Idag går tankarna till Jocke som skulle ha blivit 45 år idag. Tänk vad lång tid han hade haft kvar om han fått leva.

Det verkar som att han har satt ganska djupa spår i mig på ett väldigt oväntat sätt genom att göra mig extremt förvirrad och tankspridd.
Flera människor har sagt till mig att sånt här kan hända när man är med om något väldigt roligt eller väldigt sorgligt i sitt liv. Det är inga svårigheter för mig att följa mitt snurriga spår tillbaka till sommaren, då Jocke försvann. Trots att jag hade ett kort breakdown en period efteråt så trodde jag att jag skulle vara uppe och stå rätt snart efter händelsen, vilket jag också var. Jag är ju hård, jag faller aldrig!
Problemet är bara att något i huvudet gått sönder på vägen och jag vet inte riktigt hur man lagar det. Var ska plåstret sitta? Jag har inga mörka tankar, går inte och gräver ner mig på grund av händelsen, skygglapparna är på….så varför är inte huvudet återställt?

Eftersom jag tror och hoppas på någonting efter livet på jorden så förväntar jag mig att han i alla fall har vett att skratta åt alla mina dumheter som jag lyckas med, då har jag någonting för det i alla fall!