Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Dagens stora fråga; varför blir jag alltid tokkissnödig när det regnar som mest ute? Det tar mig högst en minut att springa till storstugan, men på den minuten så kommer jag att bli dyngsur. Dessutom så var jag lite osmart i morse och bytte gummistövlarna mot….förlåt…rosa foppatofflor och som alla vet så är det onödigt många hål på ovansidan av dom vilket betyder att jag dessutom kommer att bli blöt om fötterna också.

Förutom problemet ovan så lyckades jag dessutom med en riktig målarmiss på förmiddagen. Regnet såg ut att ha försvunnit under natten och ersatts av storm och i storm kan man ju måla så länge man ser till att färgen inte blåser bort. Så jag ställde mig och började måla framsidan på stugan och tyckte det gick jättebra tills jag helt plötsligt blev överrumplad av ett sånt där regnmoln som bara smyger sig på en (jag stod med ryggen till) och öppnar kranen på max. Så…inom en minut så var både jag och allt jag målat översköjlt av vatten. Fantastiskt!

Det regnar så mycket nu så jag kan inte ens ta mig hem om jag skulle bestämma mig för det. Eller jo, det är klart jag kan ta mig hem, men all min packning inklusive datorn skulle få ett bad under den korta båttur som krävs för att komma till bilen. Jag har cigaretter så att det räcker till imorgon, sen är det panik! I måndags så sköt jag och pappa upp den planerade matshoppingturen till en annan dag, idag känns det inte som att det var ett smart val.

Är det nu när semestern börjar lida mot sitt slut som man ska känna sig alldeles utvilad och redo för att jobba hårt ännu ett år? Om det är på det viset så har jag nog misslyckats eftersom det mer känns som att jag kommit in i ett lugn som jag inte vill släppa. Jag vill kunna gå runt barfota hela dagarna, ta en tupplur efter lunch om jag är pömsig, vakna klockan sju och känna att jag kan ligga och dra mig tills jag känner mig redo att gå ut i solen och mysa. Dessutom så fasar jag över att behöva sätta på mig mina ”vanliga” kläder igen. I lördags tog jag på mig mina jeans för första gången på flera veckor och de hade krymt i midjan!! Hur har det gått till? Det kan ju knappast ha att göra med att jag äter godsaker hela tiden i alla fall!

Vi har för lite semester överlag anser jag. Det blir så höga förväntningar och för stor sak av det hela när man bara har semester en gång per år (ja, alltså långsemester). Det måste göras så mycket saker, planeras i god tid innan, fylla upp schemat så att ingen tid går till spillo. Förr tog jag aldrig semester om jag inte skulle resa någonstans, så de här fyra veckorna utan ett planerat schema känns ovanliga men ack så sköna och välbehövliga. Vad som såg ut att bli en sommar med mycket aktiviteter vändes plötsligt till en period för sorg, tankar och ett behov av lugn och ro runt omkring mig. Det är otroligt läskigt vad saker kan förändras på ett ögonblick, inga flera såna händelser vill jag vara med om!

Eftersom vädret gick från vad som kunde tänkas bli en toppendag (bilden från förra bloggen är från imorse) till en mulen, grådisig dag så bestämde jag mig för att påbörja målningen av min stuga på utsidan (nej tyvärr, kommunen tillåter mig inte att måla den röd med vita knutar och inte pappa heller för den delen). Det dröjde inte länge förrän regnet började falla och jag fick flytta mig in under tak och fortsätta målningen där. Runt lunch så hamnade vi mitt i ett riktigt oväder. Regnet toköste ner i sidled, vinden kom i sällskap och om inte det räckte så la strömmen av vid klockan fem, sådär lagom när jag gått ner till storstugan för att se vad man kunde knåpa ihop till middag (vilket pålägg jag skulle ha på mackorna alltså).

När strömmen fortfarande inte var tillbaka efter en timme så gick jag ner igen och tog hjälp av stearinljus för att göra salami- och briemackor till mig och pappa. De smakade alldeles förträffligt gott och det var säkert supernyttigt också, brie är väl en grönsak?!

Efter två timmar precis i samma sekund som jag tände en lykta för att kunna läsa så kom strömmen tillbaka. De senaste dagarna så har det varit avbrott lite då och då, det är nästan så att man tror att man semestrar i Grekland….tills man går ut och känner att det är typ 15 grader i luften (om vi bortser från alla de dagar då det har varit närmre 30-grader förstås). Kan vi inte få några såna dagar till? Pleeeeease? Jag lovar att inte klaga!

Börjar kroppen förbereda sig för slutet av semestern tro? Redan klockan åtta hade jag ätit frukost i tysthet och hunnit med en dusch. Fast den troligaste anledningen till att jag var uppe så tidigt är väl att jag vaknade av att jag var kissnödig förstås.

Ett par timmars sol hann vi med innan molnen närmade sig. När vi trodde att det var slutsolat så fick vi pappa att dra runt alla oss fem ungdomar (ja, jämfört med honom så är vi det) på ett par vändor wakeboard var……fortfarande i sol. Idag tänkte jag att jag skulle våga mig över vågen, men det gjorde jag inte. Bakbenet (ja, man har ett sånt när man kör wakeboard) var trött redan efter en liten stund och inte alls redo för några konster, så det fick bli en poserrunda utan några vurpor eller andra uppseendeväckande saker. När jag kom tillbaka så lyckades jag landa ett par centimeter från bryggan, hade det inte varit för att jag trasslat in mig i linorna som håller fast bryggan så hade jag kunna sätta mig direkt på den.

På eftermiddagen så försvann alla från ön, folk måste tydligen jobba och lämnade därför kvar mig och pappa (och hunden) alldeles ensamma. Nu är det uppenbarligen slut på extravaganta middagar eftersom alla kockar försvann och lämnade mig och pappa kvar till mackornas öde. Men…ett par smörgåsar med hallonsylt och en kopp te är inte fel det heller.

När Kattis kom så försvann solen, mycket orättvist! Men, på ett sätt så var det ändå rätt skönt med en dags paus från måstet att vara ute i solen. Morgonen blev sådär härligt lugn, tyst och skön. Åt en tidig frukost, gick tillbaka och la mig en stund och läste för att sedan gå tillbaka och äta lite lunch lagom till de andra åt frukost.

Lampan som legat på bordet i snart ett år höll på att komma upp, tills jag insåg att sladden var för kort. Typiskt dumt! Men…jag var på god väg i alla fall.

När det regnade som mest bestämde vi oss för att prova fiskelyckan…..men den var inte med oss idag, eller så var vi inte tillräckligt tålmodiga. Vi blev mest blöta och de enda napp jag fick var alger i olika färger och form, skitslemmiga att plocka bort från draget. I vilket fall så fick vi se en mink som kom simmandes till ön innan vi gav upp helt och stängde in oss i stugorna igen.

Jag håller på att bli en eremit. Är det inte meningen att man ska göra massa spännande saker på semestern och vara ute och röra på sig? Jag har inte haft någon längtan efter det hittills eftersom jag har det så bra här, men troligtvis borde jag vara lite social och träffa folk när jag återvänder från semestern.

Till middag åt vi kräftor, det är så fantastiskt gott. Varför äter man det bara en gång om året? Det är ju skitdumt, jag tror det skulle vara lika gott även om man åt det en gång i månaden.

I natt var det så varmt så jag sov utan täcke, sist det hände var…typ aldrig. Just nu känns det dessutom som att det blir en sån varm natt igen. Förutom att jag vaknade runt fyra i morse så sov jag ända till klockan åtta då jag vaknade av att Murre snubblande patrullerade min altan för att se var jag höll hus. Jag gick upp och öppnade dörren och efter att han fått ta ett varv i stugan så var han nöjd och sprang därifrån med öronen viftandes upp och ner.

Vind är underskattat! Det var en fantastisk vind som blåste idag när jag låg på bryggan! Jag vill nog påstå att det var en alldeles perfekt svensk sommardag idag. Man kunde ligga och sola nästan utan att bli svettig. Algerna hade tagit sina små partiklar och dragit till varmare breddgrader (eller någon annanstans i alla fall), så ett par dopp blev det i det 22-gradiga vattnet. Underbart skönt!

Olivia och jag tog varsin bikinisväng med wakeboarden runt ön, så för min del så blev det bara ett varv med stå-rakt-upp-och-ner-körning eftersom jag inte vågar vurpa utan våtdräkt. Sen att Olivia höll på att snurra runt på brädan och hoppa på vågor…ja det får hon stå för.

Till kvällskvisten så grillade vi och hade det gott i solnedgången. Dock så blev det inga mashmallowsspett eftersom Kattis inte hann ut till middagen. Imorgon ska jag få kräftor! Wohooo! Det ska bli så underbart gott!

Igår kväll så var jag ute och körde hoj i trafik för första gången på….ja en månad. Det var helt fantastiskt skönt att få blåsa ur huvudet, inte tänka på något annat än körningen. Terapi!

Kvart i sju i morse så ringde klockan, eller det gjorde den inte för jag hann stänga av den innan det irriterande ljudet kom, men det jag vill komma fram till är att jag var uppe då. Halv åtta stod jag utanför huset med väskor, kassar och diverse livsnödvändiga prylar när Kattis dök upp. Hon fick åka därifrån med en stekarvolvo utan hund medans jag åkte på att köra en turbosaab med hund. Efter två timmar och 10 minuter så stod jag nere vid hamnen och väntade på att pappa skulle hämta upp mig. De gånger allt flyter på är få men ack så underbara.

Solen strålade på i vanlig ordning nere på ön, det enda molnet är väl egentligen att det ligger partiklar i vattnet som stör den vanliga friden. Kan vi inte bara skippa algblomning? Det är så tråkigt när vattnet inte är rent och klart som vatten ska vara. Murre bryr sig i och för sig inte om det utan hinkar i sig vatten som om partiklarna vore en smakförhöjare, och vad vet jag….så kanske det är?!

När jag inte orkade ligga kvar i solen längre så gick jag upp och gjorde en sommartårta, den blev faktiskt alldeles skitbra. I helgen så tänker jag ge mig på att göra en citronpaj, visst kan man väl säga att jag är lite huslig? Jag är inget hopplöst fall i alla fall, sen att det bara handlar om socker och sötsaker i det jag gör är en helt annan issue.

Det går troll i mig och nya bilar! Jag har ju alltid varit väldigt förtjust i bilar och vårdat dom ömt…ja inte lika väl de sista åren kanske, men förr i tiden så stod jag alltid och putsade på bilen minst en gång i veckan.

Nu när jag har min nya kära stekarvolvo (inte ett ord!) så har ju samma känslor återkommit; jag måste vårda den, städa den, tvätta och putsa. Det har väl fungerat lite si och så med den biten…men jag är på väg. I måndags när jag kom till Stockholm, på lite lagom dystert humör eftersom jag kom upp pga begravningen, så var jag i Kista och fick tag på ännu ett par sandaletter till min samling. Men, när jag skulle ut ur garaget så klantade jag mig duktigt. Jag hade full koll på en familj med massa barn överallt när jag backade ut och passade mig för att inte köra över dom (vilket jag så här i efterhand skulle ha valt). Pang sa det! En stor och tjock stolpe kom flygande på mig från ingenstans och vek min backspegel åt det hållet den inte ska vikas. Hmm, typiskt…någon annan, inte mig! Det var dumt, klantigt och totalt onödigt!

Först igår orkade jag titta på sidan av bilen och hittade rödfärg på framdörren…där det borde vara svart färg. Mer än så räckte inte min ork till för just det problemet. Någon dag ska jag rengöra dörren och putsa lite för att se om lackskadan är lika djup som den psykiska skadan.

Min första splitter nya bil jag köpte hade jag i cirka en månad innan jag fick inbrott och båda framstolarna blev stulna. Min andra nya bil hade jag i en vecka innan någon slog upp sin bildörr i min i ett garage. Den tredje råkade jag faktiskt repa mot en husvägg, men fronten var ju så lång så den tog aldrig slut (officiell förklaring). Fan, det har hänt förut….det hade jag förträngt.

Varför ska vägarbetare alltid starta dagen med sina backljudspipande maskiner? Klockan åtta på morgonen hade dom hållt på i en timme utanför och när jag väl piggnat till och insett att jag inte skulle få sova vidare så blev det plötsligt dödstyst…ja förutom gitarrplingandet från min granne. Hur kommer det sig att man sätter sig och spelar gitarr klockan åtta på morgonen? Vet folk verkligen inte hur man ska ta vara på mornar?

Som ni märker så är jag hemma igen….på en väldigt kort visit bestämde jag nyss. Det enda störningsmomentet på ön i min stuga är fågelkvitter och det kan jag stå ut med tusen gånger om, ja till och med njuta av.

Idag så var det dags för begravning av Jocke, en dag jag inte sett fram emot. För att vara metaforisk så känns minnesstunden, kortegen och begravningen som ännu en spik i kistan, vid varje tillfälle så bankas det in i huvudet att han verkligen är borta. Det blir svårare och svårare att gå runt och inbilla sig att det hela är en mardröm.

Kyrkan var helt överbefolkad av vänner och familj som ville hedra och ta ett sista farväl av en fantastisk man. Jag hoppas verkligen han var med och såg hur många människor som tycker om honom och som han har påverkat under sitt liv. Det är som sagt fortfarande helt ofattbart att han inte finns kvar hos oss, det kommer att ta lång tid innan man kan inse det och en evighet att kunna acceptera det.