Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Nu har jag landat igen! Adrenalinvågen jag surfade på igår har mojnat och lämnat efter sig ett värkande paket.

Igår på vägen hem så rindge mamma precis när vi närmade oss Västerås och fick oss att svänga av till Ludvika mot deras stuga istället. I morse när jag vaknade kändes de 20 milen extra inte helt motiverade, men jag sov gott i sängen på landet i alla fall.

Min bror skulle komma och hjälpa mig att lasta ur och backa in hela ekipaget på tomten, men innan han kom dit så kom grannen och erbjöd sig istället.

Nu är ju jag en tjej (kvinna?!) som gärna vill kunna allt själv, men när man är trött och sliten och folk kommer och erbjuder sig bara sådär så kan jag ju inte bara tacka nej. På bankörningarna så blir det ofta att man måste be om hjälp, eller inte be kanske men ta emot. Även om jag kunde lära mig vissa bitar så har jag fysiken mot mig när det handlar om att lasta motorcyklar och sånt, det stör mig lite.

Även denna gång så är jag supersugen på att genast boka upp mig på nya körningar, men eftersom jag ska kliva på min nya tjänst när som helst så vet jag inte om det verkar så klokt att börja med att be om ledigt.

Oh, vad jag är lycklig nu! Jag har ont överallt och kört bil i massa timmar, men leendet sitter fortfarande som fastklistrat.

Jag imponerade faktiskt på mig själv idag, kanske inte genom att köra assnabbt, men snabbt i alla fall. Helt plötsligt så skrapade knäna i asfalten och jag var tvungen att köra om folk som låg i vägen, i kurvor dessutom. Det var coolt!

Takterna satt i när jag satte mig i bilen för att köra hem. Jag vet att man inte får köra släp snabbare än 80 km/h men det var mycket roligare att bränna förbi alla personbilar i 140km/h. Sen att bilen drog runt 3,5 liter milen var väl inte riktigt lika lustigt.

Bankörning får mig att må galet bra!

De fem som fick åka ambulans till sjukhuset pga olika skador skulle kanske inte hålla med mig just nu, men shit happens!

Om jag var rik så skulle jag åka på bankörningar året runt. Idag har det spöregnat en del av dagen, stormvindar har dragit och slitit i mig och motorcykeln hela dagen, jag fick vänta två och en halv timme på att få köra mitt andra pass, jag sover på ett riktigt sunkigt bed&breakfast plus att jag är genomfrusen…..och ändå så är jag jättenöjd.

När man väl blivit fast i bankörningsträsket så är det kört.

Taikonlivet beter sig plötsligt som helt normalt. Faktum är att jag till och med tyckte det var trist att jag inte kunde låna en skåpbil och sova i den i depån, det är ju där allt händer.

Våndan jag kände i morse, som jag alltid känner inför körningarna verkar vara något som hör till. Jag springer och småkissar typ 7 gånger innan det är dags för mig att åka ut, men det är härligt! (Sen att det tar tio gånger längre tid att få av sig skinnstället än det tar att kissa är en nackdel som vi tjejer får stå ut med).

Imorgon så ska jag köra skitsnabbt och imponera på mig själv, så brukar jag tänka varje gång jag ska köra, men någon gång lär det ju hända.

Jag gillar att köra bil. När jag kör så blir jag lugn och harmonisk, om inte det är massa idioter som inte kan köra bil ute på vägarna förstås. Idag mötte jag bara en, hon trodde att hon körde förbi mig jättesnabbt och sneddade in knappt en halvmeter framför mig, men jag tutade inte ens.

För ett par år sedan så tog jag alltid bilen och skenade iväg när jag var arg. Sen körde jag omkring i några timmar och filosoferade för att sedan komma hem i en lugn förpackning. Nackdelen var att min sopparäkning skenade i takt med mitt humör. Nu för tiden skriker jag bara rätt ut istället, det kostar ingenting.

Det jag inte gillar är att behöva köra med släp! De första milen så kör jag alldeles lagligt men sen tröttnar jag och kör 30 km för fort. Min tävlingsinstinkt klarar inte av att bli omkörd hela tiden, jag vill vara meeed och tävla. Försten fram vinner!

Något som var sjukt roligt idag var när min syster skulle hälla ut vatten ur en hundskål genom bilfönstret när jag körde i typ 100 km/h. Det tog en sekund och sen var hon dyngsur! Jag fnissar fortfarande hysteriskt när jag tänker på det. Hon kunde inte se mer skamsen och förvånad ut.

Hon har lovat att köpa en tröja till mig med texten ”I´m with stupid”.

Vilken dag som helst när jag vågar ta i mina krukor på balkongen så åker blommorna ut.

De två stackars blommorna jag planterade om är stendöda och när jag skulle flytta ner en av dom till golvet så rasade det ut fyra tvestjärtar från krukan. Jag hatar dom där krypen! Jag kan inte bestämma om de är bättre eller sämre än fästingar, så de måste vara lika dåliga. Urk!

Tänk om jag skulle ta min lilla gasolbrännare och göra slut på allt kvarvarande liv på balkongen.

Terminatorbarbie!

Om krypen hade varit tio gånger större så hade de varit otroligt skräckinjagande, usch nu får jag ståpäls.

Vet ni att dom heter earwig på engelska?! Skitkonstigt! Förstå om vi hade tagit det engelska ordet och översatt det rakt av.

-Usch, vilken äcklig öronperuk!

Min mormor envisades alltid med att lägga täcket över mina öron när jag var liten för hon sa att tvestjärtarna skulle krypa in i mina öron annars. Nu när jag ser det engelska ordet börjar jag ju undra lite smått om de har någon anknytning till öronen ändå.

När jag uppdaterar mig om krypen så står det faktiskt att de trivs i trånga, fuktiga utrymmen och att det finns många historier om kryp som går in i örat. Blä!

Nu ikväll så sitter jag och retar upp mig på en låt som sitter i huvudet sedan Gotland som ALLA gick och sjöng på, men jag kan bara inte komma på vilken låt det är.

Jag frågade en kompis om hon kommit på vilken det var och svaret jag fick var:
ååååhåh åh åh ååååh åh.

Så går den tydligen, dessvärre så kan jag inte ens komma på melodin som de här ”åh-na” ska passa in på. Kan någon vänlig själ tala om för mig vad låtjäveln heter så att jag kan släppa det?

Jag håller på att bränna sköna skivor som jag ska sjunga med till i bilen. Jag älskar att sjunga i bilen, i och för sig så har jag inte kommit över gränsen då jag fixar att sjunga när en bil kör upp bredvid mig, då ”buksjunger” jag tills det är fritt fram igen.

I bilen så förvandlas jag till en vit Aretha Franklin, min röst tar toner jag aldrig klarat förut och mitt hesa vibrato får hela kroppen att skaka av välbehag.

Nja, jag suger faktiskt på att sjunga, men jag gillar det och det kan ni inte ta ifrån mig!

På morgonen när jag åker till jobbet så kan jag reta upp mig något enormt när jag försöker hitta en kanal på radion där dom spelar musik och inte sitter och pratar hela tiden, det är näst intill omöjligt faktiskt. Ge mig en halvtimme med musik mellan 06.45-07.15 så blir min dag fantastisk.

Morgondagen är i vilket fall som helst räddad, nu har jag en ny skiva jag kan stoppa i och digga till på väg till och från jobbet.

En kompis skulle på date igår, fast ändå inte. Hon skulle ut och promenera med en kille hon inte träffat förut utan endast chattat lite med.

Idag ringde hon och berättade att hon fått en tungkyss som hälsning. Jag kom alldeles av mig och började fundera på hur jag skulle reagera om det hände mig. En vilt främmande man som hånglar upp mig i brygga innan man ens hunnit säga hej, konstigt.

Jag har tidigare pratat om icebreakers och den här måste tillhöra topplistan. Fast egentligen så kan det lika gärna ligga högst upp på utelistan om det inte ger önskad effekt.

Tänk om man skulle föra in metoden på svåra möten och förhandlingar. Man kommer in i rummet och istället för att ta handen som väntar på att få sällskap så tar man ett fast tag runt nacken och tungkysser personen. Det förutsätter förstås att det är någon av manligt kön man ska ha möte med, kanske inte egentligen men jag föredrar det framför det kvinnliga släktet.

Om personen ifråga har något vett i skallen så bör han ju komma av sig rätt rejält och chansen att jag går segrande ut ur rummet borde vara rätt hög.

Visserligen så får man kanske räkna med ett visst bortfall av personer som faktiskt blir arga men livet är ett risktagande (har säkert någon klok människa sagt) och av nya erfarenheter blir vi starkare.

Idag kom jag att tänka på min utflyttade granne, det var en gammal fd alkis som har tourettes syndrom.

Anledningen till att jag tänkte på honom var att jag av någon anledning börjat svära en del de senaste åren. När jag var i tonåren så svor jag i princip aldrig, men nu när jag blivit vuxen så verkar jag tycka att jag är vuxen nog att få svära.

Det förde mig osökt in på grannen. Han svor stup i kvarten och jag hörde vartenda ord genom väggen: jävla Jessica (upprepades minst 3 ggr), satan, jävlar jävlar jävlar, fan, helvete, följt av ett långt ååååååååh-skrik osv.

Hur vet man egentligen att det är tourettes? Kan det inte vara så att han bara är en mycket arg person? Visst, det heter att det är ofrivilligt, men om någon skulle fråga mig varför jag svor så skulle jag också säga: förlåt, det var inte meningen.

Varför klassas vissa som sjuka medans andra bara är fula i mun? Lider jag av tourettes när jag är arg och slänger svordomar till höger och vänster?

– Vad är det med dig?

– Äh, jag fick bara en släng av tourettes.

En annan fråga är varför det just är fula ord som kännetecknar sjukdomen. Varför kommer inte vanliga ord som banan, cykel, osthyvel osv ut ur munnen? Det verkar lite misstänksamt att det just är obscena ord som personen med sjukdomen kastar ur sig. Ju mer jag tänker på det, desto konstigare verkar det. Kanske har dom bara hittat ett utlopp för alla sina aggressiva känslor?

Kanske är det vi ”normala” som är de största förlorarna?! Tänk tanken på att du tar en person som du stark ogillar, svär utan bara helvete åt honom/henne medans du ger honom/henne fingret (de tillhörande ticsen) för att i nästa minut förklara att du lider av tourettes syndrom.

Det vore nåt!

Jag känner en hatkärlek för min dator. Jag älskar den för att jag kan ta med den överallt och att den underhåller mig när jag har tråkigt men jag hatar den när den plötsligt får för sig att sluta fungera.

Helt utan anledning så bestämmer den sig för att jag inte ska komma åt nätverket och det här gör den ungefär ett par gånger i veckan. Det kanske skulle vara min router jag borde hata men det låter inte lika bra att hata sin router. På den tiden som jag hade en stationär dator så hade jag aldrig de här problemen.

Det är som att djävulen i min hjärna har direktkontakt med datorn och känner av när det passar som minst att jävlas med mig.

Eftersom jag inte kan låta den vara när den krånglar så går massa tid åt att vara frusterad och försöka hitta massa finurliga lösningar som säääkert kan lösa problemet. Jag verkar aldrig lära mig att för eller senare så kommer den faktiskt igång av sig själv, av någon outgrundlig anledning.

Ikväll när jag var som mest irriterad och startade om den för fyrtiofjärde gången så gick jag in i köket och öppnade ett brev som legat ett tag oöppnat medans datorn roade sig själv. Brevet var från SEB som meddelade mig att mitt kort kan ha varit utsatt för bedrägeri och behöver därför bytas omedelbart, suck!