Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Idag ska badrummet hemma hos mig vandaliseras. Gubbar i björnkläder kommer skoningslöst riva ner tapeterna, kasta ut toalett, handfat och badkar för att lämnas på någon öde soptipp för att måsar och andra skräpfåglar ska kunna bygga bo i mitt gamla handfat.
Nej okej, det kanske inte är riktigt så det fungerar, men man vet aldrig. Jag ska rista in mitt namn i badkaret för att se om det dyker upp i någon kohage till sommaren.

Så, vad gör man när man är utan badrum?! Flyttar hem till barnrummet hos mamma förstås. Fast så mycket barnrum är det ju inte med tanke på att jag bara bott i det rummet någon sväng när jag var runt 20-21 år och precis avslutat ännu ett av mina förhållanden. Jag är bra på att avsluta, desto sämre på att påbörja. Snart ska jag påbörja ett nytt förhållande med mitt nya badrum, det ska bli roligt!

Tiiiiiiime, is on my side…yes it is! Eller ja…det beror väl på vad man är ute efter förstås, men tiden springer iväg och plöjer genom veckorna utan rim och reson. Den efterlängtade julresan hägrar i horizonten och kommer att vara över mig vilken dag som helst om det fortsätter i den här takten.

Nu har jag äntligen fått på vinterdäcken! Det känns som en stor lättnad. Igår sken solen hela dagen vilket inbjöd till ett par timmars krälande runt bilen. Nu är jag redo för snö! Let it come!

Kvällen tillbringades på Patricia av alla ställen. Till middag blev det en alldeles perfekt tillagad oxfile med de rätta tillbehören. När vi sedan blev utslängda ur middagssalen så började prövningen. Alltså, dras slödder till drägg? Jag har inte sett så mycket slemmiga och skrämmande människor sedan…..jag var på Patricia sist, vilket säkert är 10 år sedan, minst!

Inte nog med att hälften av dem var läskiga från början, nu sprang folk dessutom runt med påklistrade, blödande sår, bandage, svarta sminkade ringar runt ögonen och döskallar hängandes runt armen. Utklädnad är ju en sak, men när vuxna män kommer utklädda i utmanande klänningar och sminkade ner till tårna så blir jag rädd på riktigt. Då har man liksom tagit det ett steg för långt.

Runt två så lyckades vi ta oss därifrån och hånlog lite åt packet som stod och köade för att få komma in på horbåten. Jag hoppas verkligen att de visste vad de köade till!

På vägen hem i bilen så hade jag redan i tankarna kommit innanför dörren och lagt mig i sängen, men strax innan Rissne så var det en bil som bestämt sig för att ligga på taket i diket. Eftersom lysena fortfarande lös när vi kom så insåg vi att olyckan precis inträffat och blev tvungna att stanna. Jag sprang ner till bilen och såg att det satt folk upp och ner i bilen, hängandes i bilbältena. Det såg inte alls så skönt ut och tanten i passagerarsätet var hyfsat skithysterisk. När polis, brandkår och ambulans komit på plats så gled vi därifrån, lite tystare och dämpade än innan.

I morgon bryter helvetet lös i mitt badrum! Nu åker läckande toalett och kran ut tillsammans med resten av trettiotalsinredningen! Tack för ett gott samarbete de senaste tre åren.

Nu kan jag vara öppet paranoid för jag vet att det inte är jag som varit hemma och lagt papp på golvet och flyttat skohyllorna in i vardagsrummet. Det rör sig gubbar i mitt sovrum! Jag har dessutom nu fått en bakteriesluss (dammsluss kanske) mellan hallen och sov/vardagsrummet, faktiskt ganska finurlig med en dragkedja insydd i plasten men….trots allt ett intrång i mitt privatliv!

Frågan är vad nästa steg är…..hur mycket ska jag tömma och när? De har ju redan flyttat skorna, kan jag avvakta och se om de flyttar mina kläder också eller verkar det snofsigt?! Kan man be dom laga lite middag till mig på samma gång så att jag har varm mat lagom till halv fem? Om de ändå befinner sig i köket så kan de väl göra lite nytta samtidigt?!

Jag har ätit sparris! I mitt stille sinne så tänkte jag att jag kanske blivit vuxen och utvecklat mina smaklökar, därför så tog jag en centimeterstor bit sparris tillsammans med gösen med hummersåsen….men det var fortfarande inte gott. Jag kommer säkert att fortsätta med att skrapa bort de kokta grönsakerna på tallriken i ett par år till.

Förutom gösen så har jag fått i mig anklever, kycklingfärsterrin (?) med kronärtskockssmet, scones med lemon curd och hjortronpudding med glass. Jag kan bara konstatera att jag har en alldeles för barnslig smak för att njuta av delikatesserna, eller så är det bara jag som vågar erkänna att jag inte går på alla finesser. Scones med lemon curd var i alla fall supergott, det smakade som mammas citronpaj och den är himmelsk!

I fem och en halv timme så har jag tillbringat min tid med att åka runt i en buss med 40 tanter och tittat på fyra olika hotell/slott och deras konferensanläggningar. Förutom att jag behövde lyssna på alla deras anekdoter om sina fisförnäma leverne så var det en trevlig tur. Jag erkänner lätt att jag blev förälskad i Ulvsunda slott, vilket fantastiskt hotell! Jag rekommenderar starkt att alla som har pengar över lägger det på en övernattning på slottet….och bjuder med mig.

Du är vad du äter! Betyder det att jag är en smörgås?! Ja, jag gillar bröd, mackor och te duger åt mig i de flesta fallen.
Nu är jag ingen hängiven tittare på just det programmet men jag har sett det ett par gånger när jag har zappat runt i jakt på något spännande.

Det som upprör mig är slöseriet med mat. De dukar upp ett stort bord med olika kaloribomber och desserter som skulle få vem som helst att bli sockerstinn. För att förnedra ”tjockisen” ytterligare så geggar Anna Skipper runt med maten för att visa precis hur äckligt det är att det finns någon som frivilligt vill vräka i sig allt fett.

Ja, visst är det kanske en droppe i havet men även i Sverige så har vi människor som inte alltid har råd med mat, uteliggare som gladeligen skulle lägga på sig ett par bilringar för att klara vintern bättre, gamlingar som kan unna sig fikabröd en gång i månaden på sin magra pension. Måste man slänga maten? Om jag satt hemma i soffan och hade festat till det ordentligt på en barnmatsburk till middag så skulle jag känna mig mycket upprörd när jag tittar på programmet och ser hur de slösar med mat, bara för att vi där hemma ska kunna roa oss över hur misslyckade vissa personer är.

Jag skulle lätt kunna tänka mig att ha en egen Anna för att få lite press på mig hur jag ska äta och sporras till att träna, men jag skulle aldrig, aldrig, ALDRIG ställa mig halvnaken inför Sveriges befolkning och visa upp mina fysiska och psykiska brister för att ge Er en timmes undehållning, så mycket kommer jag aldrig att bjuda på.

Alla ni med Icakort fick troligtvis precis som jag hem den där vanliga reklamen om billigare varor tillsammans med räkningen. Skillnaden den här månaden var att de börjat med personlig reklam, de erbjuder sina kunder rabatt på ett urval av de varor man har handlat mest av. Tydligen så handlar jag mest prickig korv, Yoggi, trosskydd och ädelost.

Det känns lite lustigt att någon sitter och tittar på min shoppinghistorik, inte ens jag vågar titta på den. Nu förstår jag förstås att det inte är någon manuell hantering på utskicket men fortfarande så förs det statistik på mitt shoppande.

Jag har inte orkat bry mig om mediabevakningen om FRA-lagen och uppror mot kameror på allmänna platser och allt vad det nu finns. Borde jag vara upprörd? Varför ska jag bli upprörd? Jag resonerar nog lite som att, om jag inte gjort något fel så borde jag inte vara nervös. Men…å andra sidan så beror det ju på var informationen hamnar. Jag har inget intresse av att mina samtal, mail och sms dyker upp på någon slasksida om 10 år för att det fanns en lucka i säkerheten, samtidigt som att jag gärna skulle vilja att intressanta fakta kunde tas fram om jag utsattes för ett brott på något sätt. Hm, tydligen så hade jag åsikter om det här ändå men som vanligt så är jag alldeles för bra för att argumentera mot mig själv vilket gör att jag inte kan välja sida.

Hur kommer det sig att vi är så ivriga att känna ett barns kärlek? Jag tillhör inte katergorin barnkär. Barn har aldrig intresserat mig i speciellt långa stunder, visst…om de är söta och jollrar lite gulligt så får dom min uppmärksamhet tills de börjar grina eller jag tappar intresset men jag är inte som syster som kan underhålla ett barn en hel dag utan att tappa energin.
Det här betyder dock inte att jag inte vill ha egna barn, för det vill jag ha om jag skulle hitta en lämplig man att avla på samt en man (förhoppningsvis samma) som jag vill leva med.
Trots det svala intresset för krypen så bultar mitt hjärta när jag känner hur mycket kärlek som strömmar ut ur en liten människas kropp.

I fredags så mötte jag, pappa och Eva upp Wille och hans familj (och Kattis då) på en liten restaurang i Söderköping. Wille och jag har inte sett varandra på länge vilket gjorde mötet ännu roligare. Jag satt bredvid honom medans vi åt och han verkligen slösade ömhet på mig. 5-6 gånger under måltiden kom en liten arm krypandes runt min hals för en minuts kram och gos. Han tittade djupt in i mina ögon med sina stora blå och smekte mig på kinden om och om igen.

Vad händer med all den ömhet som barn har när de är små? Var tar den vägen? Är det så att den försvinner när vi upptäcker att livet inte är en räkmacka, när vi upptäcker att det finns annat än bara godhet runt oss? Skulle vi leva i en fantasivärld om vi behöll den naivitet vi har som små?
I vilken ålder försvinner godheten? Hur kommer det sig att barn redan vid tidig ålder lär sig att ljuga för att göra det lättare för sig själv? – Har du ritat på tapeten?
Det naturliga svaret blir ”nej”, trots det uppenbara.

Föds vi med insikten att man klarar sig bättre genom att ljuga eller är det så att bebisarna är så utvecklade att de genomskådar oss redan som små när vi vuxna ljuger om att läsk är vuxendricka, att godiset är slut, att tomten bara kommer till snälla barn….att tomten finns osv.
Hur många gånger per dag ljuger vi vuxna för barnen? Det skulle nog vara skrämmande att räkna på det. Hur skulle livet se ut om vi inte använde nödlögner?
– Nej, du får inte äta mer godis nu för då blir du tjock! Och om du blir tjock så kommer alla att reta dig.
Hur skulle det påverka en liten 2-åring när han/hon växte upp?! Är det ens rimligt att begära av alla att man alltid ska tala sanning?

Jag anser mig själv vara extremt ärlig, men om jag skulle räkna på det så kommer det nog ut fler (nöd)lögner per dag än vad jag vill tro om mig själv. Med denna insikt så undrar jag hur jag ska kunna se mig själv i ögonen på morgonen och tro på att mina påsar under ögonen inte beror på ålder, att jag kan röka ett tag till utan att det skadar mig, att jag kommer att få ett lyckligt liv utan att jag behöver anstränga mig själv, att det inte är så långt kvar till våren…ja jösses. Kanske är det så att alla lögner går åt till en själv för att man ska kunna leva ett lyckligt liv?!

Ja, så har jag hamnat på ön igen. Igår for jag ner med pappa och Eva medans Kattis åkte med en sjungande Wille och föräldrar. Efter ett samtal med Kattis insåg jag att jag valt rätt bil för avkoppling, Wille sjöng VÄLDIGT högljutt i bakgrunden och hade gjort så konstant hela bilresan. I vår bil så lyssnade vi på ABBA…på band….(det finns dom som använder det fortfarande….i alla fall pappa) i 10 minuter, sen så åkte vi i tysthet.

Stugan var precis lika fin som den var när jag lämnade den sist, det hade varit jättekonstigt om det inte var så. Min målning på utsidan såg däremot sådär ut eftersom jag blev överraskad av ett oväder sist jag höll på, men det är ju toppen…då kan jag sysselsätta mig en sommar till.

Något som retar mig är att fisken verkar ha rymt…till varmare vatten?!

Finns det verkligen så gott om småfisk i havet att mitt bete inte duger att nosa på ens? Inte ens ett ynka litet napp fick jag. Varje gång jag ställer mig med ett spö i handen så tror jag att jag ska få 5-kilos gäddan eller laxen på ett par kilo. Den känslan brukar gå över efter cirka 2 minuter och 25 sekunder då jag anser att de borde ha upptäckt min blingbling-fisk.

Wille hade ungefär samma tålamod som mig, han ställde sig och petade med spöt i vattnet (fiskade) och när vi skulle gå så var hjärnan inställd på ett nytt projekt direkt och han slängde därför spöt i havet.