Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Någon gång under natten/morgonen vaknade jag och tittade ut genom fönstret och möttes av en helt grå himmel, den var sådär grå så att man nästan kunde förvänta sig regn. Jag la inte ner någon energi på att försöka omvända vädergudarna till bättre humör utan la mig helt resolut med ryggen till och somnade om. Nästa gång jag vaknade så var himmeln sådär tokblå igen, för femte dagen i rad, nu börjar jag vänja mig vid att alltid ha det så här.

Pappa och jag tävlar lite om att vara först ut till frukost, det är en jämn kamp men idag vann han dock!

Många soltimmar blev det, med avbrott för wakeboarding innan det var dags att sola ryggen.

När vi var lagom färdiga (överjästa) med solens starka strålar och satt och pustade i skuggan så ringde Therese och meddelade att hon hittat fram till hamnen och var klar för upphämtning. På väg tillbaka till ön passade vi på att skrämma bort en barnfamilj som tänkt lägga beslag på grillplatsen.

Efter grillad biff, bearnaissås, potatis, sallad och naturligtvis ett par megakladdiga marshmallowsspett ute på udden i solen så pös det om oss allihop. Så, då var det dags för wakeboard i solnedgången. Vad gör man inte för att få ett par bra bilder?!

Kattis gick ut först och låg riktigt bra till för att behålla håret torrt tills båten påpekade på ett trubbigt sätt att den faktiskt drivs av bensin. Kattis blev lite besviken när båten plötsligt inte orkade dra henne längre och hon sakta sjönk, men efter liten paus drog vi runt henne till bryggan igen.

Therese skulle åka för första gången och höll på en fem, sex gånger innan hon plötsligt stod och stod och stod….runt hela ön, med ett krampaktigt tag! Jag blev lagom nervös när pappa rundade bryggan väldigt nära för att släppa av henne…eller hon skulle släppa, men den proceduren hade vi inte gått igenom med henne. Blond eller inte, men hon fattade vinken och släppte linan vid en lämplig tidpunkt innan bryggan krockade med henne.

Jag har lyckats ganska bra med att komma upp på första försöket nu de senaste gångerna och kan stå hela vägen runt ön om jag inte svänger och om jag inte möter vågor från mötande båtar. Det sista är precis det jag gjorde efter ett par hundra meter. Jag hann egentligen bara uppfatta att vågorna kom mot mig men sen sa det bara PANG! Panget träffade mig i ansiktet/huvudet! Så fort jag fattat vad som var upp och ner och att det var luft man skulle andas så började jag orientera mig. När Kattis från båten började fnissa hysteriskt så tittade jag bakom mig och såg att brädan låg och guppade flera meter bakom mig….utan mina fötter i.

Man kan nog säga att jag gjorde en sån ordentlig tvärnit så att jag och mina fötter flög ur de tajta bindningarna ett par meter längre bort än där brädan stannade. Det var så hysteriskt roligt så att jag skrattade så högt och länge att jag höll på att drunkna (flytväst rules).

När jag väl krånglat på mig brädan igen så bestämde jag mig för att ta ett försiktigt varv tillbaka till bryggan och det fungerade jättebra tills jag släppte linan med ena handen för att rätta till flytvästen. För andra gången på en liten stund så var jag lika ovetande om händelserna före kraschen men på något sätt lyckades jag hamna riktigt hårt rakt på rumpan. Min första, andra och tredje tanke var; nu behöver jag gå på toaletten. Jag skulle kalla den kraschen för en lavemangskrasch. Nu gick den känslan tack och lov över, så tjejer….våtdräkten är fortfarande fri från mina kroppsvätskor, sen vad ni har gjort det får ni stå för.

Jag vann! Fast det var med nöd och näppe eftersom Eva var på väg ut från sin stuga när jag och Therese gick förbi. Sedan kom resten av folket en efter en vilket gjorde att vi hade en ”storfrukost” idag.

Kattis kom sist, vi hörde ett vrål från hennes stuga och sedan ett argt ”MURRE”-skrik. När vi tittade dit så kom Murre hastigt utfarande och Kattis efter med en sopborste i högsta hugg. Det var ingen som vågade fråga vad dom hade haft för dispyt så tidigt på morgonen.

En stund efter lunch drog tjejerna från ön och lämnade mig till mitt öde. Så, nu är det alldeles stilla och tyst igen (kan bero på att pappa och Eva dragit till Norrköping för att hämta Jenny) men för tillfället så är jag helt ensam, förutom ett par ungdomar som lagt till vid trampolinen och roar sig med den. Hur kan det vara så roligt med en trampolin? Borde jag gå dit och prova för att se vad som lockar? Nja, kanske en annan dag. Nu ska jag bara njuta av tystnaden.

Vädret har gjort en gir åt ett oväntat håll, molnen börjar dyka upp på den tidigare klarblå himmeln. Det skulle inte förvåna mig om en regndroppe eller två föll ner på mitt huvud.

Nu har jag kommit in i lugnet, har gått förbi panikstadiet och börjat andas normalt igen.

Eftersom man är så himla morgonpigg nu på semestern så blir dagarna extremt långa, vilket är fantastiskt för då får jag nästan dubbelt så lång ledighet (?!). Redan vid klockan två-tre så har man fått den sol man klarar av och kan ägna sig åt andra saker….som att ställa sig vid spisen (nu har jag ju inte stått där någonting innan vill jag förtydliga). Men idag så hamnade vi där i alla fall och slängde ihop en hallon/blåbärspaj och ett stort lass med pannkakor. Det är så otroligt underskattat att äta pannkakor!

När de hade fått jäsa lagom länge i magen så var det dags att tänja ut våtdräkten lite. Logiken löd att om jag körde lite wakeboard med min redan ömma kropp så skulle jag slippa den värsta träningsvÄrken imorgon. Nu i efterhand när kroppen redan börjar streta emot ordentligt så funderar jag på om jag verkligen tänkte rätt där.

I vilket fall så gick det jättebra, jag kom upp på första och stod upp hela vägen runt. Vilken dag som helst ska jag börja svänga och kanske, kanske våga mig över en svallvåg från båten. Tills dess….aj!

Att vara på en ö som tidigare varit gästhamn innebär ett visst arbete i form av att jaga bort folk som tycker att de ska kunna lägga till vid bryggan och få ta del av idyllen. Men, så roligt ska dom inte få.

Dagens konversation mellan Jenny/Pappa och en segelbåt från Västerås:

J: Gästhamnen är nerlagd!

B(åt): Men det är ju en gästhamn!

J: Nej, gästhamnen är nerlagd.

B: Men det står ju i vår bok (håller upp en gästhamnsguide) att det är gästhamn.

J: Då är den nog gammal.

B: (Tittar efter årtal på framsidan av boken) Men vi har ju legat här massa gånger.

J: Jaha.

P: Det finns massor av fina öar runt omkring där man kan lägga till.

B: Men vi vill ligga vid brygga!

J: Jaha?!

B: Så man får inte lägga till här då?

J: Nej.

B: När la gästhamnen ner då?

P: Tre år sedan.

B: Var ska man ligga då? (Med gnällig röst)

P: Det finns två gästhamnar en bit härifrån (pekar och förklarar).

B: Men….vem äger ön då? (Med barnsligt trotsig röst).

P: (Räcker upp handen).

B: Jaha… (Vänder tjurigt ryggen till och seglar iväg).

Havsluften är kanske inte bra för alla….

När vi hade legat och svettats i flera timmar och….badat (?!) så var det dags för årets första wakeboardtur. På andra försöket så kom jag upp utan att ha fått i mig halva havsbotten och kom en bit i alla fall innan jag insåg att valet låg mellan ett djupdyk framåt eller helt enkelt släppa linan och landa mjukt. Jag satsade på det andra alternativet och sjönk långsamt ner.

Runt ön kom jag i alla fall och hade bara ett ben som skakade hjälplöst till skillnad från förra året då jag inte ens kunde stå själv efter en runda. Framsteg!

Ojoj, mina lår skulle uppenbarligen inte ha sol idag heller, de var fortfarande ganska upprörda i morse när jag vaknade. Och sol, det var det definitivt idag!

Jag brukar sitta en stund utanför min stuga och läsa innan det blir så varmt så att bryggan är mer lämplig att vara på, men idag klarade jag av säkert 7 minuter innan jag fick värmepanik och gick till vattnet. För att vara ett lagomland så är det väldigt sällan som vi har lagomväder, men jag försöker hellre stå ut i värmen än att ha något annat. Kontrasten mellan en stekhet kropp (varm alltså, ja?!) och ett artongradigt vatten är dessvärre fortfarande för stor, så en hink med vatten har fått bli kompromissen idag.

Efter lunch stoppade vi ner oss i båten och tog en utflykt till Harstena. Det var en fantastisk liten (ganska stor tror jag) ö, en riktigt idyll. Alla hus och trädgårdar var tillfixade som om varenda ett skulle pryda ett vykort, superfint. Men….så var det galet mycket turister också. Nej, trots att jag blev väldigt avundsjuk på de röda stugorna med vita knutar så trivs jag bättre på den här lugna, fina och folktomma ön!

Till middag idag fick vi sprudlande vin, aptitretare, förrätt och huvudrätt! Hjälp! Jag kommer bli så fet så att jag får gå upp i skostorlek snart. Det här virker ikke!

Idag skulle det inte bli sol, så när jag satte mig och läste ute i solen (!) så tänkte jag inte så mycket på solkräm till att börja med. Blond logik är rolig att tillämpa, det borde ni prova. Det resulterade i alla fall i väldigt solbrända lår och mage (glöm att jag lägger upp en bild på det). Efter fem timmars solning så var det bara att konstatera….det blev en fantastisk solig dag och min slutledningsförmåga (är det här ett påhittat ord av mig eller heter det så?) är av högre nivå.

Edit: det heter så, Kattis googlade åt mig (varför gjorde jag det inte själv?). Men säg ordet själv ett par gånger så förstår ni varför jag tvekade.

På kvällskvisten så kom en trasig och utsliten Kattis ner (hon försöker ta rekordtider hon med, :mad) för att insupa lite lugnande ö-atmosfär. Jag ger henne två, max tre dagar, sedan kommer hon ha myror i brallan, bokstavligt talat också….för det finns myror på toaletten.

Imorgon ska jag tvinga med mig Kattis (fast hon vet inte om det än) och ge mig ut på upptäcksfärd runt ön med kameran och ta lite roliga kort. Fast om jag känner mig själv rätt så kommer expiditionen att sluta i skafferiet i köket.

Paniken är under kontroll! De gråa molnen som befann sig utanför mitt fönster i morse kändes inte lockande alls och när de sen övergick till flytande form så var gränsen nådd för mig. Jag packade snabbt ihop diverse livsnödvändiga prylar och packade in allt i bilen för att åka ner till ön (vad skulle du ta med dig till en ”öde” ö?).

Turen var med mig till Stadium där jag hittade en våtdräkt i perfekt Kattissize, jag har inte provat den själv utan litar blint på att hennes storlek fungerar för mig också. Den ska vi ha när vi på skakiga ben ger oss ut i wakeboardvärlden, hu! Undra hur många liter hav man kan svälja?!

Trots att himlen fullkomligt öppnade sig och vräkte ner ett års ranson av regn i Nyköping så låg jag på en riktigt bra tid när jag kom till….ja just, Söderköping (uttalas S-ö-d-e-r-k-ö-p-i-n-g med överdriven negativ ton).

Vad gör du klockan två en måndag? Galet många människor (med mig) sitter och krypkör genom stan just då. Klockan två! En måndag! Vad är problemet?! Krypkörning får mig att bli otålig, jag blev så irriterad att jag inte ens vinkade åt vinkgubben som stått där längs vägen lika länge som jag har funnits (27 år sådär…..ja?).

Väl i stugan så blev jag harmonisk igen. Hur länge tror ni det håller i sig? 7 dagar? 3,5 dag? 1 dag? 16 tim och 47 min? Ahhh!

Nyfångad gös, kokt potatis och jordgubbar med glass som avslutning på dagen fungerade i alla fall för att skapa harmoni i magen och ni vet väl alla; är magen nöjd så slipper huvudet lida (?!).

När jag slog upp ögonen under mina dubbla täcken i morse så kände jag mig galet ensam. Jag förstår inte riktigt känslan eftersom jag har nära och kära runt mig, men så är det i alla fall. Den naturliga följden av den känslan blev att jag gick runt och tänkte massor på Jocke. Dumt!

Egentligen så vill jag bara fara härifrån, ligga i en solstol och plöja igenom så många böcker så att jag inte hinner reflektera över verkligheten men resorna som finns nu kostar en halv förmögenhet så det ser inte ut att bli någon landsflykt.

Mitt andra alternativ för att pigga upp mig var shopping. Jag for iväg till ett shoppingcentrum och strosade planlöst runt utan att se något som intresserade mig (okej, en Helly Hansen-jacka för 2000kr). Jag vet inte om det var mitt sinnestillstånd som gjorde att jag inte hittade något eller om det var på grund av den här eviga sommarreaplågan. Så fort det blir rea så försvinner alla snygga kläder! Varför? Jag kan betala ordinarie pris för det jag gillar men då måste det finnas något att gilla också!

På kvällen blev det en utesväng med tjejerna (och några killar också då). Det var skönt att få komma ut och tänka på annat en stund och att få så mycket god mat, tapas. Nu, fem timmar senare är jag fortfarande tjockmätt och önskar att jag skippat den sista förödande chokladtårtan, men….choklad är alltid choklad, glöm aldrig det!

Mat och godsaker är en viktig del i min familj. Fast maten i sig är inte så viktig men att samlas runt bordet och babbla medans vi lämpligtvis äter är vår grej.

Jag tror att vi har en speciell gen i oss som gör att vi måste vräka i oss saker med socker i. Mitt sockerberoende är lika illa som nikotinabstinensen…om inte värre till och med. Att sluta röka skulle jag kunna göra (när jag känner mig motiverad, okej?!) men att sluta äta godis och desserter är jag väldig tveksam till om jag skulle klara av.

Hur kommer det sig att jag alltid tänker på sötsaker när jag är hungrig? Det är ju aldrig så att jag tänker; mmm, vad gott det vore med köttbullar och makaroner!

Jo visst är det inte fel med köttbullar, men jag skulle ju hellre äta en bit morotskaka till middag. Det enda som egentligen hindrar mig att göra det är tanken på hur jag skulle se ut om jag gjorde det till en vana och att man som vuxen borde veta bättre….men jag vet inte bättre.

Sangrian vi drack igår har inte satt några spår i mig idag, trots att vi faktiskt tog in både två och tre stora kannor. Det var fantastiskt gott, sånt ska jag dricka mer av!