När jag inte imponerar på mig själv så förundras jag över mig själv. När jag är trött eller stressad så beter jag mig inte speciellt rationellt.

I morse var jag trött och virrig (som vanligt). Samtidigt som jag borstade tänderna så tänkte jag att jag skulle se hur hantverkarna löst kabelproblemet bakom överskåpet i badrummet sedan de sänkt skåpet. Eftersom jag inte är och aldrig kommer att bli två meter lång så ställde jag mig på toaletten för att kunna nå upp, problemet var bara att jag glömde titta om locket var på. För ovanlighetens skull (faktiskt) så var det inte nerfällt vilket resulterade i att jag trampade rakt ner i toastolen!

Vid såna tillfällen så är jag glad att ingen ser mig, det är lite för dumt för att vara rimligt.
Det vore så skönt att tänka efter före någon gång, som när man kör bil riktigt fult för att till exempel slippa låta någon annan smita in före och efteråt känner sig jättedum för att det är så…fjantigt bara. Hade jag dött om jag släppt in just den bilen? Hade min dag påverkats till det sämre? Eller hade jag sluppit att ransaka mig själv över mitt beteende kanske?!
Men å andra sidan, hur hade livet betett sig om man var perfekt och gjorde allting rätt och riktigt hela tiden? Inte så spännande och oförutsägbart kanske.