Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Dagsstatus: larvigt trött, jobbigt varm, tokigt förvirrad och lagom panikslagen inför helgen!

Hade det inte varit för att jag kommer vakna två i natt så skulle jag ha lagt mig för att sova nu, sova bort hela kvällen. Det är precis en vecka sedan olyckan nu och när klockan passerat halv tio ikväll så vet jag att olustklänslorna kommer att dyka upp.

Jag går fortfarande och tror att det kanske finns hopp om att allt det här bara är ett dåligt skämt, och vet ni…det vore okej om det var det, hur dåligt skämt det än må vara. Ett par gånger om dagen så känner jag ett behov av att skicka ett sms till honom för att se om jag får något tillbaka. För att inte göra mig själv grymt besviken så håller jag mig från att göra det.

Imorgon ska jag flyga segelflygplan om vädergudarna kan leverera väder som passar. Jag ser verkligen fram emot det. När jag är där uppe så kommer jag att titta efter Jocke och tänka på honom (som om jag inte gör det annars). Jag vill nog gärna tro att han sitter på ett moln och tittar ner på oss, små krakar som lägger ner tid på att vara ledsna istället för att leva livet.

Jag lovar…jag ska leva livet, alldeles alldeles snart.

Trötter idag! Det märks att semestern närmar sig nu, sovtimmarna blir inte lika viktiga eftersom jag vet att jag snart kan ta igen dom. Å andra sidan så har det ju hänt grejer som gjort att sömnen inte känts prioriterad sista veckan.
Gårdagen var väldigt soft, jag kände inte för att köra motorcykel själv utan åkte bakpå och det var skönt att få komma ut utan att känna prestationsångest.

I morse när jag yrvaken klev ut ur porten så höll jag nästan på att trampa på en pytteliten fågelunge som satt på dörrmattan. Den var så liten och söt! När sedan grannens katt kom skuttandes för att hälsa, vilket den gör varje morgon och nästan hoppade över fågelungen så kände jag lite ångest. Jag vet inte vad man gör med en fågelunge (inte Kattis heller uppenbarligen, eftersom hon hade ihjäl en för någon vecka sedan)!
Oavsett så kände jag att det skulle vara riktigt dålig karma att lämna de två små djuren med varandra, lite för spännande för min del och det kunde jag inte riktigt ha på mitt samvete. Så, jag tog en liten pinne som jag fick fågeln att hoppa upp på och sedan när jag skulle sätta den på en gren högt upp så flög den iväg. Plötsligt så kändes allt lite ljusare igen.

Är det inte konstigt ändå….livet verkar rulla på som om ingenting har hänt. Folk går runt och ler och skrattar (vad är dom så glada för?), trådar med nya fjantiga/oviktiga saker läggs upp på internet och solen skiner som om ingenting har hänt (ja visst, med inslag av lokala regnmoln naturligtvis). Det verkar bara vara jag som tycker att allt ska stanna upp.
Jag stör mig lite extra på att solen skiner och det är varmt, det känns lite som ett hån. Det här ösregnet som störtade ner på eftermiddagen kändes mer korrekt till min sinnesstämning. Varför säger man att änglarna gråter när det regnar? De borde ju vara glada över att få sällskap av Jocke, eller har han redan hunnit gå runt och nypa dom i rumpan?! Well, skicka tillbaka honom till oss om ni inte vill ha honom där!

Men, å andra sidan så känns det faktiskt lite lite lättare idag. Jag kan till och med räkna antalet gånger jag har gråtit på mina tio fingrar (plus några till kanske) och det hade jag inte förväntat mig.

Ikväll var jag på olycksplatsen igen och tände ett ljus och la en blomma. Det är verkligen hemskt att åka dit, ju närmre man kommer desto större blir obehaget i kroppen. Men, väl där så känner jag något slags lugn sprida sig, fridfullt nästan. Nu kan jag skratta åt minnen som hans vänner berättar om, le åt bilder där han är glad. Det finns ett litet hopp om att jag kanske kan gå vidare ändå.

I morse när jag vaknade så kände jag mig mer ensam än någonsin! Hur kan det komma sig att all glädje för livet bara är som bortblåst? Allt känns tomt och jag kan inte ens föreställa mig vad som skulle kunna få mig glad igen. Att träffa en människa som påverkar en så mycket är inget som händer dagligen, eller snarare…att träffa en människa som påverkar ALLA runt omkring sig så mycket händer typ aldrig! En sån person KAN och SKA inte ryckas bort från oss! Det finns nog människor som säger att det finns en mening med det, bla bla bla….skitsnack! Jag ser ingen jävla mening någonstans med att han skulle gå bort! Ge mig ETT endaste litet bra skäl så ska jag nöja mig! Att det ”finns en mening med det” är bara en dålig ursäkt för att man ska kunna gå vidare. Kattis säger att det för eller senare alltid kommer något gott ur allt, jag väntar med andan i halsen på vad det skulle vara.

Alla tankar snurrar runt i huvudet hela tiden. Även när jag koncentrerar mig på att inte tänka på honom så är jag tillbaka i samma ekorrhjulstankar efter ett par sekunder. Nu i efterhand så blir jag lite skrämd över mina drömmar jag hade i söndags natt då jag drömde om och om igen att jag åkte ner i diket och kraschade. Var det ett varsel? Var det verkligen jag som kraschade?
En del av det som smärtar mig är att vi pratat så mycket om vad han ville göra framöver, hans planer för närmaste framtid. Vi skulle dessutom hitta på massa roliga saker tillsammans! Mitt enstöringsliv blev plötsligt fullt med fart och fläkt när telefonen pep och meddelade att jag skulle infinna mig på olika platser för körning, fika, sällskap eller bara ett telefonsamtal för att fördriva tid när han satt fast i trafiken. Jag tyckte om den förändringen i mitt liv och kan inte förstå hur jag ska klara mig utan det nu, jag vande mig så snabbt.

Igår gick jag ner i mammas källare och höll i buffen (en sorts halsduk som man har och kör hoj i) som han smög till mig häromdagen när ingen såg. Jag fick den tillsammans med ett sms där han skrev: Du har numera en inkörd, jävligt snabb buff! Dessutom doftar den Testosteron, Man, Svett, Jocke. Njut av den, tvätta den inte!
Han sista sms han skickade i fredags strax innan olyckan var: Puss 😉

Kanske inte det smsét betydde så mycket när han skickade det, men för mig gör det det nu. För mig visar det att han var tillfreds. Jag önskar att jag talat om vad jag tyckte och kände om honom, men samtidigt så tror och hoppas jag att han visste det.

Det är fortfarande helt ofattbart! Förutom ett antal ångestattacker med svettfrossa i natt så sov jag och tog förhoppningsvis igen sömnen från natten innan. Men, när jag vaknade så var verkligheten över mig snabbare än jag hann öppna ögonen. Jag tror fortfarande att jag kommer få ett sms eller ett telefonsamtal från dig där du frågar om vi ska ut och köra kostig, oavsett väder.

Mattias dök oväntat upp i morse och åkte med mig till mamma där Kattis var, för lite terapi. Jag har pratat, gråtit, lyssnat, gråtit, pratat och gråtit. Ena stunden känns det ganska okej när jag tänker på vilken glad, härlig och rolig kille han var för att det i nästa sekund ska bytas ut mot ilska och sorg över att inte få uppleva mer av det. Jag är på ett sätt glad över att det inte finns något/någon annan än han själv att skylla på för att det gick som det gick, samtidigt som jag är fly förbannad över att han vansinneskörde. Man får inte hur många varningar som helst! Men, å andra sidan så var det ju det som gjorde honom lycklig. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på, jag är bara så jävla ledsen!

Den här bloggen kommer att börja lite soft för att sedan övergå till pure ilska. Det kan förekomma stavfel, men jag skyller allt på alkoholens inverkan.

Dagen började riktigt bra, jag åkte och hämtade motorcykeln eftersom jag skulle besiktiga den vid halv elva. Efter några timmars jobb så sa jag tack och hej för dagen och åkte till besiktningen, där allt gick bra naturligtvis. Efter en sushi på balkongen tyckte jag att jag var värd en tupplur i soffan, skönt!

Efter jag lagt på kvällsmasken for vi ut till Täby där det var dags för sommarfest med jobbet. Istället för brännboll så hade vi lyckats styra över mobben till kubb istället för att slippa gräs- och svettfläckar på sommarklänningar och det kändes okej, tills vi började spela. Fan vad dåligt det gick! Ja, mitt lag förlorade alla matcher. Jag skäms fortfarande!

När jag väl fick mat i mig så kändes det bättre. Företaget hade slagit på stort och köpt in en hel gris som grillats i ett par timmar innan vi kom och det var helt galet gott.

Kvällen var supertrevlig och jag dansade till och med så att jag blev svettig, väldigt ovanligt för mig. MEN, en firmafest kan aldrig vara perfekt! Never! Skithögar! Va fan är det för fel på vissa killar?! Det här känns som en repris av bloggen från förra sommarfesten för ett år sedan. Varför finns det ALLTID personer som inte kan hålla fingrarna i styr efter att de druckit alkohol? Är det en ursäkt för att kunna bete sig dåligt? En jävligt dålig ursäkt i sånt fall. Jag är så trött på överförfriskade slemhögar så att jag spyr! OM jag hade varit intresserad av er skithögar så hade jag väl för fan visat det? VAD får er att tro att ni är så eftertraktade bara för att NI är fulla och det är firmafest? Näste man som rör mig mot min vilja kommer jag knipsa av fingrarna (och andra vitala delar) på!

När alla drog in till stan så bestämde jag mig för att åka hem…och det blev inte heller som jag tänkt mig. Jag var helt övertygad om att jag delade taxi med en god arbetskamrat som inte hade några skumma avsikter, men ja…. Jag kan väl nöja mig med att säga att jag hoppade av i Solna och tog en egen taxi istället. Skit på er!

Jag går itu! Det här är den absolut värsta dag jag har haft och kommer ha på länge!

I natt klockan 3 så fick jag ett samtal om att min goa, härliga vän Jocke hade kört ihjäl sig! Det är helt ofattbart att han inte kommer tillbaka! Han kommer aldrig mer att ringa, smsá eller träffa mig, jag kan bara inte tro det! Jag har ju precis börjat lära känna dig bättre!

Sedan telefonen ringde så har tårarna sprutat oavbrutet, jag ser inget hopp!

Visst kan jag se tillbaka på de goa stunderna jag fått i hans sällskap, men jag är inte nöjd! Jag vill ha mer av ditt sällskap! Det var inte dags för dig än Jocke! De bästa människorna ska inte gå först! Varför skulle du ut och köra i natt? Vi skulle ju köra idag! Kunde du inte ha hållt dig hemma?! Varför var du tvungen att gasa så hårt? Varför svarade jag inte ja på att du kunde skjutsa hem mig från min Täbykväll igår, tänk om det var det där viktiga ”om”-et?!

Hans otroligt fina och härliga kompisar tröstade mig alldeles underbart idag vid olycksplatsen. Jag tycker så synd om alla oss som förlorat en sån jäkla bra kille! Hur går man vidare härifrån?

Jag tänker på dig och saknar dig!

Well, Bitterbritta är nu utbytt mot en (lite) mer harmonisk Solan. Ett stort problem är utrensat ur knoppen nu (56 kvar) när jag fått reda på att jag får en fast tjänst på den avdelning som jag vikarierat på i 10 månader. Det har varit en superjobbig tid med intervjuer, prestationsångest, nervositet och bara allmäna olustkänslor. Trots att jag gick igenom samma procedur för ett år sedan när vikariatet skulle tillsättas så blev det inte lättare att göra det en gång till, det var precis lika jobbigt. Jag har nu gått ett par veckor och trott att precis alla andra skulle få jobbet jag ville ha, men…..nu är det mitt! Wohoo för mig!

Igår var det dags för körning igen, jag var helt säker på att det skulle ge mig den kicken jag behövde för att komma upp på topp igen. Dessvärre så fungerade det inte alls, det gick bara knackigt, stelt och långsamt och till slut så var jag så inställd på att jag inte kunde köra så då körde jag ännu långsammare bara för sakens skull. Vissa dagar så fungerar det bara inte och igår var det uppenbarligen en sån dag, en fikadag helt enkelt. Det är jag bra på! Fikat drog ut till sent på kvällen, först klockan halv ett så var jag i säng vilket är alldeles för sent för en sjusovare som mig.

Idag var jag Bitterbritta och jag avskyr det!
Jag vill försvinna bort från Sverige, minst ett par månader….eller ett par år, det är inte så noga. Om det inte går att lösa så kan jag nöja mig med att koppla bort huvudet från kroppen ett tag. Vad är det för fel på lobotomi? Varför har man inte en knapp bakom örat som man kan använda när det snurrar för mycket i skallen? Det känns som att det hela tiden är saker som jag måste fundera på, ta beslut om, som jag sedan analyserar och omvärderar. Jag orkar inte! Kan jag lägga över min tankeverksamhet på någon annan? Det finns trots allt en del intressanta tankar också, så det är inte bara dåligt (nu försöker jag sälja in det här).

Sökes: Person med ett bra ordningssinne sökes för förvaring av en förvirrad hjärna.
Kvalifikationer: Du ska ha bra rutin och erfarenhet på att ordna upp lösa trådar, arkivera information på rätt plats i en prioriteringslista och kunna stimulera och motivera alla gråa celler. En eventuell upprensning av gamla oanvändbara tankar kan läggas till i överenskommelsen om du kan hitta ett bra system på hur det ska gå till. Dörren till alla hemliga och barnförbjudna tankar ska vara låst under hela perioden, vid missbruk av detta så blir det allvarliga påföljder. Alkoholister undanbedes då hjärnan ska vara i fint och nyktert tillstånd då den återlämnas.
Jag erbjuder: En spännande synvinkel ur livet som Solan, en tankeverksamhet som är lite utöver det vanliga, normala.
Anställningstid: Provanställning 3 månader med möjlighet till en tillsvidaretjänst.
Start: Omgående, helst i förrgår.

Nu i efterhand så blev dagen alldeles skitbra, jag är knappt bitter över någonting, mest glad. Men, vad det var som gjorde mig superglad får ni vänta med att få reda på till imorgon.