Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag chockade mig själv i morse! Innan jul så gick jag och Kattis och köpte oss varsin väckarklocka, en sån där med dagsljus som lyser upp rummet innan klockan ringer så att man i lugn och ro ska vakna ur sin fantastiskt sköna djupsömn. Hittills så har den fungerat riktigt bra för mig, de flesta mornar vaknar jag av lampan, radion hinner inte ens sätta igång och det är sjukt imponerande i min värld.
Så när jag i morse satt mig i bilen (efter att ha skrapat rutorna som en genomfrusen dåre i 10 minuter) och såg att klockan bara var 06,40 så blev jag väldigt förvånad (förutom att jag undrade vad jag höll på med). Det är tydligen så det blir om man inte snoozar.

Annars så är jag fortfarande fast i mitt djupa, svarta hål. Jag försöker verkligen att ta mig upp därifrån men tankarna snurrar runt mig som getingar på honung. Det rör sig mycket konstiga tankar i knoppen nu, bli inte förvånade om jag konverterar till ett liv i exil i morgon, men ni är förstås välkomna att hälsa på.

Är det dags för 2009 nu? Är det nu jag ska tillkännage alla mina storslagna planer, alla onåbara mål som bara en prinsessa kan drömma om?
När jag läser mina mål för 2008 så kan jag bocka av ett par punkter på listan, det får man väl vara nöjd med anser jag. Kanske är det så att jag inte behöver ha så höga krav på mig själv?! Det svåra är väl att efterleva det förstås. Vi människor är så otroligt bra på att ha bra idéer för andra personer, tipsa om hur saker ska göras, moralisera över andras beslut men så fruktansvärt dåliga på att efterleva det själva. Det måste ju ändå vara viktigast att man själv kan stå för sina handlingar. Jag skulle vilja säga att jag oftast kan göra det, men det kanske bara beror på att jag tänjer på mina gränser för att handlingarna ska få plats inom den godkända ramen. Troligtvis är det så, frågan är bara hur tänjbara ramarna är innan det brister och om det är nödvändigt att ta reda på var gränsen går för att stilla sin nyfikenhet.

Oavsett tramset ovan så har jag en personlig önskan om att jag ska försöka ta ut svängarna lite mer i år, våga lite extra, våga släppa taget, hoppa lite högre. Visst, jag kanske faller men de flesta skador läks med tiden. Har man inte vågat hoppa så vet man inte vad som finns på andra sidan. Kanske är det så att världens kletigaste kladdkaka bara står och väntar på mig på andra sidan hindret…det kan man ju inte gå miste om! Jag ska ha kladdkakan!

Jaha, är det meningen att man ska summera sitt 2008 nu när det tagit slut? Eller ska jag kanske bara välja att se framåt istället? Äh, det spelar inte så stor roll vad jag bör göra, mitt ordningssinne säger mig att jag måste börja med att avsluta det gamla för att kunna påbörja det nya.

Året har som de allra flesta år innehållit en massa känslor, både bra och dåliga. Det mest tragiska som hänt är ju naturligtvis Jockes bortgång, det var ett hemskt uppvaknande i vad som såg ut att bli en idyllisk sommar. Jag önskar att jag kunde ta lärdom av händelsen och behandla mina nära och kära som om varje dag var den sista, men jag är en enkel människa som tappar tålamodet ibland, blir arg för struntsaker, retar upp mig på feltolkningar, blir sur för mindre…ja, långt ifrån perfekt.

För att beskriva mig själv under det här året som gått så kan man likna mig vid en val som irrat in i Mälaren, totalt förvirrad och nästan utan hopp. Ena dagen vet jag vad jag vill göra med mitt liv för att nästa dag ändra riktning åt motsatta hållet. Jag behöver vägledning, det är något jag insett, men vem ska kunna ge mig det om jag själv inte kan det? Om jag inte hade varit så naiv så hade det sett mörkt ur för kommande år, men eftersom jag är som jag är så förväntar jag mig massor av lyckliga ögonblick under 2009 och jag är dessutom övertygad om att jag kommer att få uppleva det också.

Tack Mamma, Peter, Pappa, Eva, Stephan, Karin, Wille och Världens bästa Kattis för det här året och för att ni finns, jag älskar er! Och tack till mina kära gamla och nya vänner för att ni står ut med mig, bra vänner kan man inte vara utan!

Tomhet, det är vad jag känner nu, en enorm tomhet dessutom! Känslan kommer ofta smygandes i samband med att mina semestrar tar slut. Jag önskar att jag bodde i ett varmt land och levde ett slapparliv utan några krav. Jag önskar det så mycket så att det gör ont i hela min kropp och själ.

Vid såna här känslovågor så känns världen alldeles för stor och besvärlig för mig att hantera, jag känner mig som en myra som har en tsunami rusandes emot sig.
Jag vill ha ett enkelt liv….. ett tag i alla fall.

I samma sekund som mina barfotafötter landar på soluppvärmd sand så försvinner alla tunga tankar, alla bekymmer….inte riktigt sant kanske, men de blir av en annan karaktär, så mycket simplare, som tex vilken solkräm ska jag ha idag? Ska jag äta lunch klockan 12 eller 13 idag? Behöver håret tvättas idag eller kan det vänta till imorgon? Orkar jag vara uppe och dansa mig svettig med alla vackra människor hela natten? Ska jag ligga på stranden eller i en solstol? Är havet lagom uppvärmt för en simtur? Är det måndag eller torsdag? Mmmm…!

Jag är förälskad! Galet förälskad i drömmen om ett liv utanför de normala ramarna! Mitt största bekymmer är att jag är alldeles för feg och strukturerad för att våga ta steget och hoppa, bara hoppa och blunda! HOPPA!

Åh, är det någon som vill ha mig, helt gratis? Jag är så trött på mig själv nu. En dag från semester och jag ligger hemma med en feber som börjar närma sig 39 grader, det är så….onödigt!
Har min kropp glömt att jag vaccinerade mig mot influensa och allt det där?

För att göra det lite jobbigare så har jag dessutom massa gubbar som springer in och ut ur min lägenhet för att fixa saker. Och hade jag vetat att jag skulle förbereda mig för krig så hade jag tappat upp ett par liter vatten igår kväll eftersom allt flöde har varit avstängt mellan kl 7.30 och kl 15 idag. Man är aldrig så törstig som när det inte finns något vatten att dricka.
I natt ska det ske mirakel, det har jag bestämt! Om jag inte studsar upp ur sängen imorgon bitti så kommer jag att bli besviken!

Krya på mig!

Ännu en helg över! Jag är bra på att förbruka helger, det är som att ge mig tiotusen kronor i en skoaffär, vips så är dom borta.

I lördags var det dags för julfest igen, den här gången med vår andra del av företaget. Eftersom jag dras med min förkylning så var jag så här nära (visar med tummen och pekfingret) att skippa festen till förmån för soffan och tv´n hemma. Men eftersom jag slåss med mig själv för att komma ut och roa mig så gav jag till slut upp och körde bil in för en nykter kväll (det skulle ni prova någon gång, killar).

Det jag tänkte komma till var att det var en jättelyckad kväll! Jag hade visserligen ingen alkohol i kroppen som kunde göra mig snygg men trots det så trivdes jag som en snåljåp på Lidl´s rea!
När klockan började närma sig halv två så tog min ork slut och jag gick för att rädda min bil från parkeringen på Malmskillnadsgatan för att föra den hem till trygga Bromma. Är det inte skumt ändå att det känns som att man gör något olagligt för att man kör bilen hem efter en utekväll? Även om jag inte druckit så känns det så fel!

Som tack för en skötsam kväll så har jag nu åkt på feber och hosta, min kropp är extremt otacksam!

Ska det vara så här? Den här blomman är snart en meter lång, det känns inte normalt!

När jag inte imponerar på mig själv så förundras jag över mig själv. När jag är trött eller stressad så beter jag mig inte speciellt rationellt.

I morse var jag trött och virrig (som vanligt). Samtidigt som jag borstade tänderna så tänkte jag att jag skulle se hur hantverkarna löst kabelproblemet bakom överskåpet i badrummet sedan de sänkt skåpet. Eftersom jag inte är och aldrig kommer att bli två meter lång så ställde jag mig på toaletten för att kunna nå upp, problemet var bara att jag glömde titta om locket var på. För ovanlighetens skull (faktiskt) så var det inte nerfällt vilket resulterade i att jag trampade rakt ner i toastolen!

Vid såna tillfällen så är jag glad att ingen ser mig, det är lite för dumt för att vara rimligt.
Det vore så skönt att tänka efter före någon gång, som när man kör bil riktigt fult för att till exempel slippa låta någon annan smita in före och efteråt känner sig jättedum för att det är så…fjantigt bara. Hade jag dött om jag släppt in just den bilen? Hade min dag påverkats till det sämre? Eller hade jag sluppit att ransaka mig själv över mitt beteende kanske?!
Men å andra sidan, hur hade livet betett sig om man var perfekt och gjorde allting rätt och riktigt hela tiden? Inte så spännande och oförutsägbart kanske.