Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Mitt psyke leker med mig! Kroppens hela spektra av känslor har flytt sina ordinarie, isolerade semestergömmor och lagt sig till rätta precis strax under huden, nästan så att det går att ta på dom, ömtåliga och snabbverkande. Jag är fylld av så mycket olika känslor som snurrar runt och tar andan ur mig att jag inte hinner reagera innan det är dags för en ny vinkel. Jag vet inte hur jag ska handskas med alla känslor – trots att det är bra känslor, eller kanske just på grund utav det. Det är bra, därför känns det ovant!

Igår fick jag äntligen på mina vinterdäck och trots att det känns onödigt nu när termometern visar runt 11 grader så vet jag att jag snart kommer att behöva dom. Idag fick jag dessutom möjlighet att testa däcken lite mer ordentligt på väg hem från bus. Jag och min medbrottsling provade på varsitt håll, i varsin bil, på hur man snabbast tar sig fram i trafik och när jag gled av motorvägen så var kroppen full av adrenalin, den där varianten som jag, vad jag vet, bara får av bilkörning, när benen skakar, hjärtat slår fyrdubbla slag och andhämtningen är som efter ett 100-meters lopp. Underbart!!

Som vanligt så skummar jag igenom Aftonbladet på morgonkvisten för att se vad som hänt i världen medans jag kramat kudden. Långt ner på hemsidan så hittar jag en bild på en person som precis är på väg att stampa på huvudet på en person som ligger däckad på golvet på en finlandsfärja. Texten säger: Inhyrda musiker på Viking Line-färjan sparkar den medvetslöse Christer 44 år, gång på gång inför kameran. Obs! Varning för mycket starka bilder.

Jag vågar inte trycka på länken och titta. Jag skräms av bilden jag ser och förstår verkligen inte hur man kan stå och hoppa på en annan människas huvud. Hur arg måste man vara för att kunna göra något sånt? Jag kan bli arg – så arg så att känslan att vilja slå någon kommer, men jag är helt oförstående till hur man kan ha ett sånt raseri inom sig att man om och om igen kan stampa på huvudet på en person som ligger medvetslös på golvet. Som jag ser det så är det värre än att i stundens hetta avfyra en pistol mot någon.

Jag hoppas att jag aldrig blir så arg på någon att jag ens skulle komma på tanken att använda någon annans huvud som en studsmatta.

Sitter i bilkö i 45 minuter – det stör mig inte alls! Småproblem kommer inte åt att beröra mig i min bubbla just nu. Tittar på vinterdäcken i bakluckan som ligger och väntar på att ”hamna” på bilen men skjuter det framför mig och tänker att jag löser det sen. Jag vill göra alla ”måste nu” sen, just nu vill jag bara ägna min tid åt att vara nöjd, och det är jag! Sjukt nöjd -omgiven i min mjuka och fluffiga dimma!

Ikväll hände det! Jag tog de första stapplande stegen på mer än tio år!

Nog hade jag aldrig trott att den slitna personen som åkte gäspande från jobbet för att åka träna med Jenny skulle orka göra något mer av den här dagen.

Träningen gick sådär får jag nog säga. Tiden räckte inte till och ingen av oss orkade att lyfta vikterna, dom vägde helt enkelt för mycket just idag. Halvnöjda över att vi överhuvudtaget tagit oss dit så åkte vi hem. Väl hemma så var inte energin helt slut och efter noga övervägande och mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig – idag skulle det ske! Löpningen!

Tanken på löpning har legat där nu ett bra tag och gäckat mig. Jag vet inte varför jag längtar efter att springa eftersom jag aldrig gjort det förut, men nu vill jag, mer än någonsin!

Jag klädde mig tunnare än vad jag brukar göra på mina promenader och gav mig av i mörket. När jag lämnat villaområdet och kom ut mot skogen så tittade jag mig noga omkring, mån om att få ha löp-premiären helt för mig själv, och när jag inte kunde se någon levande varelse i närheten så tog jag de första stegen.

Kroppen kändes tung och oroväckande mjuk – gungig, skorna kändes hårda att landa i mot asfalten men…jag sprang ändå! Andhämtningen var en nybörjares, trots att jag försökte andas genom näsan så tog munnen övertaget när jag inte fick tillräckligt med luft och jag flåsade, men…jag sprang ändå!

I ett par hundra meter orkade jag springa, innan jag var tvungen att varva med snabb gång. Vaderna ömmade med en känsla som jag inte känt sedan skoltiden och låren var stela. Men, jag gav mig inte! I fyrtiofem minuter så varvade jag snabb gång med jogging och när jag närmade mig huset och regnet började falla, svalkande mot ansiktet, så var jag så nöjd, tillfreds med mig själv över att ha kommit ut i den härliga luften!

Fylld av energi så fick jag både tvättat och diskat. Efter en lång och skön dusch kröp jag in i en stor tröja och stoppade fötterna i mina benvärmare och njöt av värmen i kroppen som kom av blodet som snabbt cirkulerade i mina ådror. Vilken kväll, vilken energikick!!

Jag är vampyrsäker idag, med råge. Den lukt som kommer ut ur min mun är näst intill dödlig.

Fyra rätter beställde vi in, vilka allihop dröp av vitlök och jag gav mig hän! Jag är förtjust i pillet, tapasgrejen, att sitta och doppa i röror och såser, ingen brådska med att äta, valmöjligheten och lagom mycket mat. Det var bara en bil som skulle köras hem som hindrade mig från att beställa in sangria och få snurret, det enda som saknades.

Varför blir det alltid extra gott när någon annan lagat maten?

Livet har inte gått under, jag har bara valt att blockera mina jobbiga funderingar en liten stund, vilket gör att jag är nöjd och glad igen, som en guldfisk i sin lilla trivsamma glaskula.

Jag väljer att inte plågas utav ångest, skjuter den åt sidan och spenderar istället en hel söndag i soffan med Mållgan. Känner mig behagligt liten och trygg, önskar att jag inte behövde kliva upp på en längre evighet.

Måndagen kommer oavsett om jag vill det eller inte, men vilan har gett mig kraft, det är inte speciellt jobbigt att gå upp, trots att jag mer än gärna stannat kvar, precis i den ställning jag vaknat i.

Det lilla svarta hjärtat på min sida utlöser Sorgen. Ungefär som när man nätt och jämt håller sig ovanför ytan och en vän frågar hur man mår och allt bryter lös. Hjärtat gör det med mig.

Spelkorten som ligger utlagda på bordet – fortfarande samma kung och drottning som besitter tronen. Jokern har huvudrollen och hur jag än vrider och vänder på mig så har jag inte ett endaste ess i skjortärmen. Jag vrider mig ut och in till ingen nytta.

Jag är chockad och överraskad. Den var inte alls väntad, jag har blockerat den delen, med stor framgång. Jag gör det hela tiden och blir lika snopen varje gång. Letar tröst, vill röka, dricka mig full men förstår någonstans ändå att det inte kommer att göra mig lyckligare.

Jag vet ärligt talat inte vad som kan göra mig lycklig längre, jag kanske har förbrukat min del. Lycka verkar inte kunna överleva en längre tid hos mig, som en fjäril som redan när den föds har en dödsdom över sig. 

Lyckan är som en såpbubbla, den tål att ses på men ska du titta närmre på den så spricker den och du blir lämnad kvar med tvålsmak i munnen.Jag trodde att jag för en stund nått den, jag vet hur den känns, smakar, luktar och hur bra jag blir när jag är mitt i den. Jag vill egentligen inte glömma känslan, bara radera det onda. 

Tanken slår mig igen när jag drar tillbaka soptunnan till sin ursprungsplats – jag har ett hus! Jag har aldrig behövt tänka på att dra fram soptunnan till sopgubbarna förut. Visserligen så har jag inte riktig stenkoll på när gubbarna kommer men jag förlitar mig på grannarna, när deras tunnor står ute, ja då drar jag ut min också. Och just den lilla proceduren påminner mig om att jag bor i ett eget litet hus.

Jag går, som i promenera! Jag promenerar när jag mår bra, att promenera får mig dessutom att må ännu bättre. Jag funderar på att skriva att jag promenerar när jag mår dåligt också, men jag vet inte om jag gör det, jag kommer inte ihåg. Kanske så förväxlar jag det med mina bilpromenader, när jag låter humöret gå ut över gaspedalen. Men även där har jag ju ett färskt bevis på att gasen får jobba även när jag mår bra.

Hösten för med sig något positivt i alla fall och det är den friska luften och mörkret som passar mig när jag är ute och går. Jag tycker om att gå i mörker, det är som minst folk ute då och jag får gå ifred. Mörkret för visserligen med sig överraskningsmomentet, som idag då jag höll på att skrika högt av en oväntad joggare som kom rusande bakom mig, eller de långa skuggorna som plötsligt dyker upp när någon ljudlöst närmar sig.

Det kanske inte är helt logiskt att gå i mörkret med hörlurar på och lyssna på böcker som handlar om vampyrer men vill någon hoppa på mig så är jag lika oskyddad med hörlurar som utan. Dessutom så lever ju jag i min fridfulla värld där människor inte gör illa varandra, så vad har jag att vara rädd för?!