Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag var fast i mina drömmar lite längre än jag borde ha varit idag….fast ändå inte. Eftersom jag skulle åka en sväng till Ludvika och vara med på ett möte kl 8 så hade jag satt klockan att ringa kl 04.30, och det gjorde den ju, flera gånger dessutom, men jag lyssnade inte. Så kl 04,53 så fick jag upp ögonen så mycket så att jag uppfattade att det verkligen var dags att gå upp. Tjugo minuter senare var jag i bilen på väg upp till Dalarna. Jag trodde nog att solen skulle gå upp någonstans där efter en timme, men det gjorde den inte. Efter att jag passerat Bålsta blev det plötsligt becksvart ute när det inte fanns mer gatubelysning att tillgå, men å andra sidan så syns farorna sämre när det är mörkt och därför kan man köra snabbare. Logiken fungerar för mig!

Efter mötet så svängde jag inom mamma och Peters lilla stuga och den stod där alldeles gyllengul och fin vid den glittrande isen som lagt sig på sjön. Det var så tyst och behagligt! Så här i efterhand så ångrar jag att jag inte tagit med mig en väska med saker så att jag kunde ha stannat där över helgen, men det kommer säkert fler helger det här året.

Jag roar mig med att läsa Aftonbladet och läser man mellan raderna så blir det faktiskt ganska roligt, på det skadeglada viset.
Två rubriker som kanske skulle ha ett större avstånd mellan varandra är definitivt:

Nära 1000 dödade nu! (Gaza)
Vips, så minskas arbetslösheten.

Det är ju absolut logiskt…men det blir så fel.

En annan stor nyhet är: Patient sexchockad på sjukhus i Karlstad.Stackars man! Han låg med sitt magsår på en avdelning med tre kvinnor och vaknade av att ena kvinnan hade sex med sin man!
”Magsårspatienten kände sig både rädd och kränkt efter händelsen”.
Rädd för vad? Att han skulle råka få sig lite sex på köpet? Eller kränkt för att han inte fick vara med? Rädd för att de inte skyddade sig? Frågorna är många och jag kommer inte få svar på några….hur ska jag överleva detta mysterium?!

Jag är en vampyr! Det måste vara så för jag sov galet oroligt i natt och när jag kom till jobbet idag så såg jag att det varit fullmåne under natten. Nu tror jag i och för sig inte att jag varit ute och druckit blod från främmande människor för jag hade fortfarande duntofflorna på mig när jag vaknade, men det verkar ju som att jag blev påverkad av mångubben i alla fall. Huggtänderna har jag ju fått, synd bara att jag inte fått några övernaturliga krafter och förmågor som borde följa med på köpet.

Direkt när jag kom hem så bytte jag om och gick ut för att promenera. Jag gick så fort så man skulle nästan kunna missta mig för att jogga, eller inte…men det var nära. Dessutom så fixade mina öron de nya hörlurarna som jag hittat i en låda, så idag var allt alldeles perfekt och jag var redo att villa bort mig i Bromma. Dessvärre så hittade jag hem efter en timme igen, så jag får gå på mer okända vägar nästa gång.

Dagens stora fråga:
Hur fungerar hårstrån egentligen?
Om man haft till exempel snebena under en längre period så är det ju inte bara att byta håll på benan helt plötsligt, oavsett om håret är dyblött eller inte. Visst, man kan lägga håret åt andra hållet när det är blött men efter ett par timmar så letar det sig tillbaka till sin trygga moderatsida.

Jag tycker det är lite konstigt! Hår är ju…ja, hårstrån som sticker ut från huvudet, det borde inte ha något minne eller någon favoritsida att falla tillbaka på. Hur kan håret vänja sig vid att ligga åt ett håll? Virvlar kan jag kanske förstå om det är så att de växer ut snett från knoppen, fast nu har jag ju visserligen inga vetenskapliga bevis på att så är fallet, men det verkar ju logiskt.

Antingen det eller så är det något utomjordiskt, för vi vet ju att de små gröna gubbarna från rymden är ute och roar sig med att göra mönster i åkrar runt om i världen, så varför skulle de inte kunna vara ansvariga för virvlarna i hårbotten också?!

Nu kanske jag har kommit igång med mina promenader igen, det är lite svårt att säga så här i början eftersom jag inte kan kalla tre gånger på en vecka för rutin, men det vore ju bra om det blev en rutin.
Jag gillar verkligen att promenera, så länge jag har musik i öronen, då känns det som att jag skulle kunna traska till Piteå. Fast jag skulle förstås välja att gå söderut istället. Jag har äntligen fått fart på min Ipod nu och blivit förälskad i den, en sån där onaturlig förälskelse som jag ofta får för materiella ting som min bil, motorcykel och mitt nya badrum faktiskt.

Den enda nackdelen med apparaten är att lurarna är gjorda för stora gamla gubböron. I mina öron sitter de definitivt inte fast utan trillar ut hela tiden. Så idag så bytte jag till ett par andra som jag hittade hemma och som såg bättre ut, det var dom inte. Jag gned in den där luren om och om igen i vänster öra tills det kändes som att jag brutit örat…för att den bara skulle trilla ut igen efter ett par sekunder.

Till nästa promenad så ska jag ta fram mina ”över-huvudet-lurar”, då kan jag inte misslyckas och kommer kunna gå så mycket längre! Är någon snäll och hämtar mig om jag råkar gå alldeles för långt?!

Stockholm har invaderats av caféer! På nästan vilken gata som helst i centrala Stockholm (jag räknar in Söder trots att det låter orimligt) så hittar man minst 5-6 fik. Det skulle kunna innebära att det är lätt att hitta en plats att sitta och fika på men det är just det som är det knepiga. På en grå dag som den här kan man tycka att folk skulle vara hemma och städa, tvätta och plocka bort alla rester från julen, men hälften av Stockholms invånare var ute och gottade sig på caféer istället. Jag och Kattis passerade minst 10 fik som antingen var alldeles för packade eller där godsakerna inte föll oss i smaken. När vi till slut kom till Coffeehouse så stämde allt in för vår tid i förnekelse och vi gav efter för våra sockerbehov trots servitrisens frågande min.

Om jag nu bara kunde bli av med min hemska slemhosta så skulle jag kunna börja jobba bort lite av mitt dåliga samvete.
Jag trodde nog att jag pga semestern över julen skulle komma undan de där extra kilona som automatiskt kommer så fort julen nalkas, men sedan jag kom hem så har det blivit mycket fika här och där och det börjar verkligen bli dags att sona sitt brott.
Jag erkänner allt och är redo att ta mitt straff!

Även om det tidvis är mycket moln så tittar solen fram ibland. Jag börjar väl landa så smått mentalt i Sverige nu, men det betyder inte att hjärnan slutat producera panikplaner. Själv vet jag inte om jag är för eller emot, men det om något är ju verkligen inga nyheter.

Apropå sol så är det väldigt mycket sol på jobbet, bokstavligt talat. Vi har ju som bekant flyttat till nya lokaler och jag sitter på solsidan av huset. Hittills har det inte varit några större bekymmer eftersom december mest var en stor grå massa rent väderleksmässigt sett, men nu så innebär solen problem under arbetstid (efter arbetstid så är den ju inte kvar längre).

Solen går rakt in på vårt kontor, direkt in i mitt ansikte faktiskt, från sådär klockan 11 på dagen. Detta har gjort att alla som har rum på samma sida som mig har tillverkat egna solskydd, allt från uppklistrade A4-papper till tavlor uppallade mot fönstret. Det är roande att gå förbi alla rum och se vilka lösningar alla har på problemet, tills man kommer till sitt eget (delade) rum.

Jag har tagit en ihopvikt kartong och placerat den bakom datorn och det fungerar ju riktigt bra, problemet är bara att den här kartongbiten alstrar lika mycket värme som ett fullt uppskruvat värmeelement. Så, en stund efter lunch så börjar temperaturen runt mitt bord stiga till bikinivärme och ansiktet förvandlas till ett blossande stoppljus. Runt hemgångstid så är hjärnan helt vändstekt och kroppen simulerar feberyrsel.

Nu har jag ju tjatat ett par dagar om att det är så förbaskat kallt så det här går ju lite stick i stäv med mina uttalanden, men det är skillnad på värme och värme.
I februari så ska vi lära oss ett nytt ord på jobbet – persienner. DET ser jag fram emot!

Har ni läst Aftonbladet idag? Två små snuttar på fem respektive sex år i Hannover beslöt sig för att åka till Afrika för att gifta sig. Som bröllopsvittne tog pojken med sig sin syster på sju år. Planeringen var god eftersom de packat ner solglasögon, leksaker och kläder för ett varmt klimat.
– Vi ville ta tåget till flygplatsen, sen skulle vi ta ett plan och när vi kommit fram skulle vi packa upp sommargrejerna och sen skulle vi promenera lite i solen.

Vore det inte lite härligt ändå att vara barn igen och bara göra sånt som föll en in utan att tänka efter före?! Varför krånglar vi till det så mycket när vi blir vuxna?
Vill man gifta sig så ska man väl få gifta sig? Visserligen så kanske skillsmässostatistiken skulle skena och det skulle bli många bråk vid uppdelningen av leksakerna, men är det så viktigt med statistik egentligen? Visst, jag skulle kanske ha lite betänkligheter för att gifta mig med en man som varit skild 14 gånger, men å andra sidan så var det ju det här med att våga hoppa och blunda. Vi kanske helt enkelt ska börja ta referenser på nya partners, då slipper man lägga ner massa tid på att lära känna folk också. Effektivisera mera!

Kommer ni ihåg känslan man hade när man som ung och orädd sprang nerför trappor? Jag har den känslan så verklig framför mig nu att jag näst intill kan ta på den. Ett trappsteg blev två och i nästa steg fick man till tre för att i nästa hopp öka till fyra trappsteg, till slut kändes det som att man flög nerför trapporna, steglöst med bara handen kvar på handräcket som hindrade en från att lyfta helt. Det är den handen som håller kvar mig på verklighetsnivå just nu, jag är så redo att släppa taget men några få fingrar håller fortfarande krampaktigt tag i räcket.

Vilket är det rätta svaret? Ska jag släppa taget eller hålla fast mig hårdare? Precis hur ont kommer det att göra om jag släpper mitt trygga grepp för att senare snubbla på ett trappsteg? Men hur roligt och spännande är det att tryggt och förståndigt traska ner för trappan, steg för steg? Och tänk om jag inte snubblar utan verkligen lyfter?!
Som vanligt letar jag svar hos alla andra istället för hos mig själv. Vilken dag som helst så ska jag sätta mig ner och ta ett allvarligt samtal med mig själv!