Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Efter två dagar på Kinnekulle Ring med motorcykelkörning från morgon till kväll och övernattning i en kall skåpbil (som jag är tacksam för att den fanns) så är jag både trött i huvudet och i kroppen. Min fantastiska kondition skulle jag kunna tänka mig att ge bort till högstbjudande, för själv så har jag ingen nytta av den alls. Det jag även skulle behöva är en skopa mod och en tyngre högerhand så att jag vågar gasa mer. Men, trots önskningar om att jag borde presterat bättre så var det två superhärliga dagar med kanontrevliga människor som gör det värt att sova i en kall skåpbuss mitt ute i ingenstans.

I morse när jag vaknade så var jag levande död. Jag låg i sängen och valde mellan att försöka sova ett par timmar till eller att gå upp och få något gjort. Det är i det där läget som man borde ha valt att sova längre, när man har semester och möjligheten finns, men, så fungerar ju inte jag. Istället steg jag upp och hasade mig fram bland bombnedslaget som inträffat när jag kom hem med all packning (två dagar betyder inte lite packning när det handlar om mc-åkning).

Efter jag handlat mat (brieost, mums) och tvättat lite så belönade jag mig med en timmes sömn i min lilla soffa, undra hur mycket choklad jag ska spilla i den för att jag ska förmå mig att köpa en ny och större.

Vad ska jag hitta på nu när jag inte har några planer den närmsta veckan? Panik!

Ja, så är det faktiskt. Jag skulle inte gråta blod om staden sprängdes bort bara sådär. Den är bara i vägen när man ska till och från stugan. Det enda som finns är rödljus och broöppningar. Är det rimligt att man alltid ska stå i näst intill stillastående köer bara för att passera orten? Hur ska jag kunna ta rekordtider till och från Stockholm om jag får sitta i köer?

Det enda jag gör i Söderköping är att stanna och köpa med mig mat eller något som saknas, men det kan jag lika gärna göra i Norrköping om det ska vara på det här viset.

Förutom köerna hem så har det i alla fall varit en otroligt skön dag. Man kan ju tro att jag skulle ha vaknat supertidigt i morse med tanke på hur mycket jag sov igår, men inte då. Klockan åtta vaknade jag och såg ut på en klarblå himmel, vilket fick mig att hoppa upp ur sängen och springa iväg för frukost. Pappa har dessutom gjort rårörda hallon som jag har på mackorna så det är julafton varje morgon. Solen sken en hel del på mig under dagen, så förhoppningsvis så har jag fått lite mer rosa färg än vanligt.

Varje gång jag tittade på klockan i natt så var jag övertygad om att det måste vara morgon, det var det inte de fem första gångerna i alla fall. Runt sju så insåg jag att det var tokkört att somna om igen. Trots att jag är helt slut i huvudet och trött i kroppen efter de senaste veckornas händelser så har jag ändå ingen ro i kroppen. Jag är mentalt stressad och rastlös.

Dagens utlovade sol retades med mig. Då och då tittade den fram för att sedan döljas av stora mörka moln. När jag till slut tyckte det såg ut som att den skulle vara framme ett tag så slumrade jag till (igen) på bryggan för att en stund senare vakna av stora regndroppar i pannan. Däremot så sken solen ordentligt och framkallade riktig värme efter min eftermiddagslur (undra hur mycket jag kommer att kunna sova i natt).

Här nere på ön så kretsar tankarna väldigt mycket runt mat. Det borde inte vara så eftersom man knappt rör sig (förutom att springa in och ut beroendes på vädret), men av någon anledning så kurrar det alldeles för ofta i magen..och mat råder det ingen brist på här. Dessutom så passade jag på att göra en extra kladdig kladdkaka (igen). Idag provade jag att ha riven vit choklad på toppen (nya experiment varje gång), det fungerade det med. Nästa gång blir det nog After Eight.

Ordet trött har fått en ny innebörd, det känns som en vecka har passerat under de senaste två dygnen.

Kortegen i onsdags var stressande, fin, mäktig, sorglig, lugnande….ja, det var många olika känslor som snurrade runt i kroppen. Runt 130 motorcyklar/bilar slöt upp vid samlingen för att i sakta mak åka ut till olycksplatsen för en minnesstund. Det var rent förfärligt att se så många människor ledsna. På vägen ut så satt jag och tänkte på Jocke och istället för att gråta så log jag, man blir ju glad av att tänka på honom! Sedan fungerade det i och för sig inte så bra när vi väl var framme, det är totalt omöjligt att inte se verkligheten framför sig när man står där i skogsgläntan och ser framför sig vad som hänt.

Runt ett så kom jag slutligen i säng efter att ha lastat hojen inför bankörning. När klockan sedan ringde kvart i fyra så var jag lika vissen som blomman på min balkong, spegelbilden visade en person som var minst tio år äldre än mig….den personen släpper jag inte in i mitt hem igen.

Dagen blev i alla fall bra efter förutsättningarna! Det var blå himmel och sol (Varför skriver man så? Är det inte självklart att det är sol om det är blå himmel?). Min kondition däremot visade sin absolut sämsta sida, men med drygt två timmars sömn och ett par (!) cigg på det bidrar kanske inte till toppformen, vad vet jag?! Trots detta så körde jag ändå snabbare än vad jag gjort där förut, dessutom omedveten om att jag blev klockad, så jag är väldigt nöjd ändå. Sen vill jag bara få det sagt att det är en skitbana, nu vet ni.

I morse vaknade jag halv åtta, om möjligt ännu tröttare. Troligtvis så borde jag ha somnat om men jag valde att äta glass i sängen framför datorn istället, vi prioriterar alla olika saker och glass var prio ett i morse.

Runt lunch så tog jag min svarta pärla och gasade ner till stugan, min lilla, fina dockstuga, den bästa avkopplingen som finns! Som pricken över i så fick jag en fantastisk sillmiddag innan jag kröp till kojs i docksängen.

Jag är arg! Arg för att jag vaknade med magont pga kommande kväll, arg för att jag inte är ute och kör hoj, arg för att bensinen kostar multum, arg för att jag inte planerar saker och arg för att jag tror att kortegen kommer bli jobbig. Men egentligen så är jag bara skitarg för att Du körde ihjäl dig! Fan, helvete, skit! Jag vill skälla på dig, skrika, slå och få utlopp för alla mina upprörda känslor. Fan, vad mycket skit du skulle få – om jag hade vetat att det här skulle komma.

I mitt huvud snurrar fortfarande tankar på att han kan komma tillbaka, eller snarare att han aldrig varit borta. Jag vill inte ta bort hans nummer ur telefonen, jag vill inte att de säljer hans lägenhet och bil….bara ifall….om…
Motorcykeln däremot, önskar jag att dom knölade ihop till en liten, liten boll och kastade på skroten och att hans A-körkort blev indraget för all framtid. Jag borde ha kört cykeln i diket då tillfälle fanns. Fan!

Att inte få köra min bil gör mig på dåligt humör. Jag vet att det är barnsligt men jag kan inte hjälpa det för jag vill ha min bil som inte knäpper och stånkar överallt så fort man rör ratten och min musik som jag kan sjunga med till. Kattis skrotbil är trasigare än vanligt och hon får inte sin nya vuxenbil förräns om ett par dagar. Eftersom jag vägrar att ta hennes håriga, (jag underviker att skriva illaluktande, för då blir hon arg) hund i min splitter nya bil så betyder det att jag får åka runt med Peters raggarvolvo, medans han kör runt i min nya, fina älskling. Det känns orättvist!

Efter jobbet åkte jag hem till mamma och väntade in min lilla baby. Under tiden jag väntade så blev jag så uttråkad att jag blev tvungen att baka en sjukt god kladdkaka, fan vad jag är bra på det! Om jag kommer ihåg det så ska jag förgylla dagen för mina arbetskompisar med en bit av kakan (allt hänger på mitt minne här, så klandra mig inte om jag misslyckas). Nu när jag återfått min fina bil så känns det så mycket bättre (eller var det kladdkakans förtjänst tro?!).

Nu är det en ynka liten dag kvar tills jag har semester. Då ska jag försvinna!

I morse kände jag mig som en twister! Iskall och insnurrad (i täcket). I min (vanligtvis) rosa värld så kändes det safe att byta ut mina duntäcken mot sommartäcken igår, jag menar…vi är ju ändå i mitten av juli nu. Men, det var uppenbarligen inte en av mina smartare idéer. I kväll så blir det nog dubbla täcken igen, sist jag hade det var i vintras när det var som kallast och det säger ju en del. Om jag behöver dubbla duntäcken på vintern så behöver jag tydligen dubbla sommartäcken på sommaren också, logiskt!

Det ser mörkt ut för min bankörning på torsdag. Eftersom kortegen på onsdag troligtvis kommer att dra ut på tiden så hade jag hoppats på att min lilla pärla kunde få åka med i någons skåp/släp ner till banan för att sedan bränna ner med egen bil på natten. Men, det har visats ett mycket litet (obefintligt) intresse för att beblanda sig med min hoj. Alternativet är att jag kör cykeln ner själv på morgonen, men det finns massa nackdelar med det också. Jag ska suga på den karamellen ett tag till tror jag.

Suck! Mitt humör går upp och ner som en hiss i rusningstrafik, tyvärr så är det mest de nedre våningarna som besöks, men då och då så är det någon på de övre planen som trycker upp hissen. Men, oavsett, så landar hissen alltid längst ner.

Att jag tvättat i sex timmar har väl inte bidragit till att få upp mitt humör, men utan rena kläder så kan jag inte bli glad heller.

Jag är trött på mig själv! Trött på att jag tar konstiga beslut hela tiden, trött på att ha ångest, trött på att jag tänker så mycket, trött på att brandsläckaren alltid går igång när jag lagar mat, trött på att jag inte har någon energi, trött på att se mig själv!

På onsdag är det sista dagen på jobbet innan semestern, det ska bli så skönt och då ska jag ta tag i mig själv. Dock så är onsdagen inget jag ser fram emot eller kommer att fira eftersom kortegen för Jocke är då. Det kommer att bli sjukt jobbigt.

Ögonen öppnade sig redan vid 06.48 idag, men det ignorerade jag fullständigt. Det räckte med att jag vände sida på kudden för att somna in igen. Nu har jag börjat drömma igen, det har varit alldeles tomt på den fronten sedan en vecka tillbaka men nu är de tillbaka, visserligen så kommer jag inte ihåg vad jag drömde men det är oväsentligt i sammanhanget.

Runt lunchtid så sladdade vi in (det var grusväg) på Långtora segelflygklubb för nya upplevelser. Efter instruktioner om hur reglagen och fallskärmen fungerade så var det bara att hoppa ner i planet för att få skjuts upp bland molnen. Det var hur härligt som helst att bara stilla och tyst glida runt över landskapet. Av någon skum anledning så hittade vi nästan bara neråtvindar, något/någon ville inte ha mig där uppe tydligen så efter cirka 20 minuter så gick vi in för landning.

För att kompensera mig för min korta flygtur så fick jag efter att Kattis hade farit och flugit åka upp ännu en gång. Den här gången så gick det knappt att komma ner, det var uppåtvindar precis överallt och vi fick mer eller mindre dyka ner för att nå marken igen, coolt!

Dessvärre så lyckades varken jag eller Kattis att övertala läraren att göra en loop, jag vill ju ha kickar! Jag behöver en riktigt bra kick för att komma igång nu, bara något litet som får blodet att rusa!