Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Nu är det inte många dagar kvar på min ynkliga motorcykelsäsong. Även fast solen skiner och himlen är blå till och från så är det ingen värme kvar. Under förra hösten så var jag övertygad om att det var sista helgkörningen efter varje helg men september fortsatte att mata på värme, helg efter helg och det blev några av mina absolut bästa körningar den hösten.
 
Just nu känns det inte som en så stor sak att ställa undan mina kära, svarta best för vinterförvaring, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte redan nu har börjat att längta till mitt sjunde år på Gotland Ring nästa vår. Om jag nu fortsätter att träna under vintern så kanske jag kommer orka att köra hela pass till och med! Det ska bli roligt!

Trots att regnet fullkomligt öste ner i morse så kände jag harmoni! Jag tycker om när harmoniska Solan tittar fram! Hon är inte så krävande, rastlös och disträ i sin uppenbarelse, vilket lämnar utrymme för en stunds njutning av det goda i livet och sånt finns det faktiskt gott om, jag skulle se det oftare om jag bara öppnar ögonen istället för att gå runt och kisa.
Nu ska jag surfa på min harmoniska våg i flera timmar, minst!

Idag hade jag ännu ett sånt där djupt samtal med min chef, Iphonechefen, hon som jag varje dag delar mina tankar med, aggressioner, glädjestunder, livssyn och telefonsamtal. Hon har inget val, hon sitter i mitt rum, eller jag i hennes, vi delar på allt – vi har inget val, vi är roomies.
Vi växer ihop! Hon är dock den hormonellt svaga av oss. Med månfasens alla regler där kvinnor ”lever” tätt ihop så adapterar vi. När jag skjuter upp min mens då strular jag till hennes månadscykel. Jag sitter i ett bra förhandlingsläge, gör hon mig missnöjd så knaprar jag piller ett par dagar extra, för jag vet att det påverkar henne.

Dagens avhandling berörde den där enkla punkten, livet! Min egen syn på mitt liv jämfört med andras syn på just mitt liv. Varför går inte dom två ihop? Varför ser man aldrig det på samma sätt som andra gör? Jag ser mina misslyckande medans andra ser mina framgångar. Det krävs egentligen inte mycket tankeverksamhet för att jag ska se att det trots allt är jag som har gjort att jag kommit dit jag är idag. Det är verkligen ingen dålig plats att vara på! Varför kan jag då inte ständigt bära med mig det i bagaget? Varför vill jag ha mer hela tiden? Vad är det för fel på att vara nöjd? Tillfreds med det jag har!

Jag pratade med en vän i morse om uppskattning. Folk i allmänhet är oftast dåliga på eller för fega för att visa uppskattning mot varandra i allmänhet. Att ge en komplimang eller tala om vad jag tycker är utelämnande, läskigt och det är så mycket lättare att tro att personen förväntas veta vad jag tycker.
Tänk vad mycket som jag skulle kunna bli bättre på! Men om jag ska gå på teorin i stycket ovanför så måste jag nöja mig, alltså så innebär det att även ni får nöja er med att tro vad jag tycker!

Jösses vad allt pep på hög volym i morse! Telefonen var mer högljudd än vanligt och ljudet från tvn kändes som om det kom inifrån kudden. På något sätt så hade dessutom fjärrkontrollen försvunnit mirakulöst under natten, det har nog något att göra med den där röran i sängen. Den låg inte vid min högra hand som den brukar göra när jag vaknar (och somnar) och jag kunde inte ens hitta den när jag kommit ut ur sängen så jag undrar vad jag egentligen har gjort med den i natt och framförallt var den är.

Precis som förra måndagen och måndagen innan dess, och mest troligt innan dess också så drog jag och Jenny ett monsterpass igen. Den här gången fick vi med oss Stefan (med sina extremt illaluktande träningsbyxor) som provade spinning för första gången någonsin. Det var en skön känsla att se någon så oförberedd på vad som komma skulle, kämpa vid sidan av oss. Men vi överlevde alla tre. Jag väntar fortfarande på den dagen då jag kommer att trilla av cykeln i ren utmattning, det kommer att se jättekonstigt ut eftersom fötterna fortfarande kommer att vara fastspända i pedalerna.

Energin räckte dessutom till pannkaksstekning! Jag såg äggkartongen och fick ett behov av att äta pannkakor, och det gjorde jag minsann! Nu ska jag bara leka kurragömma med fjärrkontrollen innan det är dags att sova mig till tisdag. 

Var det någon som såg den där extremt sjuka filmen som gick på TV4 igår kväll? Jag har för mig att den hette drömfångaren eller något liknande. Jag bytte kanal när en grotesk gubbe satt död på toaletten för att något levande hade krupit ur hans ända och höll på att komma upp ur toaletten. Det var så osmakligt och rysligt äckligt så att jag inte ens vågade titta, jag kan tydligen inte se läskiga filmer nu för tiden.

Men, för att komma till saken så känns mitt liv för närvarande lite likadant. Det händer konstiga saker runt omkring, saker som jag egentligen bara vill undvika genom att byta kanal, hålla för ögonen och öronen och sticka huvudet i sanden. Jag vill inte vara med i den filmen!

Trots den sjuka filmen igår så hade jag en alldeles fantastisk dröm i natt med en helt oväntad huvudrollsinnehavare. Den var sådär overkligt bra så att jag inte ville vakna och detaljrik som om det vore ett minne. Får jag en fortsättning på den i natt så kommer måndagen att starta bra!

Jag längtar till min minisemester nu! Så mycket så att jag har börjat fantisera om den, jag ser mig själv strosa runt i gränderna i Malaga med kjol, flipflops och linne. Jag ser mig sitta på ett café vid havet och dricka kaffe, fast jag egentligen inte ens dricker kaffe, eller kan jag säga att jag inte gör det? Jag har kommit på mig själv med att dricka både en och två koppar under en och samma kväll hos Camilla, så drömbilden kanske inte är helt påhittad.

Jag vill bada i varmt vatten, sola, äta gott, dansa mig svettig bland lättklädda spanjorer, släppa spänningarna, tankarna, kontrollbehovet och bara följa med i musiken, rytmen och leva i nuet. Glömma allt och börja om! En pånyttfödelse! Jag har så mycket vilja men dåligt med startgas. Jag vill ha Mamma Mia! Och jag har nästan inga förväntningar på min semester, inga alls.

Jag var inte redo för helg! Redan i fredags så hade jag en känsla i kroppen som viskade åt mig att helgen kom för tidigt, olägligt, med lite ryslig och obehaglig julkänsla. Om det finns helger som är opassande så är det här en av dom, men jag kan inte riktigt förklara eller förstå varför. 

Dagen började väldigt annorlunda vilket kanske är ännu en orsak till den malplacerade känslan. Halv nio så väckte larmet mig och djupt förvirrad bland mina drömmar, invirad i mina täcken, kuddar och duntofflor så nådde insikten mig om morgonens träning. Hur tänkte jag när jag planerade egentligen? Är det verkligen värt en stjärna i kanten för att gå miste om drönandet en ledig morgon?

Väl på gymet så blev Jenny och jag extremt varse om hur stor skillnad det är att träna på morgonen jämfört med eftermiddagen. Det fanns ingen upparbetad energi att hämta krafter från! Tyngderna vägde femdubbelt så mycket som de brukar göra en måndagseftermiddag och redan efter uppvärmningen så var vi båda helt förstörda och såg ut som om vi gått varsin rond med Rocky! Det var bara blåtirorna och näsblodet som saknades – och applåderna, hejaropen.

Det vettigaste hade nog varit att åka direkt hem och sova en stund, men istället så tillbringade jag dagen i ett sömngångartillstånd med många ”åh”, ”oh” och ”ojoj” vid minsta rörelse.

Försökte rensa huvudet via mina kläder i garderoben, herrejösses, var kommer allt ifrån? Ordning ger mig frid, eller en känsla av kontroll, en kontroll som inte existerar i min sfär av oordning. Eller okontroll som inte existerar i min oordning. En tungvrickare!

Jag fortsätter att trampa i mitt taffliga ekorrhjul och hoppas att jag trillar ur, om inte annat än av misstag eller ett snubblande snedsteg, framstupa sidoläge. Andas!

Snart är det val! Min röstsedel hänger på sniskan på anslagstavlan innanför ytterdörren, lutad lite snett och symboliskt åt höger.
Politik tråkar ut mig, mest troligtvis för att det är för komplicerat. Valets betydelse för mig är att jag får massa färgglada papper i brevlådan om personer som vill att jag ska veta att dom är bättre än de andra, att de har vettigare åsikter än ”the others”, att jag ska lägga min värdefulla röst just på dom, vilket i sin tur kommer att göra mitt liv så mycket bättre.

Oftast så känner jag inte ens igen varken namnet eller personen på bilden, det skulle lika gärna ha kunnat vara en granne, jag skulle ändå inte känna igen honom eller henne, det är ju trots allt jag som är ”den nya” i mitt område.

Jag retar mig på valaffischerna som sitter uppe överallt, det förvånar mig att ingen har klistrat upp en affisch på min husvägg än. Jag vet, vis av erfarenhet från tidigare val, att plakaten kommer att sitta kvar på varenda stolpe i flera månader framöver, tills de antingen blåser ner, blir vandaliserade eller klottrade på. Vems ansvar är det att rensa staden från allt reklammaterial efter valet? Jag tycker det vore roligt om det förlorade partiet fick i uppgift att plocka skyltar. Jag kan se det framför mig; Sahlin som går längs dikeskanten och bryter naglarna i färd med att plocka ner bilderna på en leende och segerviss Reinfeldt. Det vore humor på hög nivå!

Jag gillar saker idag, som till exempel:

– Min nya, stora, håriga lampa. Visserligen så ligger den på en megastor kartong i köket, men den är cool…och hårig! Och jag kan tänka mig att den kommer bli fin när den hamnar i taket, på något sätt.

– Min nya vattenkokare som fungerar superbra och inte verkar ha några avsikter att bränna ner huset, vilket min gamla hade där on-knappen hade fastnat i intryckt läge. Jag gick i flera dagar och undrade vad det var som luktade bränt innan jag av misstag råkade lyfta på den tokheta kannan och brände ett par säkringar samtidigt.

– Oredan i min säng som jag av rent djävulskap har struntat i att bädda på en vecka. Det är ett stort hullerombuller i den nu, men på natten så är det schysst med oreda!

– Att min chef tror att jag kan trolla med knäna, jag ska minsann visa den Iphonesurfande knäckehäxan att hon har rätt, men jag tänker inte göra ett shownummer!

– Att det är torsdag, vilket betyder att det bara är fredag kvar tills jag har sovmorgon och kan ligga och dra mig i sängen, ja minst till klockan sju i alla fall.

– Bra reklam som den på bilden här nedan. Ett företag som skickar ut ett ”personligt” brev med en bild på en damsko och påstår att jag kanske har glömt något på min senaste konferens. Roligt!