Så ligger han plötsligt där. Av egen vilja!
Vår säng känns så tom. Jag hoppas han vaknar och kommer hit.
Nu mår knappast ungarna på dagis så dåligt va?! Visserligen så tror jag att de är mindre brydda av vädret än vad vi vuxna är men det är nog ganska skönt att inte behöva ha så mycket kläder på sig längre.
Plötsligt blir dagarna så otroligt långa när solen fortfarande skiner efter middagen och läggdags känns väldigt avlägset, speciellt om Felix själv får välja. Vilket han inte får.
Min utmaning just nu är att försöka hänga på Felix utomhus. När jag säger ”nej” eller ”kom” så springer han åt andra hållet. Jag blir lika arg varenda gång.
De gånger jag faktiskt måste springa efter så är jag helt slut efteråt och magen spänner sig som en fiolsträng. Jäkla busunge!
Det ska bli skönt att få tillbaka sin egen, dock lite tjockare, kropp mot sommaren.
Det är fortfarande ”dagis roligt” som gäller, även fast vägen dit är densamma varje morgon, dvs att när man säger att han ska klä på sig så springer han och gömmer sig. Varje morgon.
Den leken är lika rolig varenda dag…
Sovmorgnar (för mig eftersom Kenny tagit Felix) och lata dagar, och ändå så är jag dödstrött, hur ska jag orka ända fram?!
Kennys kompis Micke som bor granne med stugan i Huså åkte upp samtidigt med oss och tog med Kennys och sin egen flygmaskin som de lekte med en del.
En dag skulle de flyga på långtur och när jag och Felix kom ner till isen på skoter, för att se hur fisketävlingen gick så såg jag killarna hänga i sina flygmaskiner långt bort.
Så vi styrde mot dem istället och hoppades på att komma ikapp. Jag låg bakom dem, med Felix sovande i min famn, i nästan en timme utan att de gjorde min av att se oss.
När de flög över en viadukt, i slutet av sjön så gav jag upp och vände om men stannade för en kopp varm choklad från termosen först.
Plötsligt kom killarna tillbaka och landade 100 meter framför mig, fortfarande utan att ha sett mig och jag var alltså i princip helt ensam skoter på isen hela vägen, snacka om blindstyren.
Men Kennys förvånande min när jag körde upp bredvid honom var rolig att se, han blev så himla glad.
Ett plötsligt snöfall kom över oss och gjorde att sikten försvann helt. Jag hade ju ett spår att följa tillbaka men killarnas skärmar hade blivit så tunga av den blöta snön så de fick inte upp dem i luften.
Eftersom de stannat på isen nedanför en kompis så var det inte hela världen utan vi fick hjälp upp till deras stuga och fick låna bilen hem istället. Micke åkte tillbaka senare och lämnade bilen och tog skotern tillbaka.
I lördags drog vi in till Åre och strosade runt. Det var nästan bra att vädret var grått och tråkigt för det hade varit jobbigt att se alla åka i fina backar i strålande sol.
Vi stängde in oss i badhuset istället. I tre timmar plaskade vi runt och plaskade med Felix som fullkomligt älskade att få leka i vatten så länge. Det var inte helt enkelt att få honom att gå därifrån sen.
På söndag morgon var det fem grader varmt ute och fortfarande ingen sol. Skoterföret såg bristfälligt ut och jag kände en längtan hem.
Vi fixade och donade med packning och städning tills vi kom iväg vid halv fem.
Strax innan midnatt så var vi hemma igen och oj vad skönt det är att sova i sin egna, dock ganska trånga, säng.
Så kom påsken, en efterlängtad ledighet. Det blir väl den sista ledigheten innan det är dags för föräldraledighet.
Vi velade fram och tillbaka på vad vi skulle göra och kom till slut fram till att vi skulle åka till Åre trots bristen på snö.
Vi kom inte iväg förrän tio på kvällen på tisdagen och resan upp gick sådär, Felix var inte vrålsugen på att sitta fast i en bilbarnstol hela vägen upp, men Kenny var fast besluten om att inte stanna och sova på vägen. Tjurskalle.
Nisse som fick åka med också sa dock inte ett pip, lika nöjd som vanligt alltså.
Vi kom upp ungefär samtidigt som solen och var allihop hyfsat jetlaggade. Till vår förtjusning så upptäckte vi att det trillat ner en hel del snö i alla fall så det var en positiv överraskning som gav oss möjlighet att ta varsin skoter och dra ut i skogen.
Det var det första Felix sa idag när Kenny kom hem med honom och han upprepade det igen när vi skulle sova – roligt dagis.
Idag när Kenny skulle hämta honom så var han ensam kvar och han blev argare är någonsin över att behöva åka hem.
Mina lämningar går på två minuter. Jag har knappt fått av honom kläderna innan han säger hej då, pussar och vinkar åt mig innan han springer iväg.
Han verkar som sagt trivas väldigt bra och det gör mig himla glad.
När Kenny var uppe och körde skoter med killarna i förra veckan så hade jag och Felix en mamma-barn-vecka.
Jag märker att Felix anpassar sig och blir något lugnare när det bara är vi, fast det kan också bero på att han fick min fulla uppmärksamhet i en veckas tid.
Till helgen så var det ett sånt där riktigt fint vinterväder med bara ett par minusgrader och då tog vi en promenad i skogen.
Mitt tempo ligger väldigt nära Felix tempo just nu. Om jag stressar på eller går i ett snabbt tempo så får jag ont i magen så det är långsamt som gäller nu.
Trots tempot och den korta distansen fick jag lite ont i höfterna efteråt och det satt i hela kvällen men dagen efter var stelheten borta igen.
Kroppen är inte som den brukar vara, jag tror inte jag förstår vidden av alla förändringar som sker med kroppen när man är gravid.
Jag vet sedan sist i alla fall att om jag börjar se suddigt så ska jag avvakta till efter jag slutat amma med att gå till en optiker. Jag ska inte heller försöka färga håret rött under amningsperioden eftersom färgen trillar ut (jag kan dock inte lova att jag inte provar igen).
Sedan den här suktan efter sushi! Jag är helt övertygad om att jag är tio gånger mer sugen på sushi nu när jag ska undvika det är som icke-gravid, jag luktar på soyan och drömmer mig bort.
När bebisen ploppat ut så ska jag leva på sushi ett tag.
Idag var det en sån där riktigt kall dag. På eftermiddagen visade termometern minus 19 grader, definitivt kallaste dagen hittills i vinter.
Kenny var taggad på att åka till leklandet med Felix så medan han sov i vagnen så fixade vi lite ärenden runt omkring innan han vaknade och det var dags för kaoset.
Felix blev sådär jätteglad så att han inte ville visa riktigt hur glad han blev men han trippade på tårna och dansade runt medan vi klädde av ytterkläderna.
Leklandet hade inte hängt med köldknäppen så jag tyckte det var ruskigt kallt men för alla barn som springer upp och ner och runtomkring så funkade det nog bra.
Felix älskar rutschkanorna. Han blir lätt fast på just dem stationerna. Han hinner knappt nudda golvet innan han säger ”en till”.
Det var en mycket trött kille som 0jte därifrån tre timmar senare men nöjd, får vi hoppas.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer