Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Mitt arbetsliv är långt ifrån förutsägbart, det är det som gör det spännande, man vet aldrig vad som kommer att inträffa. Jag visste i och för sig igår att jag skulle till Göteborg och jobba men det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

På planet ner så fick jag nästan en egen ”hytt”. Jag visste att jag skulle sitta långt bak på höger sida vid fönstret men när jag började närma mig så blev det kök, skåp och massa annat där jag trodde att jag skulle sitta. Bakom allt det där så kom min rad, alldeles undanskymd och utan passagerare. Guess what?!

Ja, väl i Göteborg så åkte vi till vårt nya varuhus som vi skulle inviga dagen efter (läs idag). Nu skulle man kunna tro att det bara var småsaker kvar, som att damma lite, städa undan struntsaker som låg i vägen…..det hade varit så bra om det var så. Det var precis tvärtom! I samma ögonblick som jag kom innanför dörren så insåg jag att middag och en god natts sömn bara var att glömma.

Förutom att det var en stor geggig byggarbetsplats utanför med två ditställda baracker som personalutrymmen så var insidan inte klar någonstans. Om de hade sagt att de skulle öppna om två veckor så hade det kännts okej. Till halv tolv på natten så byggde vi butik i 26 graders värme, pust. Jag hade tappat känseln i fötterna för länge sedan tills jag körde över dom med pallyften, mmm!

Vi hade kunnat stanna hela natten och ordnat med att iordningsställa butiken, men halv tolv så gav vi upp för att få ett par timmars sömn. Jag fick besked om att taxibilar var beställda till kl 05.45 och skyndade mig i säng. När jag vaknade 05.20 så hade jag fått ett meddelande om att taxin var flyttad till 05.30. Det där är mitt absoluta favoritsätt att vakna på, det är helt hopplöst att låta killar försöka planera och ordna. Med tio minuter på mig så är det ett rent under att jag hann med att få ihop mig och mina grejer för att hinna med taxin, mitt goda humör glömde jag dock på hotellet.

Istället för att äta frukost så fick jag sitta och lägga in beställningar och fotografera butiken och öppningen (med en kamera från 1800-talet) för att ha lite roliga bilder att skicka till pressen.Resten av dagen gick åt till lite allt möjligt. Om jag hade varit ute och festat en vecka i sträck så hade jag nog inte varit tröttare än vad jag var idag.

På Landvetter hade vi en enorm tur, vi checkade in 16.15 och lyckades på något sätt få personalen i gaten att få med oss på 16.30-planet trots att väskor och biljett hävdade att vi skulle åka kl 17.30. En kvart innan landning så skakades jag till sömns och missade helt den nervpirrande landningen som inträffat när jag drömde som mest. Min hand ska man inte hålla i när det blåser.

Idag läste jag (i Aftonbladet förstås) att ingenjörsföretaget Sweco har gjort en beräkning på hur snabbt tomten och hans renar måste ta sig fram i jul för att hinna med att besöka alla världens barn. Tydligen så måste släden gå i 5.800km/timmen för att han ska hinna ta sig ner i skorstenen, dela ut julklappar och ta en pepparkaka (hur många motsägelser kan man få med i en och samma mening?).

Min fråga blir då (det blir nog fler förresten): Anses man som ett seriöst företag om man sätter sina anställda på att räkna ut hur snabb tomten är när han tar sig fram med sina flygande renar? Jag är ledsen chefen, men jag skulle nog ta lite illa upp om du bad mig om det.

De har även räknat ut var tomten bör bosätta sig för att bo mest centralt, vilket blev Kirgizistan?! Om vi nu ska fortsätta på temat ”tomten”, ska vi VERKLIGEN flytta honom till Centralasien då? Jag kan se det framför mig, hur stora tjocka tomten med jätteskägget plötsligt förvandlas till en liten tanig kines med en moppemusche.

Eftersom det krävs en hyfsat smart hjärna för att räkna ut alla tomtefakta så kan man ju bortse från att det är en 4-åring som gjort uttalandet och därför kommer jag nu till kärnfrågan…. Är det INGEN som har talat om för de här stackarna att tomten inte finns?

Om jag kunde kliva ur min kropp för en dag (och en natt) så skulle jag sitta och titta på mig själv när jag sover (inte för att jag är självcentrerad utan för att jag är sjukt nyfiken på vad jag gör på nätterna). Jag vaknade i morse av att jag låg på rygg med ena armen pekandes rakt upp mot taket, jag vet att jag höll i något innan jag vaknade men kommer inte ihåg vad det skulle ha kunnat vara. Lekte jag frihetsgudinna tro?!

Det händer konstiga saker när jag sover. För några år sedan så hade vi haft konferens med jobbet och Therese och jag delade rum. Mitt i natten så vaknar hon av att jag gnyr och låter ”aaaaj, mitt huvud”. Den natten så hoppade jag in i väggen bredvid sängen, med huvudet före, det värsta är att det känns så bekant…. som om jag har gjort det förut.

När jag var liten så irrade jag bort mig helt, istället för att gå vänster från mitt rum till toaletten så gick jag höger, höger och sedan vänster för att till slut spy i mammas och pappas garderob, det var på den tiden det fanns heltäckningsmatta i rummet. Det finns det inte längre!

Trots att jag protesterar mot julen och försöker att inte bli involverad så vill jag fortfarande ha en del av tillbehören. Idag har det öst ner regn hela dagen, det är hemskt! Regn i december?!

Om det hade varit ett par grader kallare så tror jag vi hade fått stora fina snöflingor och det hade jag gillat. Jag vill ha snö, nu! Mysigt!

Det andra jultillbehöret jag tänker på är naturligtvis sötsakerna. Ingen har väl undgått att se reklamen för ”Leilas jul” som ska gå på tv4+ på onsdag? Hon står och smetar ut ”världens godaste kola” i en stor ugnsform och ser bara sådär härligt glad och go ut, som jag förväntar mig att man blir om man äter mycket godsaker.

Jag ska verkligen försöka att komma ihåg att titta på vad hon gör och imitera henne någon helg framöver, för…man går inte miste om julgodiset, så är det bara.

Jösses, vilken skum dag! Jag mådde mycket bättre när jag vaknade men magen var inte riktigt med i matchen utan den åmade sig och gjorde mest ont så fort jag gjorde något annat än att ligga raklång ner i soffan/sängen. Dagen gick åt till att vila mig, ganska skittråkigt, dessutom så var det ett riktigt ruskväder ute som fick vem som helst att vilja stanna inne.

Kvällen var planerad för utgång och jag kan medge att jag inte var sugen på det någonstans med tanke på att jag inte ens kunde gå upprätt utan att magen gjorde ont, men jag kämpade tappert för att komma i form (med tabletter).

Festen vi skulle gå på var på Hard Rock och temat var sporthoj såklart. Kvällen blev mot alla förväntningar skitlyckad, den var hur bra som helst och det trots att jag var nykter (jag brukar faktiskt ofta ha kul nykter vill jag bara tillägga för att propagera lite för ”mer nyktra personer till folket”).

Det var mycket roligt och trevligt folk där och musiken var toppenbra, jag hörde låten som fastnat i mitt huvud sedan Gotland men inte ens igår så kom jag fram till vem det är som sjunger den. Kvällen blev en liten egoboost för mig faktiskt, såna behöver vi allihop ibland och igår var det min tur, tacksam! Så runt halv fyra i morse så åkte jag hem (tack för skjutsen!) på skitbra humör med bortglömd magont och allmänt glad för att ha träffat så mycket goa människor!

Bakisdaaaag! Om man hade varit bakis förstås vilket jag inte är men jag sympatiserar för er som är det i alla fall.

Trött är jag definitivt men det är ett lätt problem att lösa vilket jag kommer att ordna inom kort. Det händer mig ganska ofta att jag är sympatibakis, men idag passade det mig utmärkt, kroppen är fortfarande lite seg efter min inre boxningsmatch jag haft de senaste två dagarna.

Jag kom ut en stund när jag hämtade min lilla syster, som jag för övrigt körde hem igår natt vid kl 4, trots att jag inte druckit så känns det olagligt att köra när man varit ute på krogen. Jag blir alltid lika osäker när jag sätter mig bakom ratten vid de tillfällena, även fast jag vet att jag inte druckit något så måste jag ändå gå igenom vad jag har gjort för att vara säker på att jag inte råkat få i mig något.

Vid fyra på eftermiddagen så kom hon tillbaks och hade två kassar från McDonalds med sig, det var kärlek det! Vi kletade i oss hamburgarna och tillbringade sedan ett par timmar framför Pirates of the Caribbean, ”vid världens ände”. Jag tycker inte det är speciellt konstigt att alla säger att den inte är bra, det gick ju inte att hänga med i handlningen! Ja, oavsett så var det rätt sätt att tillbringa söndagseftermiddagen på och med ett mycket bra sällskap.

Hur kommer det sig förresten att man vill ha kletig mat dagen efter? Varför är man aldrig sugen på en sallad? Varför måste vissa äta innan de ska hem och sova? Min syster ska alltid ha bullar efter att vi varit ute, själv kan jag inte ens förmå mig att stoppa i mig någon slags mat efter en utekväll oavsett hur gott bullarna luktar. Ja det är tur att vi är olika, annars skulle det inte gå så bra för korvgubbarna runt Stureplan.

Jaha, bra dagar blir inte så bra om man inte har något att jämföra dom med, och en sån dag hade jag idag.

När jag satte mig i bilen i morse så sjönk bromspedalen långsamt ner mot golvet, efter ett par pumpningar så blev det bättre men ändå inte bra. Jag tog upp telefonen för att ringa Therese för lift men sen så kände jag ”äh, jag skiter i det, jag kör ändå” och det funkade ju. Sen att bromsen känns lite gummiaktig är ett senare problem.

Väl på jobbet så satt jag och åt två skivor bröd med ost när ett äckligt illamående kom smygandes på mig. I ett par timmar så klarade jag att hålla det under kontroll men runt elva så kände jag mig besegrad och åkte hem.

Jag sov ett par timmar tills jag höll på att bli galen på känslan i kroppen, till slut beslöt jag mig för att hjälpa illamåendet på traven men jag hann bara fram till toaletten innan det löste sig själv. Blö! Jag tänker inte gå in djupare på hur jag har tillbringat min eftermiddag, men bättre har jag mått.

Jag är lite besviken på mig själv eftersom jag hittills aldrig varit magsjuk, förutom den gången jag fick käka koltabletter på Mallorca när jag var fyra år. Ett par år senare, cirka 20 år kanske så var jag i Turkiet med sju personer, även där visade min stålmage vad den gick för när de sju andra blev magsjuka men inte jag. Det var för övrigt en ”lustig” resa, vi hyrde två bilar och krockade med varandra, ena killen som var med oss höll på att drukna bland vågorna och vi höll på och bytte hotellrum. Den resan var konstig.

Nu ömmar hela kroppen av febern som jag lagt mig till, men jag tror faktiskt att jag kommer uppleva en kräkfri natt! 🙂

Home sweet home! Det e la gött å vara hemma igen.

Naturligtvis så snurrade jag runt i hotellets hissar imorse igen, jag förstår inte, jag är en strukturerad och väldigt ordningssam person och det är inte alls likt mig att hålla på att virra runt, men så länge jag förvånas över mig själv så tråkar jag inte ut mig.

Det var en lika tung dag idag faktiskt, men intressant. Det enda som egentligen störde mig var en av kursledarnas beteende. Jag är väldigt intresserad av presentationsteknik, vilket i sig inte innebär att jag är bra på det själv men jag vet hur man ska göra i praktiken. Något som är förbjudet är att nedvärdera deltagare som ställer frågor och det gjorde den här gubben.

Hans attityd resulterade i att det lät som att han dumförklarade personen som ställde en fråga, trots att alla andra i salen precis förstod innebörden av frågan, men hans återkommande kommentar var ”alltså, nu förstår jag inte vad du försöker få fram”. Jag tror han försökte vinna tid för att komma på ett bra svar. Dessutom så mumlade han samtidigt som han stog tryckt med ryggen mot väggen som i ett försök att komma så långt bort ifrån oss som möjligt.

När jag skulle gå på planet så var det lååång kö bakom mig, eftersom jag gärna sitter vid fönstret (så att jag har stöd för huvudet när jag sover) så stod jag bland de första i kön. Jag visade upp min biljett och försökte gå vidare men det fick jag inte. Det visade sig att fröken i incheckningsdisken hade checkat in mig som en Caroline och hon i sin tur hade dessutom redan klivit på planet. Jag kunde känna stressen bakom mig i kön när tjejen försökte fixa till strulet men det löste sig till slut och jag hann få min fönsterplats.

För att chocka lite så kan jag meddela att jag inte sov en blund. Killarna bredvid mig satt och pratade jobb och jag fick för mig (fråga mig inte varför) att de tillhörde någon av våra konkurrenter så jag satt och smyglyssnade lite, dessvärre så väsnades planet så mycket så jag kom aldrig fram till var de jobbade.

Yes, jag gillar verkligen hotellfrukostar. Det är nästan så att det är skönare att åka själv så att man i lugn och ro kan sitta på morgonen och avnjuta dagens bästa måltid, eller är det middag tro?! Svårt nöt.

När jag vaknade i morse så var jag inne i en sån där dvala igen, totalt förvirrad och fattade ingenting när klockan ringde. Var är jag? Varför ska jag gå upp?

Även idag så har jag sprungit runt och irrat lite på hotellet, det är gångar och hissar precis överallt, dessutom så hörde jag att de ska få ett tredje torn. Hoppas man får en karta och instruktionsbok när man checkar in då.

Dagen har varit väldigt givande, jag har suttit från kl 10 till kl 18 och lyssnat på lagar, regler och avtal. Det som var mest positivt var nog faktiskt att jag kunde nästan 90% av det som de gick igenom, vilket i sin tur betyder att vi har en väldigt hög kunskapsnivå inom arbetsrätt på vår avdelning ”hemma” på jobbet.

Kvällen bjöd på finmiddag på 23é våningen, och jag som tyckte jag bodde högt på åttonde våningen. Det var oxfilécarpaccio till förrätt och någon fisktunga med ostronsås till huvudrätt. Jag hade lätt kunnat äta 6 tallrikar till av carpaccion (liten reservation för stavningen tror jag) istället för den fisförnäma fisken. Men å andra sidan hade det sett konstigt ut om jag satt med 6 tomma tallrikar runt mig.

Ikväll ska jag prova säng nummer två tror jag. 🙂

Bra dag, jag blir nästan lite överraskad över att det är så många bra dagar nu för tiden, I like it!

Idag var vår avdelning ute på Täby Park Hotell och hade en fokusdag. Vi gick ut hårt genom att köra djupa presentationer av oss själva, berättade saker som inte alla vet om. Det var mycket givande och alla bjöd enormt mycket på sig själva.

Runt tre så drog Anna och jag därifrån. Jag åkte direkt till Bromma flygplats för en tripp ner till Götlaborg. När jag kom till flygplatsen så var klockan 15.40, så jag gick och frågade om jag kunde ta 16-planet istället för det som gick 17. Efter några hummanden så kom hon fram till att det gick och började knappra på tangentbordet. Precis när jag stod där och tänkte att det skulle vara skönt att komma ner lite tidigare så stängde incheckningen och trots att planet var 20 minuter försenat så var det totalt omöjligt för henne att få med mig. Suck!

Jag sov faktiskt bara i typ 10 minuter på vägen ner, jag är riktigt besviken på mig själv. I och för sig kan det ha berott på att jag visste att det vankades mat och sover man så får man ingen mat. I den lilla boxen jag fick så låg en tablettask vilken jag somnade med i handen. Eftersom jag återgår till bebisstadiet när jag sover så vet jag att gripreflexerna går på autostart när jag somnar men det lustiga var att så fort jag slog upp ögonen så öppnade jag handen och tappade bort asken under sätet bakom mig, ja ja…. man ska ändå inte småäta.

Taxichauffören som körde mig till hotellet fick mig lite illamående, jag har inte varit bilsjuk sedan jag var 7 år och skulle tugga Hubba Bubba med colasmak på en av alla Norgeresor vår familj har gjort. Idag kan jag utan problem sitta och läsa eller pilla med datorn i baksätet när någon kör (det kanske i och för sig är en flykt i sig) men den här taxisnubben var en gaspumpare och det gillade jag inte.

Hotellet var helt enormt! Jag har aldrig bott på Gothia Tower förut och det var en ny upplevelse. Det första jag såg var naturligtvis Lisebergs julpyntade entré, hade det inte varit för att det är stängt till på torsdag så hade jag gått in direkt. Det såg hur mysigt som helst ut. Jag blir faktiskt riktigt sugen på att åka hit igen och gå på julmarknaden. Usch, jag börjar bli blödig!

Så fort jag kom till mitt rum så bytte jag om till träningskläder (hör och häpna, jag hade medvetet tagit med dom) och gick ut för att orientera mig till relaxavdelningen. Det var fan en labyrint för att hitta dit, men jag fuskade genom att fråga personalen.

I tjugofem freakin minuter så satt jag och cyklade och alternerade med skidmaskinen. Den största anledningen till att jag faktiskt ens tog mig till träningsrummet var nog att alla som känner mig inte tror att jag skulle palla det. 🙂 Sniffar jag en utmaning så tar jag den!

Nu kommer jag sova gott, ända tills imorgon då jag måste röra på kroppen.