Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Värmefläkten under mitt kontorsbord har redan fått börja jobba på att hålla mig varm, värmen sprider sig behagligt i rummet och elementet stängs inte av förräns det är minst 28 grader. Badkaret hemma börjar fylla sin funktion under kyliga kvällar och duntofflorna är framplockade sedan länge.

Varje höst så förfäras jag över hur mycket jag fryser och hur omöjligt det kommer att vara för mig att överleva minusgraderna kommande vinter, men så kommer vintern och ja, jag fryser, tro inget annat, men jag överlever, vinter efter vinter, med både fingrar och tår i behåll. Så kommer det att bli även i år!

Den närmsta tiden kommer jag inte att frysa, förutsätter jag i alla fall. Mitt liv framför datorn lämnas hemma och byts för en stund ut mot semesterlivet. En kort tid utan rutiner, kontroll. Det enda som skrämmer mig lite är att jag får så mycket tid för tankar, tankar som jag inte vill ha! Men så fort dom kommer så ska jag mota bort dom med ett par kapitel ur vampyrboken som jag fått i ljudboksform av min Iphonechef. Hon är helt beroende av dom, jag hoppas dock kunna stå emot för snart är det dags för säsong tre av True Blood – mitt favoritberoende!

Jag känner lite tacksamhet över att jag inte valt att åka till Mexiko när jag på www.yr.no läser att ovädret där släppt lös 280 krokodiler som tidigare varit inlåsta. Inga krokodiler under min säng, tack!

Har man inte jobb så skaffar man sig jobb, sa en fotograf i Örebro och tände på kommunens risdepå(?!) för att ha några nyheter att fotografera. Källa: Aftonbladet.
Det finns så många sätt att vara kreativ på, vissa kan dock vara lite mer fel än andra.

Samma tidning gör idag även narr av arbetssökande och deras jobbansökningar. Hela rubriken skriker: Hur KUNDE du skriva sådär, hahaha?! Jag tycker nog att de går lite över gränsen.
Att beskriva sig själv och skryta om sina tillgångar är ingenting som ligger naturligt för alla. Jag har läst minst tusen ansökningar i mitt arbete och har kommit fram till att det ibland kan vara en rätt intressant människa bakom en galen ansökan, man kanske bara inte är så bra på att uttrycka sig!

Men självklart, om en sökande skickar in en video på sig själv där han/hon försöker hyptnotisera mig så skulle även jag vara lite skeptisk på att ta in personen på intervju. Däremot så skulle jag vara väldigt nyfiken på tjejen som hade krokodilspaning som hobby.

På fullaste allvar så har jag nu utvecklat en ren skräck för de groteska mördarsniglarna!

Jag ser i alla fall en slembobb varje dag och kroppen reagerar på samma sätt varje gång; håret reser sig på hela kroppen och jag ryser ända in till skelettet! Precis som en hund så reser jag ragg vid åsynen av dom, jag känner en helt ologisk rädsla!

Ikväll så skulle jag köra ut soptunnan till vägen och tre meter innan soptunnan så var det helt kolsvart. Det må så vara om det står spöken eller mördare på lur bakom husknuten men sniglarna fixar jag bara inte! Jag vet inte om någon granne såg mitt förfarande men de tre meterna till tunnan avverkade jag genom att sätta mig på huk och lysa med tändaren var 30:e centimeter! Inte logiskt någonstans!

Jag måste skaffa en snigellampa vid soptunnan så att dom där slemkorvarna inte hamnar under mina skor av misstag, då skulle jag  kräkas på riktigt och dessutom behöva slänga skorna!

Det var igår vi tog ställning! Jag var och tog ställning för vad jag tror är bäst för Sverige, för mig! Det var inget kamerateam där som filmade mig när jag kom med mina kuvert som noga registrerades och lades ner i de tre röstlådorna. Jag fick inga blommor efter röstningen, jag var bara en i mängden. Jag både kom och gick obemärkt förbi, men min röst räknades!

Är det inte konstigt egentligen att jag kan välja vilket parti som jag tycker ska styra Sverige men jag kan inte välja vad som är bäst för mig, i mitt liv?! Borde jag ha rätt att rösta när jag inte är insatt i politiken?

Trots det minimala intresset så hamnade tvn ändå på kanalerna som höll valvaka och det kändes som att jag borde följa med till slutet. Kroppen tyckte dock annorlunda för jag sövdes av politikernas monotona röster redan efter en kort stund och drömde om allt annat än politik.

Ny vecka, ny oro! Den märks så markant, jag andas dubbelt så ofta som normalt och maskarna ringlar runt i magen, sprider olust och förpestar min tillvaro. Vad hände med mellanmjölken? Ta det lugnt, ta en Toy? Lika mycket som jag älskar harmonin så avskyr jag mina bordelinesymptom, jojokänslan.
 
Varje måndagmorgon så dimper det ner ett mail från Olof Röhlander, en mental styrketränare, som han kallar sig. Hans motto är ”det blir alltid som man tänkt sig”. Han har kommit lite längre i sin mentala träning än vad jag har gjort eftersom jag krasst kan konstatera att det sällan blir som jag har tänkt mig.
I dagens mail så följer det med ett par frågor som jag ägnar ett par minuter åt.
 
-Om pengar inte vore ett bekymmer överhuvudtaget, vad skulle jag då vilja göra? Då skulle jag börja arbeta deltid, köpa mig mitt drömhus på landet vid havet, resa till världens alla länder, fylla garaget med roliga monster och diverse onödiga prylar och överraska mina nära och kära med roliga och efterlängtade önskningar.

-Om jag fick ett år ledigt med full betalning, vad skulle jag använda den tiden till? Jag skulle dra till ett varmt land och ägna min tid till att upptäcka landet, surfa, bada, läsa, ge mig ut på äventyr och prova/lära mig saker som jag aldrig provat förut.

-Om jag kunde nå ett mål, vilket som helst, men nådde det inom 24 timmar, vilket skulle jag då välja? Då skulle jag hamna på en stor båt i Västindien och guppa fram med delfiner hoppandes runt båten.

-Vilken önskning känns totalt orealistisk idag men skulle visa att allt verkligen är möjligt om den gick att nå? Att träffa min livskamrat som vill dela ovanstående drömmar med mig!

Jag räknar dagar nu, timmar till avfärd. En kort paus i min onormala vardag, en stunds avkoppling i värme bland spansktalande människor som inte vet ett dugg om mig, inte bryr sig om ännu en tillfällig och förvirrad turist ute på vift.

Är det något jag inte tycker om så är det att packa! Jag vet inte när oviljan för det dök upp i mitt liv men på senare tid så drar jag mig verkligen för packningen inför en resa. Slut är det på tider då jag packade en vecka i förväg. Nu är jag fortfarande nöjd om jag gör det kvällen innan avfärd.

Oftast är jag helt redo att bara släppa allt och lämna packningen till någon annan, jag kan städa, diska, dammsuga, tvätta golv, ja jag kan göra det mesta, bara jag slipper packa. Till och med att packa upp väskan är roligare än att packa i den. Tänk vad roligt och spännande det skulle vara om någon annan gjorde min packning. Det skulle vara som att öppna ett Kinderägg när man kom fram, fullt av överraskningar.

Eftersom jag är en hyfsat praktisk person så kan hitta på hur mycket bra-att-ha-saker som helst, om jag får utrymme till det, fast just den biten vill jag om möjligt undvika.

Den här gången tänker jag gå på linjen att; det som åker med, ja det åker med och resten köper jag på plats!

Halv två i natt så undrade jag hur det kom sig att den snabba middagen vi skulle äta i stan blev så sen. Hade det något med Astin som jag och Stefan delade på vägen i till stan att göra? Eller kanske de tre Breezers och hallondrinken jag fick i mig? Ja, jag vet inte men senare än vad vi tänkt blev det, men det berodde nog på att vi hade roligt!

När jag sedan vaknade tredje gången i morse och såg att klockan var halv elva så blev jag både förvånad och lite stolt över att jag kunnat sova så länge.

Eftersom min bil stod kvar hos Jenny i Sollentuna så tänkte jag passa på att få lite frisk luft innan jag fick hjälp av Jenny att hämta den så jag började att promenera mot Sollentunas väderstreck för att möta upp Jenny med bil på vägen.

Ju längre jag kom desto envisare kände jag mig och struntade i att ringa henne. När jag sen hade promenerat i en och en halv timme så kom regnet, det där stora mörka molnet med regndroppar stora som köttbullar. Då var det inte heller någon idé att ringa efter skjuts eftersom jag skulle ha blött ner bilen totalt. Mina jeans klistrade fast sig vid lår och vader och fötterna skvalpade runt i strumpor som varit mycket behagligt torra innan regnet kom.

I tron om att jag gått alldeles för långt då jag hamnade i ett bostadsområde på Kistavägen så blev jag förvånad och väldigt tacksam två timmar och 15 minuter senare över att jag plötsligt hamnade på macken, bara ett par hundra meter från mitt mål.

Med skakiga och nedfrusna ben så tog jag mig hem med bil och slängde mig i ett varmt bad innan jag lagade mat. Det är inte ofta jag är supersugen på riktig mat, men efter den där promenaden så skrek min mage efter en rejäl lunch/middag.

Med gott samvete och nöjd med dagen så gjorde jag soffan sällskap och laddade energi genom bra och skön musik på Spotify.

Jag häpnas över att harmonin slår till igen! Två gånger på samma vecka! Den kommer väldigt sällan och varar oftast inte längre än ett par timmar/minuter, men precis i ögonblicket som den dyker upp så förundras jag över hur skönt det är och blir ännu mer nöjd över att jag hinner reflektera över det.

Harmonin bekräftar mig! Jag kan vara hemma en lördagkväll och bara ligga och lyssna på fantastisk musik som når ända in i hjärtat, utan att tvn ens är på! Den ger mig hopp om att allt kommer att bli bra! Den får mig att vara tacksam för allt jag har, mitt fina, halvfärdiga hus som jag trivs så bra i, min sköna bil och fantastiska svarta best, mitt roliga jobb, men framförallt – mina nära och käraste vänner!

Jag snubblar upp ur sängen, konstigt nog så just snubblar jag alltid upp, jag är sällan redo att gå upp när klockan säger att jag ska det. Kommer ut i hallen där jag ser mina träningskläder hänga över badrumsdörren och handtaget. Det finns liksom inga bra förvaringsutrymmen till halvsvettiga träningskläder som jag eventuellt kan använda en gång till. Vart lägger man dom? I tvättkorgen för halvofräscha, fuktiga kläder? Känns inte som en bra idé.

I köket så ligger en ihopvikt pizzakartong som det var meningen att jag skulle slänga igår, jag bara gjorde det inte. Jag hade för mycket ledig tid.

Knappt någon bilkö alls till jobbet, petar förstrött på radion för att leta upp lite bra musik men kommer bara runt till Monas röst hela tiden. Jag tänker Toblerone, sen tänker jag att det var barnsligt av mig.

Tyst och lugnt på jobbet! De andra har valt att ligga kvar en timme till, då kan jag tugga på min ostmacka i lugn och ro.
Telefonen ringer! Mina beskyddare sprider konspiratoriska planer för att rätta till mina misstag och skydda mig från orättvisa. Jag blir rörd!

Jag har ingen lunch, inspirationen dog när jag öppnade frysen imorse och såg alla rosatoppade muffins, glasstårtan och chokladcupcakes. Jag köper in mig på chef nummer tvås kebabrulle.

Telefonmöte med en säljare. Han vill införa en tjänst hos oss som kostar 150,000kr. Jag vill inte betala, alltså blir jag och 1800 anställda utan deras fantastiska tjänst. Jag överlever och alla andra kommer också att göra det, ovetandes om vad de kunde ha fått.

Tittar igenom lite statistik. Siffror är bra, dom är lättförstådda och okomplicerade. Känner en viss förväntan inför helgen men kan inte komma på varför. Kanske är det samma förväntan som jag har inför varje helg, varje dag. Den barnsliga naiviteten som gör att jag inte blir bitter, behåller tron på människan och tror att lyckan för eller senare drabbar mig. Den dagen jag slutar vara naiv är förhoppningsvis samma dag som jag kilar vidare, till himlen – förstås.

Fnissar åt ett reklamsms som jag får från en konferensbokare, hon kan fortfarande inte stava rätt eller använda punkt och kommatecken och tycker fortfarande att muggdrejning är en rolig kickoff. Hon avslutar smsét med ”sprid gärna info om mig”, och jag tar henne på orden, här i min blogg.

Lunch – en het diskussion runt bordet som handlar om vad man får och inte får göra på Facebook. Vilka man ska acceptera och inte. Personer som inte förstår ett nej, två nej…

Får ett mail med avsändaren ”Pinsamma Anders” som råkat lägga till mig på LinkedIn i tron om att jag är någon annan. Jag är fortfarande den jag är, med allt vad det innebär med för- och nackdelar. Vi kommer fram till ett enhälligt beslut om att behålla varandra på våra listor trots att vi är fel personer.

Koncentrerar mig på arbetet.

Går hem och vilar innan jag ska bevittna ett sjöslag på Anchor.