Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Det är inte lätt att glädjas över så många saker så här i novembermörkret, men tjejmiddagen igår var något jag sett fram emot. Vi blev sex tjejer som träffades och hade det mysigt med mat, efterrätter och lagom mycket att dricka. Naturligtvis så blev det skvaller, fniss smarta idéer, precis efter förväntan. Runt fyrasnåret smög jag in hos mamma och kröp ner i min säng för ett par timmars sömn. I morse var jag glad att jag inte druckit nämnvärt mycket utan endast behövde brottas med tröttheten.

På eftermiddagen kom första snön. Det känns visserligen lite småfjantigt att kalla det snö eftersom det var mer snöblandat regn, men…det var vitt ute en kort, kort stund innan allt förvandlades till regnrusk istället. Hade jag vetat hur man utförde snödansen så hade jag definitivt dansat den utan något tjat, men nu får jag nöja mig med att hoppas på snö istället. Kom, kom kära snö! Jag väntar på dig!

Snart har dom grävt ända ner till grannen! Hoppas hon bjuder på kaffe!

Nu luktar det avlopp i hela min lägenhet och saker ser inte riktigt ut som de brukar. Badrumsdörren har plötsligt blivit spacklad precis överallt (why?), bänkskivan i köket går inte i linje med kylskåpet och köksskåpen har blivit hälften så djupa samt att jag fått en vit stor trumma för den nya stammen, vid diskbänken. Det är alldeles underbart med stambyte, jag LÄNGTAR efter att få städa, på riktigt!

Katrineholm! Hur placerade man den staden egentligen? Ingen hittar ju dit! Rättelse; det går att hitta dit, men det finns ingen kort väg, alla vägar dit är fel, så måste det vara!
Jag har nog bara varit i Katrineholm en gång tidigare och det var när jag och syster skulle ”titta förbi” en välkänd oulet som ligger där i krokarna. Vi var egentligen på väg till Kinnekulle/Götene och skulle bara ta en kort avstickare till Katrineholm. Det blev en omväg på cirka 2-3 timmar, för priset av en billig tröja (som i efterhand blev ganska dyr om man räknar ihop allt).

Igår varnade Kattis mig för att åka till Katrineholm utan GPS eftersom hon provat flera vägar dit som alla slutade på samma sätt, med omvägar! Jag har en GPS så ställde jag in adressen på den, drog ut en vägbeskrivning från Eniro (som jag inte tittade på) och for iväg runt sjusnåret i morse.

När jag passerade skylten som pekade mot Katrineholm och GPSén sa att jag skulle fortsätta köra rakt fram så blev jag lite osäker, men fortsatte att gasa på. Efter att ha passerat Nyköping, fortfarande utan att ha fått svänga så blev jag misstänksam och tog fram en vanlig karta. Vägen jag fick instruktioner om att åka var väl inte heeelt logisk, men jag kom dit i alla fall (efter en snabb titt på Eniros karta så insåg jag att jag skulle enligt den svängt av redan i Södertälje).
Med facit i hand så skulle det faktiskt ha gått snabbare att ta min ditväg hem, istället för den ”rätta” vägen eftersom Vägverket grävde i vartenda dike på väg mot Strängnäs.

Men…man lär sig var dag…..vissa gör det i alla fall, jag kommer troligtvis göra om samma misstag om och om och om och om igen.

Mamma Mia! Vilken bra film! Visserligen så spritter skådespelarna ut i spontansång i princip hela filmen, men eftersom jag är väldigt förtjust i musikaler (men aldrig ser några) så gillade jag filmen sjukt mycket. Jag satt med ett stort leende på läpparna under nästan hela filmen. Jag vill ha det livet! Jag vill leva på en liten ö i (fyll i valfritt varmt land), ex Grekland, gå runt i små kläder och ha ett glittrigt hav runt omkring mig varje dag. Jag vill ha det så mycket så att det nästan gör ont.

Om jag var snäppet modigare så skulle jag packa ner mina tillhörigheter och ta en enkelbiljett till en liten okänd ö och leva ett barfotaliv.

Nu tror jag visserligen att jag skulle sakna Sverige ändå ganska mycket; familj, vänner, arbetet och motorcykeln! Men jag skulle nog hålla ut hyfsat länge i alla fall.

Varför vill man alltid ha det andra har? Varför ska det vara så svårt att vara nöjd med det man har?! Vad har jag? Har jag något någon annan vill ha eller är mina tankar enkelriktade? Tänk vad skönt det vore att bara sluta tänka för en minut eller två!

Hur mycket ska dom riva egentligen?! Det ser ju bara mindre och mindre ut ju mer dom river!

Jag vet inte om det beror på det att jag är blond eller bara förvirrad, men HUR kunde det bli fredag så här snabbt?! I måndags kändes det som en evighet till nästa helg och nu är den plötsligt här. Det känns som att jag ältar det här ganska ofta men trots mina (få) år på nacken så har jag fortfarande inte vant mig vid det.

Mamma läste upp en artikel för mig igår där det stod att man är som lyckligast när man är mellan 60 och 70 år. Det är helt galet att det ska ta 60 år att komma i fas med livet för att kunna börja njuta. Jag vill ju vara som lyckligast nu, idag, imorgon…ända tills jag dör! Fast…å andra sidan så är det ju lite glädjande att höra det eftersom jag har något att se fram emot. Nu förstår jag visserligen att lyckan inte kommer serverad på ett fat samma dag som jag fyller 60 år, men det känns tryggt och skönt att höra att det finns hopp om en lycklig framtid, även som gammal.

Sedan kan man ju fråga sig vad som gör att man är lyckligast som gammal. Kan det vara så att vi äntligen vågar släppa alla våra hang-ups, komplex och tar livet som det kommer, lever en dag i taget istället för att rusa iväg och försöka hinna med alla måsten och borden?

Idag kan vi läsa på Aftonbladets löpsedel att Pernilla Wahlgren och Joachim har flyttat isär. Det lyckliga paret lyckades visst inte heller med det stora projektet att hålla ihop en familj. I ett och ett halvt år klarade de av att leva tillsammans med sitt kärleksbarn. Hur svårt ska det egentligen vara? Har vi blivit lata och bortskämda med åren? Byts man ut om man glömmer sätta locket på tandkrämstuben eller bädda sängen? Kommer det att finnas några äktenskap om tio-tjugo år som håller, i nöd och lust? Eller, kommer det finnas några äktenskap överhuvudtaget?

Är det inte lite sorgligt att läsa om alla andras tragedier? SKA vi läsa om andras tragedier? Kan det inte vara så att vi genom just uppmärksamheten på dessa låter ungdomen tro att det är okej att tröttna och sluta kämpa? Men å andra sidan, vad är det som säger att det inte är rätt att bryta och gå vidare med någon annan som kan göra en lycklig…..en stund?

I samma tidning påstår teologen Susanne Wigorts Yngvesson att ”tvåsamhet kan vara osunt”! – Jag vill inte döma ut tvåsamheten helt, men det tål att funderas på om vi egentligen drivs av motiv att härska över den andres kropp”.

Hu, jag ryser av obehag när jag läser vad hon skriver. Vågskålen väger definitivt tyngre åt tvåsamhet för min del, men som jag tidigare har tjatat om så är jag en ganska naiv person. Vad är det egentligen som säger att jag levt i tvåsamhet i tidigare förhållanden? Jag tror naturligtvis det, men vad vet jag egentligen? Det är i alla fall ingenting jag tänker luska i, det känns inte som det finns något att tjäna på det.

Jeans! Det är inte så enkelt som det låter. Jeans är en hel vetenskap! Själv har jag för första gången på säkert 15 år gått och köpt mig ett par Levisjeans. Idag köper man inte Levis längre, min garderob innehåller Wrangler, Replay, Fornarina, Claes Göran och andra diverse märken. När jag var (mycket) yngre så hade man liksom inget val, det var Levis 501 som gällde, det var inget snack om saken. Om man sparat tillräckligt länge eller varit ett snällt barn så kunde man köpa ett par för runt 500kr, sjukt mycket pengar.

Det var riktigt illa att försöka förklara för mamma och pappa sedan varför jeansen efter en kort tid ”gick sönder” på knän och i rumpan, så där lagom modernt som det skulle vara då.
Idag gråter jag över att mina absoluta favoritjeans just har gått sönder, det är några få trådar som fortfarande håller ihop dom och modellen har naturligtvis utgått.

Första gången jag avvek från mina manchesterbyxor eller chinos var när jag fick min brors jeans som han växt ur. Det var en modell som såg lappad ut runt om, helt fantastiska i mina 10-åriga ögon. Jag vet inte hur länge jag gick med dom men de var definitivt en storfavorit i många år.

När jag sedan gick i åttan eller nian så blev jeans med revärer modernt. Jag hade ett par jeans som jag sprättade upp och sydde in vita revärer i som blev hur coola som helst. Den insikten förändrades dock väldigt snabbt när jag klivit av tunnelbanan bredvid skolan och jag plötsligt fick panik; jag kunde inte gå in i skolan med dom byxorna! De var helt enkelt FÖR mycket. Tur att man hade en mamma som skämdes lika mycket för dom som jag gjorde, hon ställde i alla fall upp och kom dit med nya byxor.

Nu är det tomt och fult! Fortsättning följer…