Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Ha! Jag har hittat ett knep mot telefonsäljare (och radiotjänst)!
Min gamla privata mobiltelefon har jag slutat bära med mig för mer än ett år sedan. Den ligger helt enkelt bara med strömsladden i på mitt nattduksbord och någon gång ibland tittar jag till den för att se vilka som fortfarande försöker nå mig på mitt gamla nummer.

För att mina nära vänner som nu inte har uppdaterat sig med mitt nya nummer, sedan cirka 4 år tillbaka, ska kunna nå mig så har jag därför talat in ett meddelande med numret som jag nås på, vilket är mitt jobbnummer, som inte går att slå upp på någon hemsida eller i något register.

Nu till det fiffiga i kråksången. Det verkar finnas någon väldigt bra regel hos telefonförsäljare (eller bara brist på tålamod)  som säger att dom aldrig ska vänta på att telefonsvararen går igång.

Jag kan ha fem missade samtal på en dag från ett och samma företag, men dom ringer aldrig så länge så att dom får reda på att jag aldrig kommer att svara på den telefonen.
Det tar ett par veckor för dom att ge upp men till sist så slutar dom att ringa.

Vad som dock är positivt med att fortfarande ha en spårbar telefon är när Statoil ska ringa superstrukturerade Solan för att tala om att jag glömt kvar mitt Visakort i deras kortmaskin!
Tur att dom hade ork att lyssna på mitt meddelande!

Jag skummar lite lätt igenom Aftonbladets artiklar om upploppet i London och är ganska oförstående för vad som händer där egentligen.

När min kollega surfar in på tv-klippen från kaoset i staden ser jag en inspelning på en ung kille som blir misshandlad utan någon mer anledning än att han befinner sig på samma plats som svinen. I London! En stor och modern stad!

När han chockerad står och försöker fatta vad som har hänt och torkar blod som rinner från näsan så länsar idioterna hans ryggsäck, som fortfarande sitter på ryggen. Han själv är så omtumlad så att han inte ens reagerar, eller om han kanske vet att det ändå inte lönar sig att ens försöka hindra dom.

Jag mår illa när jag ser klippet! Vad är det för fel på vissa människor? Var är moralen, uppfostran?
Vad får en människa att bete sig som ett svin och skada andra, oskyldiga människor? Finns det överhuvudtaget något gott i såna individer? Jävla slödder!

Kanske är det så att mina tankar inte är bättre än deras för jag känner att jag vill skjuta dom på fläcken!

Tidigt i söndags morse så åkte vi till hoppfältet med förhoppning om att få till mitt sista godkända hopp. Oron satte sig i magtrakten redan när vi satte oss i bilen från Ludvika. Jag ogillar skarpt min nervositet som jag inte kan behärska men därför kändes det samtidigt viktigt att få till hoppet för att kunna börja slappna av igen.

Naturligtvis så var vädrets makter inte alls med mig. Hade jag varit lite rapp så hade jag kunnat hoppa direkt på morgonen men då satt jag mest och nervösrökte. Lagom till att jag började komma till sans så drog ovädret in över hoppfältet och resten av dagens hopp blev inställda. Typiskt, nu fick jag åka hem med oron kvar i kroppen.

Igår efter jobbet beslöt vi oss för att åka upp till fältet igen. Idag skulle det ske!
Den blå himlen och svaga vinden som utlovades av yr.no stämde dock inte alls. När vi kom upp drog stora mörka moln över fältet och erfarna hoppare rekommenderade ingen att hoppa på grund av turbulensen i luften. Detta struntade Kenny förstås i som åkte upp och ner med planet och lyckades landa säkert varje gång.

När klockan passerat middagstid och jag börjat slappna av i tron om att det inte skulle bli någon hoppning så mojnade vinden plötsligt och det blev förstås megabråttom.
Jag blev ivägskickad till planet utan att ens hinna nervöskissa innan.

Det sista hoppet är ett hopp från 1000 meter där man i princip har på sig 4-5 sekunder att hoppa ut, bli stabil i luften och sedan dra ut skärmen. Det är ingen som hoppar med ut och ingen som hjälper till om man strular till det på den lilla tid som finns tillgodo. Alltså kände jag en viss nervositet inför det här hoppet.

Nu visade det sig att det inte fanns så mycket tid att bli nervös på. Jag hoppade in i planet och bara några minuter efter att vi lyft så var det dags för mig att flyga ut. Jag tittade ut genom flygplansdörren och såg att marken var extremt nära om man jämför med ett hopp på 4000 meter, men så tänkte jag lite snabbt att de troligtvis inte skulle skicka ut mig på så låg höjd om det inte var säkert. Så jag dök ut!

Det hela gick väldigt snabbt, efter några sekunder så kände jag mig säker att dra, och så drog jag!

Jag hann inte mer än att landa innan Kenny kom springandes mot mig och skrek att det var bråttom. Han hade redan skrivit upp mig på nästa lift upp och hade dessutom plockat ut en ny fallskärm som jag bara skulle hänga på mig för att hoppa igen.
Jag orkade inte ens bli arg, det fanns ingen mening eftersom det inte skulle gå fram ändå. Det var bara att hänga på sig allt och rusa till planet som var på väg ner igen.

Hopp nummer elva var kallt som bara den. Jag orkade inte ens göra några konster utan jag bara föll. Kenny hade en förhoppning om att hoppa ut bredvid mig och titta lite men eftersom jag tydligen faller extremt långsamt så hann jag bara se hur han susade förbi mig ner och blev liggandes i luften ett par hundra meter nedanför mig med en mycket förvånad min.

Nu kan man tro att jag skulle få fira min licens som fallskärmshopare i solnedgången med ett glas vin på klubben men istället hamnade jag för första gången på städlistan och fick äran att skura toaletterna! Det var inte min plan!

När vi åkte hemåt så var det många olika känslor som åkte runt i kroppen, men äntligen så kunde jag åka hem, utan oro och nervositet inför kommande hopp. Jag är klar! Nu är JAG en skydiver!

Man får väl inte säga så här egentligen, men jag är glad att lastbilen var inne på service just i fredags! Det råkade passa mig väldigt väl eftersom jag kunde ta ut en semesterdag då.
Meningen var väl egentligen att vi skulle dra till Ludvika direkt efter jobbet i torsdags men eftersom vi kom iväg så tidigt så tog vi vägen förbi Gryttjom och hoppfältet.
Sen så råkade det bara vara så att det fanns en ledig instruktör som hade tid med mig vilket resulterade i att jag fick en anledning till att vara nervös igen.

För att få ett certifikat inom fallskärmshoppningen så ska man först gå teorikursen och sen ska man klara av 10 hopp med olika övningar som sedan ska godkännas av instruktörerna. Från hopp ett till tre så behöver man två instruktörer med sig och från hopp fyra till sju så räcker det tydligen med en instruktör.

Nu hade jag alltså kommit till hopp fyra där endast en instruktör skulle hoppa med mig.
Jag vill påstå att jag är ganska lugn och sansad när jag stiger på flygplanet men jag kommer inte ifrån nervositeten som infinner sig på 3000 meter, då jag vet att det bara är 1000 meter kvar tills jag ska hoppa ut.
Av någon outgrundlig andelning så kommer jag ändå alltid ut, det finns inget liksom inget alternativ, för då kommer jag inte klara av att fullfölja det här.

Så, ut kom jag, två gånger dessutom!

Klockan hade redan hunnit bli elva på kvällen när vi kom till Ludvika, av någon anledning så hamnar alltid Kenny på hoppklubbens städlista vilket gör att det tar tid att komma därifrån. Som elev är man lyckligtvis undantagen från städlistan.

Det blev ett par timmars sömn innan klockan ringde igen vid halv sju. För att kombinera och maximera dagen så skulle Herr Flygare både få flyga och hoppa, det duger aldrig med en aktivitet åt gången för vissa. Så, vi drog till Borlänge, hämtade planet och flög ner till hoppklubben.

Medans jag satt och vilade i solen så sprang Kenny runt och jagade instruktör åt mig så att jag inte skulle slappa till i solen (där det var superskönt och kravlöst)!
De följande två hoppen innehöll krav på bakåtvolter och 360 graders svängar. Även om volterna saknade en hel del i finess så fick jag ändå godkänt, vilket gjorde att jag var redo för mina helt-ensam-hopp.

Det var faktiskt riktigt coolt att få hoppa ut ur planet utan något krav på mig att behöva prestera för att få godkänt. Jag dök ut ur planet och bara låg och flöt på vinden och tittade på Kenny och en instruktör som hade hoppat ut strax efter mitt svanhopp.

När jag landat (på rumpan) och det började gå mot kvällen så var jag helt inställd på att åka hem, nöjd och glad för mina tre hopp, ända tills Kenny slet av mig fallskärmen och skrek att han satt upp mig på nästa lift som var om en kvart. Jag blev precis så där arg som bara jag kan bli under stress. Skärmen låg i en stor hög på gräsmattan och jag hade inte ens fukt i munnen för att kunna svälja sedan sista hoppet. Jag fräste och svor åt Kenny och talade minsann om för honom att han kunde stressa om han ville men jag tänkte minsann inte springa till något jävla flygplan för att hinna med.

Nu slutade det förstås med att jag fick springa till det där jävla flygplanet, fortfarande svärandes åt Kenny som sprang bredvid och fixade det sista med packningen av skärmen, som JAG skulle hoppa med!
När jag väl satt i planet så sprutade svetten om mig och om Kenny vinkade av mig eller inte vet jag inte, för jag tittade inte åt hans håll i alla fall.

Väl uppe på 4000 meter så dök jag ut ur planet igen, helt solo! Jag föll genom stora vita moln som jag inte ens såg igenom men det var härligt och spännande. När höjdmätaren närmade sig 1100 meter så ville jag inte dra ut fallskärmen. Selen som man sitter fast i är helt okej ända tills fallskärmen ska ut, då remmarna mellan benen tar all tyngd vid uppbromsningen. Efter att ha hoppat fem hopp de senaste dagarna så började blåmärkena uppe vid troskanten göra ganska ont vilket gjorde att jag inte alls såg fram emot draget.
Nu måste man ju dra för att leva lite längre, så jag drog.
Pang, sa det när fallskärmen kom ut. I brådskan som var för att jag skulle få hoppa så hade Kenny inte hunnit vika skärmen för någon mjuk öppning, utan den öppnade sig direkt, som ett paraply vilket gjorde inbromsningen extremt hård.
När det slutat ringa i huvudet efter smällen lyckades jag i alla fall navigera mig ner mot fältet och var trots allt, himla nöjd med att jag hunnit med så många hopp på en och samma dag.

Av någon anledning så känns det som att jag skulle behöva semester efter dom här dagarna. Att det regnade idag när vi kom till fältet var väl skönt på sätt och vis, men det hade förstås varit skönt att få det sista hoppet avklarat nu.

Anders Behring Breivik vantrivs i isolering, skriver Aftonbladet!
Jag läser artikeln och känner för första gången på snart två veckor någon slags tillfredsställelse i samband med det som har hänt i Norge. Äntligen så har ett uns verklighet kommit ikapp honom!

Jag vet inte vilket sorts straff som kan komma ens i närheten i jämförelse med det han har gjort men jag önskar att han skulle få sitta av sin tid i en fängelsehåla i Afghanistan eller något liknande land.

Hotet från de redan inlåsta fångarna om att de ”ska ta hand om” Anders hoppas jag inte blir sanning, då kommer han undan för lätt.
Jag vill att han ska leva, inburad för resten av sitt liv, för att analysera det han har gjort, om och om igen. Jag vill att han ska vakna upp en dag och inse sin handling. Men om man ska tro på hans uttalanden som florerar i tidningarna så verkar det inte finnas en sån verklighet hos Anders, han lever i en annan värld, i en mycket ond och mörk värld.

Helgen är redan planerad (och det beror endast på att en viss kranbil är bokad på service)!
Kläderna har knappt hunnit att torka efter tvätten innan det är dags att packa väskan igen. Vi ska upp i det blå och hoppa och flyga!

I bilen på väg till jobbet funderar jag på när jag ska hinna göra det där som man ”ska” hinna med att göra på sin lediga tid, som att rensa takrännorna på huset från löv, måla om och laga fönstren så att värmen stannar kvar inomhus i vinter, isolera vinden och för att inte tala om att måla om huset nu när alla mina grannar har gjort det, förutom jag.
Visserligen så vill jag ju inte lägga semestern till att vara hemma och slipa fönster men med tanke på vilka sommaraktiviteter som vi ränner runt på så verkar det bli först i vinter som det finns tid över och då är det ju för sent.

Och hur kommer det sig förresten att solen bara lyser och lyser nu när jag har begett mig tillbaka till jobbet? Perfekt, kan man ju tycka, då blir det härligt i helgen, men icke, då säger vädergudarna att regnet kommer tillbaka. Finns det någon logik i det hela? Är det vi som på något sätt rör till klimatet när vi är lediga? Jag förstår inte!

Jag vet inte om det är paniken över att ledigheten är slut som slår till eller vad det kan vara men jag sover extremt oroligt i natt. Strax innan jag vaknar så drömmer jag att jag är i Kennys hus.
Någon är efter mig och lämnar obegripliga lappar åt mig, urklippta bokstäver från tidningar som skrämmer mig trots att jag inte förstår vad meddelandet betyder. Någon smyger sig på mig och ser vad jag gör hela tiden.

Jag går ner i källaren och möter två personer som är ute och åker skidor efter sina skärmar. Det är snö ute, ruggigt, blåsigt och kallt. Av någon orsak så har jag dragit ut Kennys skärm ur sin väska och nu är den skitig och blöt, han kommer inte att bli glad över det.

När jag kommer in igen så har jag fått ett nytt meddelande som ligger på bordet. Jag knölar ursinnigt ihop tidningsurklippen men ser i ögonvrån hur någon, näst intill osynlig, går upp för trappen. Utan att veta vad jag jagar så kastar jag mig efter benen på personen och drar dom neråt. När den osynlige landar på ryggen så blir hon synlig, det är Linda!
Jag frågar henne hur hon kunde göra något sånt men hon kan inte svara.

Där någonstans vaknar jag med en obehaglig känsla i kroppen. Jag går upp och ser att dörren till Kennys vardagsrum där han har skärmen utslagen på golvet är stängd, jag tänker flyktigt att han minsann är rädd för att jag ska röra den.

Dagarna på den lilla ön är slut! Alla barn med respektive och hundar möts upp på ön i slutet av veckan och det blir ett livligt kaos. Under veckan som går hinner vi dock med att frossa i kräftor, bada, fiska och äta!
På fredagen så dukar vi upp ett långbord och fyller det med kräftor, pajer, egenfiskade rökta abborrar och snaps! Det finns inte en centimeter på bordet som är ledigt.

När vi andra förbryllat suckar över våra svullna magar, lutar oss tillbaka och kippar efter luft så leker Kenny med Wille. Dom susar förbi oss, varv efter varv runt huset med en skällande hund i bakhasorna. Det viner flygande pinnar fram och tillbaka, vattenpistolen går för högrtryck, tokstollen hoppar nedför taket och när Wille får sitt första skrubbsår så lugnar det ner sig när Wille påpekar att Herr Doktor inte borde ha busat med honom så att han började blöda.

När både bror och syster med barn och hundar har lämnat ön på lördag så infinner sig tystnad. Jag och Herr Doktor tar båten efter middagen och flyger ut mot det stora, vilda havet. Vi har med oss de stora dragen, dom som vi ska dra upp de stora torskarna med.
Mitt ute det böljande havet, långt ifrån land slår vi av motorn när GPSén visar att vi är på 71 meters djup. Vi kastar ut våra drag och väntar på det stora nappet.

Efter en stund ser jag plötsligt ett huvud som sticker upp 10 meter från båten. Det är en säl!
Kenny undrar om jag verkligen är säker på att det var en säl jag såg tills den plötsligt dyker upp igen och bara ligger och tittar på oss under en lång stund. Under den följande halvtimmen så följer sälen oss med jämna mellanrum. Den försvinner för att sedan dyka upp en stund senare och kolla att vi fortfarande sköter oss. I ett obevakat ögonblick ploppar den upp bara ett fåtal meter från bakänden på båten men inser nog att den är alldeles för nära och dyker ner snabbt igen.
Att få fisk är plötsligt inte lika viktigt längre. Vi spanar länge och väl efter sälen men när mörkret börjar närma sig så kör vi gasen i botten och flyger över vågorna hemåt mot den lilla fina stugan.

På söndagen har alla åkt förutom jag, pappa och Eva. Det är ingen av oss som pratar i onödan nu utan vi njuter av den totala tystnaden och utrymmet som uppstått.
När jag fått ett par timmars sol på måndagen, den kom till slut, så beslutar jag mig för att åka hem och ta hand om blommor och post hemma. Redan när jag sätter mig i bilen så undrar jag vad jag håller på med. Varför byter jag ut sommaridyllen mot storstadstrafik, buller och asfaltsvärme?!

..en vanlig dag på den lilla ön!