Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Nu är jag övertygad!
Jag ÄR fri från grisbakterier för tillfället, annars hade jag redan insjuknat! Jag är värsta Supersolan! Eller så beror det på min ovilja att ha närkontakt med andra människor.

Lagom till att min hysteri lagt sig så läser jag i skittidningen Aftonbladet att vinterkräksjukan gör sig redo för årets utbrott! Är det inte underbart? Alltid ska man oroa sig för något. Fast jag tänker sticka ut hakan och påstå att den inte kommer att drabba mig, jag brukar klara mig från såna saker. Hoppas bara inte att jag får äta upp det här sen! Peppar peppar…

Jag har nog en liten turvåg just nu. Jag ska dra på semester i vinter och hade bokat resa till Kap Verde även i år. I sista stund så kom vi fram till ett annat resmål som lät mer intressant. I morse läser jag på internet att Kap Verde har drabbats av denguefeber och att cirka 15.000 människor är smittade och Röda Korset är där för hjälpinsatser. Herrejösses vad hemskt!

Det är mycket fokus på sjukdomar nu! Ge oss snö, så kan vi prata om idioter ute i trafiken som kör med sommardäck istället!

Jag är en cool person, mycket cool, i bemärkelsen kall. När andra människor springer runt med shorts och t-shirt så har jag långkalsonger och dunjacka. Min lilla syster (nej, det är ingen särskrivning) är tvärtom, hon kan inte ens ha handskar på vintern för då svettas hon. Man kan ju undra om vi verkligen delar gener ibland.

Min coolhet har satt spår i folk runt omkring mig, alla vet att jag fryser! Härom veckan när jag var hos Camilla så kom lilla Ida fram med en present till mig. Hon hade köpt ”hand warmers” till mig. Nu tycker jag att vintern ska komma på riktigt så att jag kan prova dom! Jag är redo för snön nu. Kom kom!!

ICA är efter mig!! Jag är uppenbarligen förföljd av någon när jag är där och handlar! De vet PRECIS vad jag brukar köpa! Nu byter jag till Hemköp!

Nu är det här! Svinet har kommit mig nära nu, in på mitt rum till och med.
I måndags insjuknade min kollega hastigt och (o)lustigt i svininfluensan. Direkt när jag fick samtalet från hennes man i måndags kväll så fick jag inbillningsfeber. Jag kände hur kinderna blev rosiga och kroppen blev svettig. När chocken gick över så återgick jag till mitt vanliga normala jag med inslag av den gamla förkylningshostan, men det tog säkert en timme att bli frisk!

Sedan dess så har jag varit nervös varenda dag inför att vakna på morgonen och upptäcka att jag förvandlats till en kulting över natten. Men varje morgon så ser jag likadan ut, håret i ett enda stort kaos, ringar under ögonen och kanske med en ny finne, men annars samma gamla vanliga Solan. Kan det vara så att jag kan ha klarat mig…ja för denna gång i alla fall?!

Jag har gjort många saker i mitt liv som jag i efterhand kan känna att jag kunde ha gjort annorlunda, men jag ser inte tillbaka på valen jag gjort som misslyckanden. Trots detta så har jag en och samma återkommande verklighetsdröm med temat – Det där var dumt gjort av dig (enkelt beskrivet)!
Det är alltid olika händelser i drömmen och varierande platser den utspelar sig på men summan av det hela är alltid densamma, att jag klantat mig och att det ska tryckas upp i ansiktet på mig.

Drömmen kan hålla sig borta i ett år åt gången men förr eller senare så återkommer den när jag som minst behöver det. Efter en sån natt så vaknar jag alldeles tom på energi och ork. Inte ens efter de gånger jag haft mardrömmar är jag så dränerad på glädje som efter den här drömmen. Det är som att betydelsen av drömmen står för något mycket större än innehållet.
Jag vet vad som skulle få drömmen att tyna bort och aldrig komma tillbaka men det är lättare sagt än gjort att lösa det, men jag får väl försöka mig på det, om inte annat för att kunna återgå till mina drömmar om kattungar!

I natt så var det inte bara en isbjörn som kom och hälsade på, det kom en hel flock!
Klockan tre i natt så frös jag så mycket så jag var tvungen att gå upp och stänga dörren och fyra timmar senare så hade temperaturen i mitt rum fortfarande inte kommit upp i mer än 11 grader. Burr!

Idag har jag verkligen känt mig jagad! Efter mitt möte i stan i morse så har det ringt konstant på mina telefoner. Det inträffar bara de dagar då jag har som mest att göra, andra dagar så kan jag tro att telefonerna lagt av.
När jag sitter på kontoret så har jag tre telefoner som kan ringa och idag ringde dom alla samtidigt, flera gånger om.

Min privata telefon är det i princip ingen som ringer på, det är typ mamma och pappa som fortfarande kämpar för att hålla den vid liv. Därför undrar man ju vad det är frågan om när även den fick spelet idag och gick varm av säljare och personer som ringt fel. När jag till slut satt och skrek rakt ut ”sluta ring” så lugnade det ner sig. Det är en himla tur att telepatin fortfarande fungerar som den ska.

Sedan 15-års ålder så har jag arbetat i butik. Lunchro är ett ord som jag redan på den tiden började vänja mig av vid, om jag inte gjort det redan i skolan där stress och ljudnivå är utanför normala gränser.

Under mina första år i butik så arbetade jag på ett företag där vi oftast åkte iväg för att äta. Att anpassa lunchen efter kunder är ett projekt i sig. Var man ett par stycken som skulle gå samtidigt så var det alltid någon som stod mitt i ett kundsamtal vilket gjorde att de andra fick stå och vänta till affären var klar, vilket ledde till att de som skulle gå efter oss blev försenade. En ständig konflikt!

På mitt nuvarande företag så har vi i de flesta fall leverans av mat till arbetet och har därför valt att korta ner lunchen till en halvtimme för att få kortare dagar, vilket i sig gör att maten finns nära, det är lättare att vara flexibel med mattiderna men man är också mer tillgänlig för störningsmoment med kollegor som kommer och ”bara ska fråga något” osv.
Uppväxten i den här branschen har gjort att jag vant mig vid att äta snabbt direkt ur matlådan för att sedan göra mig tillgänlig för arbete så fort sista tuggan är svald, en mardröm för mittendelen av kroppen.

Idag satt jag still i över en och en halv timme då jag och Linda var iväg på lunch med en leverantör till oss. Det var en fantastisk lunchrestaurang som lika gärna hade kunnat ligga mitt på Stureplan istället för i Kista.
Det stod uppdukat massor av läckerheter till förrätt, huvudrätt och dessert. Trots alla smaskigheter så lyckades vi ändå hålla en nivå på intaget men efter lunch så var både jag och Linda redo att åka hem och smälta maten, vilket vi naturligtvis inte gjorde.

Tanken på att kunna vara lite europeisk och ta sig den tiden varje dag för att umgås och äta gott känns lockande! Är det inte dags att Sverige börjar titta på det här med siesta snart? Jag säger som jag brukar; jag är på!

Häromdagen så beställde jag en resekatalog från resebyrån som tog mig till Sydafrika 2005, det börjar suga i restarmen nu när julen närmar sig.

Idag damp paketet ner, och då menar jag verkligen paketet. Bara av att hålla i den fint inpackade katalogen får mig att längta tillbaka till bushen, till alla lika farliga som fascinerande djur och omgivningar. Alla borde åka på safari någon gång i livet, det är det verkligen värt!

Åh, vilken typisk måndag det blev idag!
I natt var det halvstorm ute och med dörren öppen så var det nästan så att håret flög på mig när jag låg och sov. Det är alltså inget negativt med det, snarare tvärtom. När jag vaknade så kände jag mig som en skogsmulle, som om jag sovit utomhus i en riktigt varm sovsäck. Dock så visade spegelbilden en helt annan syn på min natt, enligt den så kunde jag lika gärna ha varit ute en helkväll och druckit alldels för många drinkar. Frisk luft ska väl vara bra för kropp och själ? Orättvist!

Dagen fortsatte i samma irriterande spår! Det är så mycket som ska fixas och ordnas hela tiden så jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Dessutom så ligger mitt bilproblem i bakhuvudet och gör sig påmint om att jag måste engagera mig i den.
Ända sen jag köpte bilen så har jag haft ett sporadiskt fel på den. Ibland när jag frikopplar helt och rullar fram till rödljus så stänger bilen av sig. Jag har nu haft den inne ett flertal gånger och mekanikern har bytt ”allt han kan byta” men felet kvarstår.

Sist jag lämnade in den för en vanlig service så påminde jag honom om att kika på felet igen. Denna gång fick jag dock svaret att han hade grottat i felet och kommit fram till att det inte går att åtgärda, ”det ska vara så” och att jag behöver ändra min körstil och alltid ha kopplingen nere när jag stannar. Han kunde dock inte peka ut vart i instruktionsboken det står att det ska vara på det viset och på min fråga hur jag skulle sälja in det till en eventuell köpare på bilen så svarade han att köparen kunde kontakta honom för bekräftelse på att felet är som det ska vara?!

När jag får svar som det här så behöver jag oftast tid för att kyla ner mig, jag vet att jag inte vinner någonting genom att släppa ut alla ordramsor som dyker upp i mitt huvud. Nu har det gått ett par veckor och jag känner fortfarande ilska men jag ska försöka att omvandla det till energi som jag kan lägga på att bråka med Volvo istället. Men som sagt, jag vet att det kommer bli jobbigt och skjuter det därför framför mig…..ett litet tag till.