Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag har åkt tunnelbana!

Till och med min kompis Therese blev nog lite stolt över mig igår när jag föreslog att vi skulle åka t-bana hem. Eller jag föreslog det egentligen inte utan mer hintade om det för att se om hon skulle nappa, och det gjorde hon.

Till saken hör att jag är en motståndare till att åka kommunalt, alla andra får gärna göra det men sedan jag fyllde arton år (massa år sen) och kunde köra själv så har jag gjort det, eller tagit taxi. Det var ett par år sedan jag gjorde det sist och då var det av misstag eftersom jag var i stan på kurs och hade räknat med skjuts hem, vilket uteblev. Jag avskyr tanken på att klämmas in i en lång, trång korv med massa skumma människor.

Vet ni förresten var det kostar? Dom skulle ha 40kr för att man frivilligt ska åka med dom ett par stationer!

Samtidigt känns en taxiresa hem när klockan inte är någonting och man dessutom inte är berusad känns också konstigt, därav transportvalet.

Vi hade varit ute och ätit riktigt gott och tänkte dra ett par drinkar på stan men ingen av oss var speciellt upplagd för utgång, så vi promenerade mest runt och kollade läget på ett par barer innan vi bestämde oss för att åka hem istället.

När t-banan stannade i Alvik så stod Nockebybanan (det kanske heter något annat) och väntade på perrongen, men jag kände inte för chocka kroppen för mycket genom att hoppa på den också så jag tog en taxi från t-stationen istället. Men lite stolt är jag nog ändå.

Min tidigare blogg för mig inte helt osökt in på en gammal historia, när mitt ex och hans kusin varit ute på en svensexa och troligtvis druckit lika mycket som jag gör på ett år. De skulle ta sig hem från Götgatsbacken och hittade inte tunnelbanan (?!) och fick då en snilleblixt att de skulle ta ner en taxiskylt från husväggen eftersom de då förmodligen skulle hitta en taxi snabbare (?! – nr 2).
För att nå skylten var någon av dom tvugna att hoppa upp på den andres axlar och till saken hör att båda är 195 cm långa och mitt ex vägde runt 110 kg jämfört med hans kusin som vägde runt 75 kg.

I vilket fall så klättrar mitt ex upp på kusinens axlar (?! – nr 3, det borde varit tvärtom) och när dom står som bäst och svajar i en 4-meters mänsklig pyramid så kommer ett utomstående fyllo och tar sats för att sedan köra en hård tackling rakt in i kusinen. Följden blir då att mitt ex tokstupar rakt ner i asfalten med hakan före. Hade han varit nykter så är det möjligt att han hunnit få upp en hand eller två för att skydda sig, men så var inte fallet (he he, ordlekar).

I och med den här tacklingen så tappar kusinen sin telefon som ett fjärde fyllo snor åt sig mitt i alla uppståndelse. Så här i efterhand kan man ju fråga sig om det bara var puckon ute den kvällen.

Men, med mitt ex liggandes i en blodpöl på marken så var telefonen inte så viktig utan någon tillkallade ambulans i alla fall.

Med exet liggandes i ”skåpet” sätter sig kusinen i framsätet och börjar tjata på personalen om att sätta på sirenerna, för att det är så kul. Hmm! Jag tror att man måste försöka sätta sig in i hur fulla dom verkligen var för att förstå händelserna här och jag vet inte om det blir bättre att jag tillägger att de faktiskt var runt 27-28 år vid händelsen.

Väl på sjukhuset så blev exet nekad bedövning eftersom han låg på en promille som jag skulle varit död av. Kusinen passar på att få ut något av vistelsen genom att noga studera och ifrågasätta läkarens sykonst när han lappar ihop exet.

Ungefär här någonstans så får jag ett telefonsamtal av kusinen som meddelar att pojkvännen ligger på sjukhus ”efter bråk” och de vet inte om han fått skallskador. Jag har vaknat på bättre sätt förut kan jag lova.

För att komplicera hela historien ytterligare så ska vi nu gå tillbaka till telefonen som blev stulen plus att vi lägger till extrainformation som att min syster då var tillsammans med kusinen.

Hon i sin tur har varit ute på sitt håll på kvällen och tiden börjar visa på hemgång, hon ringer alltså kusinen och han lägger på luren varje gång utan att svara. Sprit och en dramaqueen går ihop sådär….hon blir hysterisk och skriver ett sms och undrar va fan han håller på med och får till svar: låt mig vara, jag är hos XXXX (killarnas rumskompis…som är tjej), jag vill inte vara med dig.

På något sätt som jag nu inte kommer ihåg så kommer vi fram till att kusinens telefon är stulen och att det är det jävliga tjyvfyllot som har svarat på det sättet efter att ha gått igenom telefonboken och klurat ut ett och annat.

Konstigare kväll har jag nog inte varit med om förut och hoppas jag slipper det i framtiden också.

Så, hur gick det för exet då? Summan blev: ingen värre hjärnskada än innan, cirka 8 tänder utslagna/delvis utslagna, en hel sommar med tandvärk och en tandläkarnota på cirka 50,000kr.

Igår trodde jag att jag skulle dö i en flygkrasch, fast från marken sett. Jag var ute och promenerade i ett raskt tempo med svensktoppslistan i lurarna (man tar tacksamt emot vad man får när man inte har något inspelat i telefonen). När jag närmade mig koloniområdet så är det något som överröstar musiken i lurarna och plötsligt ser jag ett enormt gult flygplan 10 meter över träden framför mig.

Nu händer det ju rätt ofta att flygplan flyger över området eftersom jag bor i Bromma (ledtråd, Bromma flygplats) men jag har aldrig någonsin sett ett plan gå så lågt, samtidigt som det gjorde en gir som inte kändes passagerarvänligt.
Den andra tanken som slog mig efter nummer ett som naturligtvis var ”det kommer krascha rakt på mig”, var ”kamera”!

För en vecka sedan så hände något med min telefon vilket har satt min kamerafunktion ur spel, naturligtvis. Jag utger mig för att vara fotointresserad, men hur ska jag kunna ta kort på spännande saker om jag aldrig har med mig kameran? Telefonkameran hade ju varit en utmärkt ersättare idag OM den hade funkat, fan!

Jag kanske borde köpa mig en liten kamera som man alltid kan ha med, fast då blir ju inte bilderna lika bra som i min stora kamera. Men den har jag ju aldrig med mig för att den är för stor….hmm, ekorrhjul.

I vilket fall så fick jag höra senare att det var flyguppvisning på Bromma flygplats, fast jag tror nog att piloten till den gula planet kommer att få ett nyp i örat i vilket fall, det där var inte ok.

Idag tog jag hand om min ögonsten, tvättade, rubbade och vaxade mitt röda monster. Sen stod jag och beundrade den i flera minuter efteråt. Åh, vad den är fin.

När sedan mammas sambo skulle hjälpa mig att backa ner cykeln i garaget så sprang han ut och satte sig på hojen….för att raskt hoppa av den igen. Naturligtvis så hade han lyckats skrapa benet mot min vassa bromspedal som spetsats till av en tidigare marksyning.

Till saken hör att han blev tilldelad en trasig kropp redan från födseln, han käkar otaliga piller per dag och en av medicinerna är just blodförtunnande vilket gör att när han blöder, så blöder han på riktigt. Man kan nog säga att det faktiskt sprutade blod från det 5 cm stora jack han fick i benet. Jag såg både det ena och det andra i hans sår som egentligen ska vara täckt av hud.

Ju mer jag pratar om det desto mer illamående blir jag känner jag.

Det var lite lustigt förresten, när jag var på min sista bankörning så var det en kille som kört omkull och brutit nyckelbenet (det är inte det här som är lustigt alltså). När han kom tillbaka från sjukhuset så blev jag så chockad av att se hur dåligt han mådde så jag var tvungen att sätta mig ner och andas för att inte svimma. Det känns lite skumt att ömka sig själv för att man håller på att svimma när killen med brutet nyckelben står upp framför en.

Att jag som anser mig vara en rätt hårdhudad tjej sedan reagerar på det sättet får mig att undra om jag är en mjukis innanför skalet.

Möt världens mest tatuerade man – Lucky har bläck över 240 procent av kroppen! Det skriver Aftonbladet på framsidan av sin nättidning. Suck!

Jag vet inte om reporten är dum eller om det är herr Lucky som fått blodförgiftning i hjärnan av allt bläck han fått insprutat i kroppen, men kroppen kan väl inte vara täckt till mer än 100%? Oavsett hur många lager han har fått målat på sig så blir ju inte kroppen mer täckt än vad den redan är till hundra procent?

Jag undrar om det finns några krav på journalister/reportrar nu för tiden. Det händer rätt ofta att man läser artiklar, rubriker osv som är felstavade, så ska det väl inte vara? Nu påstår inte jag att jag inte stavar fel ibland, och jag vet dessutom att jag bygger upp mina meningar i fel ordning….men jag är ingen journalist, skribent, författare eller whatever. Det måste ju vara en förutsättning att man kan skriva om man är anställd för att göra det?

För mig beter det sig som ett rent under att tidningar som Aftonbladet eller Expressen fortfarande får finnas. När en bomb briserat i England så är deras löpsedel täckt av stora svarta bokstäver som säger: Caroline Gynning har opererat brösten!

Sen finns det förstås vanliga, enkla, dumma människor som uttalar sig idiotiskt. Idag på flyget hem från Göteborg satt jag och min nya chef och fnittrade åt dagens rubrik om läkaren som åtalas för att ha våldtagit en patient: Hur hamnade spermierna i hennes kropp?

Va fan! Jag tippar på att de flesta över tio år vet hur spermier kommer in i en kropp, borde inte då en utbildad läkare ha den informationen? Är det inte grundläggande att man har en viss insikt i anatomin när man börjar på läkarlinjen eller är det bara VM i dåliga ursäkter?

Om sadistiska centralbyrån ska göra en undersökning på hur mycket hallon/jordgubbscheesecake en person kan äta så kan jag tänka mig att ställa upp.

I går var det en person på jobbet som fyllde år och han hade beställt två cheesecakes, en lime/passion och en hallon. Den gula tårtan har jag lärt mig av erfarenhet att jag inte ska äta eftersom smaken av diskmedel inte fungerar med mina smaklökar. Däremot är den röda helt gudomlig! När man tar en sked av den fantastiska geggan så bara smälter den bort i munnen och magen skriker, meeeeer, ge mig meeeer!

Ni som inte har smakat den här uppenbarelsen bör omedelbart springa till närmsta konditori och göra det, ni vet inte vad ni går miste om!

Min mage avskyr just den här tårtan, den ger mig kramper i flera timmar efteråt, men det gåååår inte att låta bli. Idag stod jag och övervägde om jag skulle ta en bit av det som var kvar eller inte, ni får gissa själva vad resultatet blev.

Tänk vad schysst det skulle vara att vara bulemiker och vräka i sig godsaker för att sedan snabbt bli av med det igen. Ja, jag vet, nu är jag inne och skändar en till handikappgrupp men jag ursäktar mig med att jag alltid varit lite plump.

Om man söker på bullemiker så får man typ 100 träffar. Är det ovanligt många bulemiker som även har dyslexi eller tänker dom på bullar när de stavar fel? (Nu passar jag på att reservera mig för eventuella stavfel ;).

Jag tror jag är hungrig, mat nu.

Min syster och jag har jätteroligt ihop. Vi har samma elaka humor, pratar likadant (säger ofta samma saker i munnen på varandra) och folk brukar uppleva oss som ganska glada över lag.

Visserligen så skiljer det sig en hel del på vårat humör där min syster verkar ha fått den största biten. Det tar ett tag innan jag blir arg, men sen är jag arg…länge. Hon är precis tvärtom, blir jättearg på en gång och släpper det snabbt.

Det första vi får höra när vi berättar att vi är syskon är: -har brevbäraren varit i farten?
Så nej, vi är inte lika till utseendet.

Det finns delar som hon fick som jag saknar ibland. En av dom är hennes förmåga att plocka på sig självförtroendemasken bland pojkar. En annan är förmågan att fullkomligt dra killar till sig. I och för sig så har jag svårt att hantera den sortens uppmärksamhet eftersom jag envisas med att vara så blyg bland killar jag är intresserad av. Nu händer det inte så ofta att jag träffar någon som intresserar mig men när det händer så vore det bra med lite andra egenskaper.

Syster yster är en killmagnet! När hon ler så kommer dom till henne som getingar till honung.
Om jag stått och pratat med någon som jag tror är lite intresserad så blir jag hyfsat snopen när han sedan ber om min systers nummer. Va fan!

Fungerar jag som någon jävla hallick eller? Jag värmer upp dom och hon tar med dom hem, inte bokstavligt talat då.
Är jag hennes fula kompis? Den där som alla har för att man själv ska verka mycket snyggare?

Nej, jag ska bli en feeder och mata henne med choklad dagarna i ända så att hon blir tjock. Fast det värsta är att jag tror det kvittar i slutändan. Har man Det, så har man.

Idag kändes det som en bra dag att köpa bil! Ja, så tänkte jag när jag kom till jobbet och hittade bilen här till höger i en annons. Snyggare bil får man faktiskt leta efter.

Jag vill ju ha något väldigt speciellt när jag köper bil, inget som alla andra har och den här passade ju in väldigt bra på den beskrivningen speciellt eftersom MG dessutom har konkat. Det kanske inte är så bra betyg förstås men med tanke på att jag haft en MG tidigare som jag var sjukt nöjd med så vet jag vad jag får….tror jag.

I vilket fall så ringde jag till handlaren i Västerås och meddelade att jag tänkte komma dit och titta på den.

Hela dagen kändes skitbra och det pirrade i magen när jag tänkte på att jag kanske skulle bli med bil.

När jag kom fram till bilnasaren så blev jag kär vid första ögonkastet, ja det vill säga innan jag kom närmre bilen.

Det var massor av repor och skit i lacken, inget värre än vad som kunde fixas till inbillade jag mig. Jag överlämnade mina bilnycklar till säljaren och fick ett par MG-nycklar i utbyte.

Redan från start så hade jag problem med att få i växlarna, bromsen tog skitsent och kändes allmänt såsig. När jag sedan dundrade upp mot hundra så hördes ett irriterande kvittrande från bakdelen av bilen som höll oljudet från karossen sällskap. Hmm!

När jag kom tillbaka till säljaren och påpekade felen så ville han ta en sväng tillsammans för att lyssna och när vi kom tillbaka så ville inte ens bildörren öppna sig för mig. Morr!

Efter att ha synat bilen noga utvändigt, invändigt och under huven så insåg jag ganska snabbt att den här bilen hade inte varit någons ögonsten. Hur kan man misshandla en bil på detta sätt?!

Alla dörrkarmar hade släpmärken efter skor och förarsätet ( i skinn) hade blivit nedslitet till botten?!

Vad är det för hemsk människa som kan sköta en bil så där? Jag blev alldeles nedstämd och ville nästan ta bilen därifrån bara för att få vårda den en stund, men ibland slår vettet till och jag åkte därifrån med min gamla, sköna bil. 🙂

Ett stort plus i kanten ska dock säljaren ha som tyckte jag åkt dit i onödan och åkte och tankade upp min bil till full tank! Där har vi kundvård!