Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

För er som inte läst mitt tidigare inlägg så hade den överskriften; oavsett form så är choklad alltid choklad. Nu känns det mer aktuellt att säga; oavsett form så är Solan alltid Solan!
Fasiken vad jag har stoppat i mig för mycket god mat och sötsaker de senaste veckorna. Att sitta i rekryteringar på ett hotell som göder en med majonäsfyllda räkmackor, kakor, bullar, popcorn och mjukglass dagarna i ända gör absolut inte under för figuren! Min ångest stiger i samma takt som popcornmaskinen sprutar ut nypoppade majskorn. Nu är det dags att ta tag i den här degklumpen…igen!

Flygresan var lika sövande som vanligt, när kaptenen meddelade att vi skulle landa så var jag mitt inne i min djupsömn och önskade att det var längre flygtid från Göteborg till Stockholm. Istället så var det bara att masa sig upp med ett lysande rött märke i pannan efter flygplansfönstrets skavande kant. Varför gör de inte sovvänliga fönster?

När jag sedan satte mig i bilen så roade jag mig själv när jag tappade ett kreditkort på golvet i bilen och sedan fastnade med handen mellan bilsätet och golvet. Den tog liksom tvärstopp när jag skulle lyfta upp den.
Handen gick ju uppenbarligen att klämma ner i utrymmet så varför gick det inte att dra tillbaka den på samma sätt? Jag blev tvungen att andas djupt ett par gånger innan jag efter ett par försök kunde lirka ut den från fängelsehålan under sätet. Första tanken som slog mig när jag kommit loss var; vem ringer man om man fastnat i bilen?

Såg ni månen i morse? Den var helt enormt stor och påminde om en hel jarlsbergsost. När jag satt i bilen så tänkte jag att jag skulle fotografera den för alla er stackare som får sova länge på morgonen, men det glömde jag naturligtvis bort så fort bilen var parkerad. Om jag kunde komma ihåg alla mina bra idéer så skulle jag säkert få något bra uträttat någon gång, men det kanske inte är meningen att man ska kunna benyttja hela sin kapacitet, då skulle man väl vara ett freak och bli mobbad för det istället.

Jag har gjort något fruktansvärt omoget! Igår slog det slint när jag var i mataffären vilket resulterade i att jag köpte Nutella. Jag är ju i princip uppvuxen med norsk honung och chokladpålägg; Nugatti, vilken är en helt annan nivå på än Nutella.

Men den dåliga vanan slutade jag med för massa år sedan, förutom när jag är hemma hos mamma…då får man vara liten igen.

Men, senaste veckorna så har jag syndat med honung på mina brödskivor och igår så föll jag för frestelsen och köpte en burk Nutella, i brist på den norska varianten.

Jag är verkligen proffs på chokladpålägg, jag vet hur mycket man ska ha för att det ska bli lagom sött och sliskigt och jag vet hur länge man kan värma burken på brödrosten om pålägget skulle ha hamnat i kylen och stelnat så att det inte går att bre….och nu är jag även uppdaterad på hur härligt det smakar i munnen när chokladen geggas runt bland mina 31 tänder. UNDERBART!

Vädret fortsätter att visa sin allra bästa sida med regn och slask, men det gör inte så mycket för då blir kraven på alla måsten inte lika stora. Efter en jätterolig kväll bland sköna vänner med tårta, kakor och förnedringsbowling (för de andra) så känns det som att jag haft flera dagar ledigt.
Just nu gäller det att ta varje tillfälle som ges att vila upp sig lite och tänka på annat än jobbet eftersom de kommande veckorna ser väldigt stressiga ut.

I förra veckan så var jag i Göteborg och körde intervjuer för vår kommande butik i Nordstan. Det är lika spännande varje gång att träffa så mycket olika människor och höra om deras erfarenheter och sätt att presentera sig själva på. Som intervjuare så hamnar man automatiskt på en rätt stor makt vilket ger en möjlighet att få insikt i de allra personligaste delarna som man annars kanske inte delat med sig av. Det är både läskigt och fascinerande på samma gång.

Till veckan som kommer är det dags igen för andra omgången av intervjuer. Jag ser naturligtvis mest fram emot hotellfrukosten och popcorn-och mjukglassmaskinen som de så strategiskt placerat utanför våra konferenslokaler. Hur smart var inte det?!

Idag går tankarna till Jocke som skulle ha blivit 45 år idag. Tänk vad lång tid han hade haft kvar om han fått leva.

Det verkar som att han har satt ganska djupa spår i mig på ett väldigt oväntat sätt genom att göra mig extremt förvirrad och tankspridd.
Flera människor har sagt till mig att sånt här kan hända när man är med om något väldigt roligt eller väldigt sorgligt i sitt liv. Det är inga svårigheter för mig att följa mitt snurriga spår tillbaka till sommaren, då Jocke försvann. Trots att jag hade ett kort breakdown en period efteråt så trodde jag att jag skulle vara uppe och stå rätt snart efter händelsen, vilket jag också var. Jag är ju hård, jag faller aldrig!
Problemet är bara att något i huvudet gått sönder på vägen och jag vet inte riktigt hur man lagar det. Var ska plåstret sitta? Jag har inga mörka tankar, går inte och gräver ner mig på grund av händelsen, skygglapparna är på….så varför är inte huvudet återställt?

Eftersom jag tror och hoppas på någonting efter livet på jorden så förväntar jag mig att han i alla fall har vett att skratta åt alla mina dumheter som jag lyckas med, då har jag någonting för det i alla fall!

Jag känner att jag måste förtydliga mig lite med hänvisning till min tidigare blogg, det var alltså inte i presensform som jag berättade om Täbyincidenten, det var väldigt mycket dåtid faktiskt. Jag satte lite hopp till er om min mognad, men det hade jag tydligen ingenting för eftersom jag fick samtal idag om hur jag mådde, men tack för omtanken.

Idag när jag låg i badkaret och tinade upp min frusna kropp så höll jag på att slinta lite med foten vilket kunde ha slutat med att jag ofrivilligt dykt mot botten av karet. Nu reagerade mina reflexer lika snabbt som Clark Kent byter om till tights, så ingenting hände ju men tankeverksamheten fick lite bränsle till nya oviktiga tankar.

För x antal år sedan så var det stora rubriken om att påven hade halkat i duschen, en riktig katastrof för mänskligheten och ett fantastiskt scoop för alla världens snaskjournalister. Men seriöst, hur pinsamt vore det inte att skada sig för att man halkat i badkaret? Ännu värre, att koola för att man slagit huvudet på badkarskanten.

Egentligen är ju badet en dödsfälla, det krävs så lite för att tappa fästet och göra en snygg flygtur. De här sandpappersaktiga fotspåren man kan klistra i botten på karet har definitivt en bra mening, men de kommer aldrig hamna i mitt kar, aldrig! Förutom att jag skulle få skrubbsår i rumpan så skulle det betyda att jag blivit gammal, alternativt har barn, och det vet vi ju att jag inte har så….det blir inga fotspår!

Jag är så mätt att jag spyr….är ju ett ganska vanligt uttryck, om inte annat så på tonårsnivå i alla fall. Men jag undrar, hur ofta händer det att man verkligen kräks för att man ätit för mycket? Mig har det aldrig hänt i alla fall, det brukar i sånt fall vara för att något alkoholaktigt har varit inblandat eller i samband med blodstrycksfall som inträffade då och då på yngre dagar.

Apropå att kräkas så hör jag nog till de få antal personer som blivit utslängd nykter från Täby Sports Bar. Det var väldigt olyckligt tycker jag eftersom jag knappt hade gjort något. Det var ett sånt tillfälle då jag helt oförutsett börjar kallsvettas, bli svimfärdig och må dåligt.
Eftersom jag är en skötsam person till största delen så gick jag och ställde mig i toalettkön, för på toan får man ju kräkas och dessutom i fred. När personen inte kommit ut från toan på väääldigt lång tid och jag svalt tillräckligt många gånger så viskade Kattis i mitt öra; låt det komma! Och det gjorde det.

Efter att jag till slut fått komma in på toan och sköljt av mig så stod det två gorillor och väntade på mig utanför. Jag tycker fortfarande att det var orättvist! Med hedern på villovägar så leddes jag ut i kylan och kunde bara få ur mig ett ynkligt; jag ville inte vara kvar här ändå!

Morgonstatus: Fuck the world!
Omoget? Ja absolut, men det väger jag upp med alla mina mogna sidor som Icakort, mössa och Volvo. Jag vet inte vad mitt morgonhumör berodde på men det var fel dag att gå upp på. En visdomstand värker, näsan hotar med att börja producera bakterier – en sån där dag när jag är tjock och ful helt enkelt! För att plåga mig själv lite extra så satte jag dessutom på mig nytvättade jeans, fan vad trånga dom är!

Strax innan jag kom till jobbet fick jag veta att jag skulle hoppa in och intervjua en person till tjänsten som varuhuschef. Visst, respekten sitter inte i kläderna, men just då önskade jag att jag valt något annat än trasiga jeans, skitiga gympadojjor och en sliten t-shirt.

Jag skulle i alla fall vågå påstå att mitt arbete är extremt spontant, inte förutsägbart någonstans faktiskt! Det är som att hoppa in i elden utan brandsläckare, varenda dag! Frågan är väl bara var alla brandmän håller hus?

I morse så hade jag sovmorgon eftersom bilen skulle in på service, det betydde att jag skulle få sova till klockan sju istället för kl sex. För att inte vakna för tidigt så ställde jag om min morgonsol så att den skulle sätta igång strax före sju (trodde jag).
Så, när jag ändå vaknade till fullt dagsljus klockan sex så skulle jag vilja säga att jag blev förvånad, men jag börjar verkligen bli van vid mitt förvirrade liv nu så jag skakade bara lite på huvudet, gick upp, stängde av solen, ställde om klockan och somnade om.

Det som är positivt med dagen är att jag blev mött av en nytvättad bil när jag hämtade den från serviceverkstaden. Den var så fin där den stod och glittrade, att vara vip-kund rockar! Spolarvätskan hade de fyllt på också!
Sen att bilen fortfarande (efter service) vill stänga av sig vid varje inbromsning är ju en parantes förstås, men jag väntar tills den är smutsig och lämnar in den igen.

Jag har inte tid med mitt liv!

Vilken jäkla dag! Med både Anna och Linda frånvarande så tyckte alla att det var dags att terrorisera mig! Vad har jag gjort? Telefonerna och mailen har tävlat om min uppmärksamhet hela dagen, jag vet faktiskt inte vilken av dom som vann, i mina ögon blev det lika (illa).

Från en dator till en annan så sjunker man ner i soffan och läser mailen hemma; ”Solsäkert och prisvärt från Arlanda”!
Mailet hånar mig! Skrattar mig i ansiktet! – Varför är du hemma i stress och kyla när du kan vara utomlands i värmen och lapa sol?
Jag tolererar inte sån här slags mobbning! Låt mig vara! Jag lever i förnekelse!

För att jag inte ska slappa ihop totalt så har jag naturligtvis lite styrelsejobb att göra hemma också, för bostadsföreningen. Jag ska fylla i och skicka papper till Skatteverket innan den 2:a februari….och det har jag ju inte ens börjat med (var det någon som trodde det?).

SKV 2304 hit och en SKV 2324 dit….undra om det är någon som verkligen kommer att titta på det som är ifyllt eller om jag bara kan skriva en liten trevlig berättelse om en finurlig näbbmus istället. Kan man få böter för att ha distraherat statsanställda? Fängelse skulle vara att föredra förstås, lite avskärmning från verkligheten kan väl aldrig skada? Å dessutom så är det inne att sitta inlåst just nu, kolla bara på Sanna Bråding!