Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Vilken dag som helst när jag vågar ta i mina krukor på balkongen så åker blommorna ut.

De två stackars blommorna jag planterade om är stendöda och när jag skulle flytta ner en av dom till golvet så rasade det ut fyra tvestjärtar från krukan. Jag hatar dom där krypen! Jag kan inte bestämma om de är bättre eller sämre än fästingar, så de måste vara lika dåliga. Urk!

Tänk om jag skulle ta min lilla gasolbrännare och göra slut på allt kvarvarande liv på balkongen.

Terminatorbarbie!

Om krypen hade varit tio gånger större så hade de varit otroligt skräckinjagande, usch nu får jag ståpäls.

Vet ni att dom heter earwig på engelska?! Skitkonstigt! Förstå om vi hade tagit det engelska ordet och översatt det rakt av.

-Usch, vilken äcklig öronperuk!

Min mormor envisades alltid med att lägga täcket över mina öron när jag var liten för hon sa att tvestjärtarna skulle krypa in i mina öron annars. Nu när jag ser det engelska ordet börjar jag ju undra lite smått om de har någon anknytning till öronen ändå.

När jag uppdaterar mig om krypen så står det faktiskt att de trivs i trånga, fuktiga utrymmen och att det finns många historier om kryp som går in i örat. Blä!

Nu ikväll så sitter jag och retar upp mig på en låt som sitter i huvudet sedan Gotland som ALLA gick och sjöng på, men jag kan bara inte komma på vilken låt det är.

Jag frågade en kompis om hon kommit på vilken det var och svaret jag fick var:
ååååhåh åh åh ååååh åh.

Så går den tydligen, dessvärre så kan jag inte ens komma på melodin som de här ”åh-na” ska passa in på. Kan någon vänlig själ tala om för mig vad låtjäveln heter så att jag kan släppa det?

Jag håller på att bränna sköna skivor som jag ska sjunga med till i bilen. Jag älskar att sjunga i bilen, i och för sig så har jag inte kommit över gränsen då jag fixar att sjunga när en bil kör upp bredvid mig, då ”buksjunger” jag tills det är fritt fram igen.

I bilen så förvandlas jag till en vit Aretha Franklin, min röst tar toner jag aldrig klarat förut och mitt hesa vibrato får hela kroppen att skaka av välbehag.

Nja, jag suger faktiskt på att sjunga, men jag gillar det och det kan ni inte ta ifrån mig!

På morgonen när jag åker till jobbet så kan jag reta upp mig något enormt när jag försöker hitta en kanal på radion där dom spelar musik och inte sitter och pratar hela tiden, det är näst intill omöjligt faktiskt. Ge mig en halvtimme med musik mellan 06.45-07.15 så blir min dag fantastisk.

Morgondagen är i vilket fall som helst räddad, nu har jag en ny skiva jag kan stoppa i och digga till på väg till och från jobbet.

En kompis skulle på date igår, fast ändå inte. Hon skulle ut och promenera med en kille hon inte träffat förut utan endast chattat lite med.

Idag ringde hon och berättade att hon fått en tungkyss som hälsning. Jag kom alldeles av mig och började fundera på hur jag skulle reagera om det hände mig. En vilt främmande man som hånglar upp mig i brygga innan man ens hunnit säga hej, konstigt.

Jag har tidigare pratat om icebreakers och den här måste tillhöra topplistan. Fast egentligen så kan det lika gärna ligga högst upp på utelistan om det inte ger önskad effekt.

Tänk om man skulle föra in metoden på svåra möten och förhandlingar. Man kommer in i rummet och istället för att ta handen som väntar på att få sällskap så tar man ett fast tag runt nacken och tungkysser personen. Det förutsätter förstås att det är någon av manligt kön man ska ha möte med, kanske inte egentligen men jag föredrar det framför det kvinnliga släktet.

Om personen ifråga har något vett i skallen så bör han ju komma av sig rätt rejält och chansen att jag går segrande ut ur rummet borde vara rätt hög.

Visserligen så får man kanske räkna med ett visst bortfall av personer som faktiskt blir arga men livet är ett risktagande (har säkert någon klok människa sagt) och av nya erfarenheter blir vi starkare.

Idag kom jag att tänka på min utflyttade granne, det var en gammal fd alkis som har tourettes syndrom.

Anledningen till att jag tänkte på honom var att jag av någon anledning börjat svära en del de senaste åren. När jag var i tonåren så svor jag i princip aldrig, men nu när jag blivit vuxen så verkar jag tycka att jag är vuxen nog att få svära.

Det förde mig osökt in på grannen. Han svor stup i kvarten och jag hörde vartenda ord genom väggen: jävla Jessica (upprepades minst 3 ggr), satan, jävlar jävlar jävlar, fan, helvete, följt av ett långt ååååååååh-skrik osv.

Hur vet man egentligen att det är tourettes? Kan det inte vara så att han bara är en mycket arg person? Visst, det heter att det är ofrivilligt, men om någon skulle fråga mig varför jag svor så skulle jag också säga: förlåt, det var inte meningen.

Varför klassas vissa som sjuka medans andra bara är fula i mun? Lider jag av tourettes när jag är arg och slänger svordomar till höger och vänster?

– Vad är det med dig?

– Äh, jag fick bara en släng av tourettes.

En annan fråga är varför det just är fula ord som kännetecknar sjukdomen. Varför kommer inte vanliga ord som banan, cykel, osthyvel osv ut ur munnen? Det verkar lite misstänksamt att det just är obscena ord som personen med sjukdomen kastar ur sig. Ju mer jag tänker på det, desto konstigare verkar det. Kanske har dom bara hittat ett utlopp för alla sina aggressiva känslor?

Kanske är det vi ”normala” som är de största förlorarna?! Tänk tanken på att du tar en person som du stark ogillar, svär utan bara helvete åt honom/henne medans du ger honom/henne fingret (de tillhörande ticsen) för att i nästa minut förklara att du lider av tourettes syndrom.

Det vore nåt!

Jag känner en hatkärlek för min dator. Jag älskar den för att jag kan ta med den överallt och att den underhåller mig när jag har tråkigt men jag hatar den när den plötsligt får för sig att sluta fungera.

Helt utan anledning så bestämmer den sig för att jag inte ska komma åt nätverket och det här gör den ungefär ett par gånger i veckan. Det kanske skulle vara min router jag borde hata men det låter inte lika bra att hata sin router. På den tiden som jag hade en stationär dator så hade jag aldrig de här problemen.

Det är som att djävulen i min hjärna har direktkontakt med datorn och känner av när det passar som minst att jävlas med mig.

Eftersom jag inte kan låta den vara när den krånglar så går massa tid åt att vara frusterad och försöka hitta massa finurliga lösningar som säääkert kan lösa problemet. Jag verkar aldrig lära mig att för eller senare så kommer den faktiskt igång av sig själv, av någon outgrundlig anledning.

Ikväll när jag var som mest irriterad och startade om den för fyrtiofjärde gången så gick jag in i köket och öppnade ett brev som legat ett tag oöppnat medans datorn roade sig själv. Brevet var från SEB som meddelade mig att mitt kort kan ha varit utsatt för bedrägeri och behöver därför bytas omedelbart, suck!

Det känns som att jag är otrogen, jag vet inte vad jag ska göra. Han finns där hela tiden för mig och gör allt han kan för att underhålla mig trots hans slitna kropp och många år på nacken.

På morgonen när jag vaknar så finns han där, när jag slutar jobbet så står han troget och väntar på mig som en hund, om jag får ett spontanryck och vill hitta på något gnäller han aldrig utan är alltid redo för nya äventyr.

Så varför letar jag efter en ny?!

Än så länge så har han inte kostat mig så mycket men jag känner inombords att han kommer kräva mer tid och pengar av mig.

Varför kan jag inte nöja mig? Jag vill inte bli av med honom. Kan jag ha två samtidigt?

Det skulle kännas bättre om jag visste att han hade ett visst värde ute på marknaden, men hittills så har han fått skambud som får mig att vilja gömma honom för omvärlden, skydda honom från allt ont.

Jag skäms för mig själv när jag tar med honom för att titta på andra. Vet han vad som pågår? Kan han känna att han är på väg att bytas ut?

Han är så fin, jag gillar honom så mycket men….en ny bil är alltid en ny bil.

Idag sprang jag på en gammal kompis till min systers ex, eller han sprang väl på mig eftersom han dök upp på mitt jobb.

Hur kommer det sig att man alltid fastnar i samma klyschor när man träffar gamla bekanta?

– Var jobbar du?

– Var bor du?

– Har du barn?

– Har du träffat NN (den gemensamma nämnaren) på sista tiden?

När man har utbytt svar på dom frågorna så blir det en obekväm stämning och man börjar vrida på sig, jahaar och kommer till sist på någon ursäkt om att kaffet kallnar eller att telefonen kanske ringer och smiter därifrån med ett ”jättekul att träffas, det måste vi göra igen”.

Tänk vad roligt det vore om man istället för de förutsägbara frågorna slängde ur sig saker som:

– Vad sliten du ser ut, var det länge sedan du fick ligga?

– Nämen, vilken konstig frisyr du har, ska det vara så?

– Appropå inget, men har du inte funderat på att ta bort det där utstickande födelsemärket på näsan?

– Oj, jag skulle gissa att du har gått upp ett par kilo, har du blivit en godisgris tro? (Samtidigt som man nyper lite i kärlekshandtagen och blåser upp kinderna).

– Blev du av med den där efterhängsna klamydian någon gång? (Fungerar bäst när hans nya flickvän eller arbetskollegor står i närheten).

Vilken icebreaker det vore att börja en konversation på det sättet, då kan man omöjligt gå tillbaka till tråkstadiet igen och han/hon kommer definitivt inte glömma mötet på ett bra tag. Sen kan det ju eventuellt vara så att personen inte kommer komma springandes fram till dig nästa gång ni ses, men du har ju alltid en rolig historia att berätta vid fikat på jobbet.

Jag behöver hjälp, professionell hjälp mot mitt spontana habegär! När klädeskatalogen från H&M dimper ner i brevlådan så är jag tokkörd redan innan jag tagit bort plasten runt tidningen. Det enda som skulle kunna locka mig mera är en postorderkatalog från Marabou, vilken bra idé förresten! Fast jag ska nog vara glad för att det inte gått så långt. Men nu när jag ändå är inne på choklad så dyker min brighta idé från julen upp igen.
På julen köper man ju alltid Paradisaskar, förutom några stackare som råkat ta en Alladinask istället men varför gör inte Marabou en chokladask med en blandning av alla sina chokladkakor? Tänk er att få sitta och välja mellan Tobleronestora bitar med mjökchoklad, mjölkchoklad med dajm, helnöt, mintkrokant, schweizernöt osv.

När jag läser igenom vad jag har skrivit så är det inte helt otippat att blandningen kläder och choklad hamnade bredvid varandra. På något sätt så förknippar jag båda delarna med min tycka-synd-om-mig-del. När det handlar om de här sakerna så kommer meningen ”det här förtjänar jag” ganska ofta upp. Om jag står och drar i ett dyrt, totalt onödigt plagg eller bara står och pillar vid godisdisken i en butik så kommer plötsligt massa grundlösa anledningar smygandes om varför det är så synd om mig och hur lätt det vore att döva det genom att ta varan i handen och passera gå utan att stanna. Plagget/chokladen talar till mig på samma sätt som ringen talar till Gollum, fast jag dregglar inte lika mycket (när jag är vaken).

Det enda som kan förstöra mitt humör nu är att leveranstiden på kläderna dröjer, jag hatar det! Ge inte ut en katalog om ni inte har varorna på lager!

När jag ändå är inne på uttryck så tänker jag passa på att ifrågasätta uttrycket ”gröna fingrar”. Det kan omöjligt ha varit någon som påtat i rabatten som kommit på det. Man får bruna fingrar av att hålla på med blommor och jord.

Jag är helt hopplös på blommor. Mina fem orkideér som jag haft i ett par år har jag äntligen lyckats ta död på, men jag låter dom stå kvar som en påminnelse om hur dålig jag är.

När jag kom hem från jobbet idag så hamnade jag på en energivåg som tog mig ut på balkonen för att plantera om ett par stackars blommor som kommit i kläm och går miste om både sol och vatten.

I ett litet ögonblick så kände jag mig som Bree i Desperate Housewives där jag stod uppsminkad (från jobbet) med mina rosa gummihandskar och stora örhängen, men det gick över ganska snabbt när jag insåg att jag troligtvis bara slösar med jord eftersom jag kommer döda mina nyplanterade blommor ändå. Hade jag varit smart så hade jag skaffat mig en snygg balkongmästare (det måste ju heta det om man inte har trädgård) och använt honom på samma sätt som Gabrielle.