Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag glömde säga att den har sex växlar! Sju om man räknar backen också, dessutom så talar displayen i instrumentbrädan om för mig när jag ska växla! Det ignorerar jag så klart, men det är en rolig funktion.

Nu pratar jag förstås fortfarande om hyrbilen, jag tycker fortfarande om den! Hade inte däcken varit så obalanserade så hade bilen säkert legat som ett strykjärn på vägen, eller vad man nu brukar säga. Dessvärre så har jag fått använda vindrutetorkarna rätt mycket under dagen då jag fick möte med halva Sveriges kommande nederbörd i form av snö, men då fick jag upptäcka att den hade automatiska torkare också, fantastiskt.

Det som förundrat mig idag är alla människor som bor i de där illaluktande hålorna. Ni vet när man kommer till en stad och det plötsligt känns som att någon i bilen är väääldigt dålig i magen, när det luktar surkål (för att vara diplomatisk). Lukten kommer till att börja med i små portioner och man undrar om man tagit miste tills man sitter mitt i det och inte kan komma undan. Hur kommer det sig att folk kan bo i såna städer? Om jag hade ett par skor som luktade hälften så illa som det gör i dessa städer så skulle jag bli utslängd från jobbet…..med fötterna före. Tänk då att det finns människor som varje dag vaknar till den hemska odören!

Tacka vet jag Bromma, där är det bara mina gamla sopor som jag kan reta mig på.

Jag har en gammal bil! I alla fall så kändes det så när jag satte mig i min hyrbil. Nyckeln har man prioriterat bort, det är bara en klump som man trycker in i ett hål. Min jakt efter handbromsen blev också vinstlös, istället för en stor spak så var det en liten knapp, väldigt behändigt.

För övrigt är allt i bilen elektroniskt med tusen rattar och funktioner. Jag skulle kunna tillbringa flera timmar med att utforska alla moderniteter, men det blir svårt att göra det samtidigt som jag kör.

Audi har i alla fall en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Jag tror inte jag kan förneka att min nästa bil kommer att bli en Audi, it´s good shit! Om jag nu bara kan komma ihåg att tanka min tillfälliga turbobil med diesel istället för bensin så kommer vi ha en trevlig vecka tillsammans på min roadtrip ute i landet.

 morse hade jag en sån där hopplös morgon. Jag tittade in i köket på mitt nyslipade, för närvarande grönaktiga golv och alla nerslipade spikhuvuden lös skimrande tillbaka på mig.
Jag visste ju att de skulle komma fram eftersom golvet redan är så nedslipat men jag lever hellre i ovisshet och sticker huvudet i sanden än att oroa mig alldeles för mycket i förväg.
Nu är ju spikhuvudena ett faktum och jag känner att jag orkar inte göra något åt det, jag vill inte ha byggare i mitt hem längre, kosta vad det kosta vill!

När jag sedan fortsatte in i badrummet och ställde fötterna på mitt iskalla värmegolv som är inställt på 19 grader så tapppade jag hoppet helt för ett ögonblick. Även detta valde jag att ignorera och åkte till jobbet istället.

Fördelen med att vara på jobbet är att man inte hinner med att gå och grotta ner sig i de vardagliga problemen, så många tankar får inte plats samtidigt uppe i knoppen.
Nu är jag hemma och kan koncentrera mig på mitt sviktande värmegolv, men jag tänker ducka en stund till och undvika badrummet så länge jag kan!

Vilken tur jag hade i morse som var uppe i hyfsad tid, för strax innan sju så knackade det på dörren och utanför stod killen som ska slipa mina misshandlade golv. Plötsligt var det full rulle i min lägenhet och jag smet snabbt iväg därifrån för att slippa stöket så tidigt på morgonen, i min lilla lägenhet så finns det nämligen inte så mycket yta att dela med sig av. Undra vad mina grannar kommer att tycka om mig när golvslipen satte igång så tidigt.

För att verkligen vakna till liv så gjorde jag misstaget att sätta igång larmet när jag kom till jobbet också. Jag var övertygad om att det redan fanns folk på plats och stövlade därför rakt in på kontoret utan att ha letat upp larmkoden först och när jag väl hittat den så var det för sent. Det tjöt ganska bra i mina sömndruckna öron. Om man hade en sån väckarklocka hemma så skulle man aldrig ligga och dra sig! Å andra sidan så skulle man nog vakna på ganska dåligt humör också.

När jag kom hem efter en lika hektisk dag (som verkar vara normalt just nu) så hade jag äntligen fått mina gummipluppar på posten. I badrumsskåpet jag köpte för ett par månader sedan så följde det med tre hyllor, problemet med dom var att hålen var för stora för plupparna så när man la något på hyllan så ramlade hyllan ner, skitirriterande.
Men idag hade jag alltså fått hem små gummibitar för att sätta på plupparna. Om jag hade byggt hyllan så hade jag naturligtvis gjort lagom stora hål för plupparna, men så jobbar tydligen inte Westerbergs som jag köpte skåpet av.

För att gummit inte skulle knölas ihop skulle man därför banka in dom i hålen vilket jag gjorde, men första slaget gjorde att alla pluppar i skåpet trillade ur på en gång och jag fick plötsligt tre glashyllor i famnen. Som tur var så gick ingen sönder, men jag svor hyfsat mycket när jag låg på knäna och letade under badkar och skåp efter alla pluppar som trillat ur. Om jag skulle ge mig på en vild gissning om vilket kön som skapat den här hopplösa hyllan så skulle jag definitivt inte gissa på en kvinna i alla fall.

Är det inte lite ironiskt ändå att jag som alltid fryser fullkomligt tokgillar när det är snö ute?
Om det är som nu, ett par decimeter snö ute så kan jag inte låta bli att gå ut och promenera, lusten är dessutom ännu större om det faller snö samtidigt.
Hade det inte varit för att det är så förbaskat halt ute så hade jag nog aldrig kommit in igen. Med risk att låta som en gammal tant så skulle jag faktiskt behöva broddar, men jag skulle hellre riskera att ramla och bryta lårbenshalsen än att bli påkommen med såna.

När jag ser all snö som faktiskt fortfarande ligger kvar på träd och grenar så önskar jag att jag hade en schysst kamera för att föreviga det jag ser, det är så fint! Jag kan till och med sträcka mig så långt och säga att jag önskar att jag hade en (liten) uppfart att skotta. Det känns som att min lilla drömstuga som jag vill bo i är ett återkommande tema, någon gång ska jag förverkliga min dröm! Tills dess nöjer jag mig med att byta dagdrömmarna mot de vanliga nattliga drömmarna, god natt!

Åh, vad det är skönt med helg! Jag får sova så länge jag vill….eller ja…nästan, i alla fall tills Kattis shoppinggener skriker efter min uppmärksamhet.
Jag förstår inte riktigt det där med shopping. Om Kattis vill ha mig med ut för att hon måste köpa nya kläder, hur kommer det sig då att jag kommer hem med dubbelt så många påsar som henne? Borde det inte vara tvärtom?
Och varför får inte mina nya kläder plats i garderoben när den alltid gapar tom när jag ska plocka fram något att ha på mig? Jag behöver inte bara en personal shopper (för att slippa ta egna beslut), jag behöver även en personal closet makeover!

Jag känner för att flytta in igen i min lägenhet! Bara för att kunna röja undan allt överflödigt som kommit till på vägen. Varenda låda och skåp är överfullt just nu och jag vet inte vad de innehåller för jag orkar inte ta tag i det. Både jag och Kattis har oanvända kläder i våra garderober som vandrat fram och tillbaka flera gånger bara för att vi är så dåliga på att slänga saker. Det bästa vore förstås att man inte köpte kläder som man inte tänker använda, men ibland så har man en uppfattning om sig själv som inte stämmer överens med verkligheten, både på gott och ont.

Igår när jag förberedde min presentation om tid så dök det upp massor av tankar som jag faktiskt inte har tänkt på förut. Ge mig ett ämne så ska jag analysera det länge och mycket!

Meningen med hela presentationen var ju att säga kloka, genomtänkta saker som skulle få igång tankarna hos mina lyssnare. Det lyckades jag väl ganska bra med, men jag släppte även lös min egen hjärna, ifrågasatte och gav mig själv eftertankar som jag inte riktigt kan släppa.

Två av frågorna som jag slängde ut som avslutning på presentationen om tid var; Vem är smartast, den som alltid är ute i god tid eller den som kommer sent? Hur mycket tid har jag slösat bort i mitt liv genom att vara ute i alldeles för god tid i väntan på att andra, tidsoptimister, ska dyka upp?

Om jag någonsin skulle våga mig på att räkna på det så skulle jag nog få fram en ganska skrämmande summa på hur länge jag stått och stampat på olika platser genom mina år, speciellt med tanke på att jag alltid är 15-30 minuter för tidigt. Bara för att ha något att jämföra med så kan vi räkna på att jag på ett år har 50 tider jag måste passa, det innebär alltså nästan 19 timmars väntetid om jag räknar på ett snitt på 22 minuter….på ett år! Då är frågan dessutom om det räcker med 50 tillfällen som jag ska hålla tider!

Så, om jag jämför mig med en tidsoptimist som alltid dyker upp på klockslaget (för att göra det enkelt) så betyder det att han/hon har 19 timmar mer än mig att utnyttja per år! Om inte det är orättvist så vet jag inte vad!

Hur smart verkar jag i sammanhanget? Är punktlighet verkligen något att eftersträva?

Ja, den här dagen har varit intressant på många sätt och vis.
Från klockan nio i morse till klockan fem på eftermiddagen har jag och åtta andra kursdeltagare fått stå i rampljuset, redo att göra bort oss och för att få omdelbar feedback på vårt ”uppträdande”.
Dagen handlade alltså om presentationsteknik, vilket både är ett skrämmande och väldigt utmanande ämne.
Jag har pratat om ögonens funktion, tid och om butiksstandard, dvs ämnen som varken ligger nära till hands eller som jag har någon speciell kunskap om, men det var väl lite det som var meningen med övningarna. För att göra saken ännu lite jobbigare så blev vi dessutom filmade och fick se hela spektaklet igen för att själva se hur vi uppfattades.

Det som fascinerar mig är dels min egen uppfattning om mig själv och dels kroppens panikbeteende. När jag själv uppfattar mig som stressad och nervös så är det ingen annan som märker det, hur går det till? Och hur kommer det sig att ingen ser hur mitt hjärta plötsligt tokbultar med 120 slag i minuten när jag står på scen? Det känns ju som att det är på väg att hoppa ut ur kroppen!

När dagen var slut åkte vi iväg till nästa ort för en slottmiddag i mordets tecken. Lagom till förrätten så fick alla nya karaktärer för kvällen och jag blev Paris Silletong, en tjej med hög status i societetslivet med böjelser för att stjäla allt inom räckhåll. Middagen förvandlades till ett myller med mingel, frågor, misstankar och skådespel. Min sista fråga för idag är egentligen bara; varför trodde så många att det var jag som var mördaren, vad har folk för syn på mig egentligen?! Lilla oskyldiga jag….

Stanna klockan och ge mig en chans att hinna i fatt!
Vi är snart inne i mars och jag har inte hunnit bli vältränad (tränad), slutat rökt eller fixat i ordning min moppe och hundra andra saker som jag säkert borde ha gjort vid det här laget. Kan det vara möjligt att min klocka springer snabbare än alla andras? Tio sekunder i mitt liv är egentligen bara 2 sekunder i andras liv. Eller har alla andra likadant? Om ni har det, hur går det till? Hur gör ni?

De sega dagarna i soffan framför tv’n/datorn för ett par månader sedan känns oåtkomliga och bleknar snart bort i mitt minne, fast det är det många andra saker som också gör i den här stressiga vevan. Alla mina konstiga funderingar och tankar som jag annars verkar framkalla i lugna perioder har inte vågat visa sig på länge, är det positivt tro?

Idag kom jag hem lite halvt nöjd med att jag lyckats boka in en tvättid på torsdag trots att jag hade tänkt försöka träna där någonstans mittemellan tvättarna. Men, min lycka varade i ungefär 2 1/2 minut innan jag såg lappen på anslagstavlan som påminde mig om att det är styrelsemöte samtidigt. Det är en total omöjlighet även för mig att få ihop tvätt, träning och möte på samma kväll! Jag vet vad jag gärna hade prioriterat bort, men konstigt nog är det troligtvis det som är det viktigaste, suck.