det inte hade varit för att Kenny är ganska sjuk. Han hostar upp lungorna och går på penicillin. Läkaren menar att han borde röntga sig om det inte blir bättre snart. 

Felix känns också lite hängig, är inte så intresserad av att äta och kräktes på mig igår natt. Fast när han är i vattenlandet så är han i toppform.

Även jag börjar känna av halsen nu. Vilken cirkus alltså!

Kattis bor på eget håll inne i stan och verkar ha det väldigt bra. Det känns så skumt att man är i Mexico tillsammans men ändå inte. När båda barnen skriker och Kenny hostar så känner jag mig lite avundsjuk på Kattis som ligger och läser en bok på stranden, i lugn och ro.

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑