Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Kategori

Barn

Turtelstur i Akumal!

Idag åkte vi hem från Tulum, men på vägen till Playa del Carmen så stannade vi i Akumal för att snorkla med sköldpaddor.

Vi hade fått höra och läst om att man på vägen till stranden skulle bli överfallna av säljare som vill sälja snorkelturen eller hyra ut flytvästar, snorklar och så vidare. Andrew hade också varit där och menade att vi skulle strunta i alla säljare och att de inte hade någon rätt att hindra oss snorkla på egen hand.

Eftersom barnen sov så lämnade jag och Kattis Kenny i den väntande taxin och gav oss ner mot stranden. Stora klungor av säljare stod längs hela promenaden ner mot stranden och skrek efter oss om flytvästar, snorklar och guidade turer. Vi ignorerade dem totalt och gick med bestämda steg mot havet.

Stranden var fullsatt och det var människor överallt i snorklar och flytvästar. Vi slet av oss kläderna och sprang ut i vattnet med sikte på plätten där flytvästarna verkade samlas ute i vattnet. 

Inte länge efter att vi simmat över repet som markerade platsen för sköldpaddor så såg vi dem. En ganska stor och en jättestor, betandes på gräset på havsbotten. Strax efter att vi fått syn på sköldpaddorna så insåg jag att det var stök runt om mig. Någon försökte få kontakt med oss men jag låtsades som att jag inte såg det. 

En vakt, i vattnet, försökte få Kattis att förstå att vi inte fick vara där utan flytväst. Hon försökte även hon att låtsas som att hon inte hörde eller förstod men när vakten, iförd flytväst och snorkel och grejer tar fram en visselpipa som han blåser argt i för att hans kollegor ska uppmärksamma oss så kände vi att det blev lite mycket uppståndelse och simmade tillbaka mot stranden, mycket nöjda över att vi fått se sköldpaddorna och lite nöjda över att ha trotsat kommersen runt omkring oss.

Sjukstuga i Mexico! 

Hotellet blir bättre och bättre nu när vi fått vänja oss vid vad det är för slags hotell. Personalen är fantastisk och här är det verkligen all inclusive, inga dolda kostnader om man behöver något extra. Ska du däremot handla i butiken på området, ja då får du betala minsann.

Djuren och naturen gör det här stället till något riktigt extra. Vi drömmer om att åka på utflykter och se hur det ser ut utanför området, men vi har inte ens utforskat hotellområdet än. Dessutom så är vi sjuka. Jag skriver vi nu för igår morse började min hals att rossla och idag har jag ingen röst alls. Kenny hostar helt tokigt mycket men han säger att det börjar kännas bättre. 

På grund av det här så kan vi ju inte planera några utflykter alls, doktorn ordinerar vila men det är inte helt lätt med två barn som är fulla av energi. Eller ja, när Felix somnar så sover han i tre timmar men det tar på krafterna att leka i vattenparken. Någon av oss måste vara med Felix i poolen hela tiden, oavsett hur vi mår. Han älskar alla rutschkanor men fastnar gärna i en och samma som han åker 20 gånger i rad. Om ni tycker han ser eländig ut på bilderna så beror det dels på hans blåtira, hemifrån när han gick en omgång med ett måttband, och dels för att han fått myggbett på samma öga nu. 

Idag har jag också fått medicin så förhoppningsvis borde vi kunna få en bättre vecka två.

Sandos Caracol Eco Resort

Vi kom till hotellet till slut! Fast det är inget hotell, det är en liten stad, ett enormt komplex där man planterat ut hotellrum i djungeln. 

Det är djur överallt, pelikanerna dyker vid strandkanten, näsbjörnarna bökar i jorden längs gångvägarna, ett par leguaner kröp upp på poolområdet igår, vi mötte en tvättbjörn på vägen hem från middagen, aporna hoppar i träden och de har en grupp hjortar som går och betar. Då har jag nog inte ens fått med allt. Som sköldpaddorna som bor i de här pölarna med grundvatten. Det är riktigt häftigt!

Det ligger pooler överallt och utanför oss så ligger vattenlandet med vattenrutschkanor i alla former. Tröttnar man på det så kan man gå till leklandet.

Allt är egentligen ganska bra om det inte hade varit för att Kenny är ganska sjuk. Han hostar upp lungorna och går på penicillin. Läkaren menar att han borde röntga sig om det inte blir bättre snart. 

Felix känns också lite hängig, är inte så intresserad av att äta och kräktes på mig igår natt. Fast när han är i vattenlandet så är han i toppform.

Även jag börjar känna av halsen nu. Vilken cirkus alltså!

Kattis bor på eget håll inne i stan och verkar ha det väldigt bra. Det känns så skumt att man är i Mexico tillsammans men ändå inte. När båda barnen skriker och Kenny hostar så känner jag mig lite avundsjuk på Kattis som ligger och läser en bok på stranden, i lugn och ro.

Årets mamma!

Ja det lär ju inte bli jag som vinner det priset i alla fall. Tre sprutor har Tuva fått idag och på grund av det så blev hon med 39-graders feber också innan jag stoppade i henne alvedon. Usch, vad man kan känna sig usel ibland.

Även Felix fick spruta, rätt åt honom kan man tänka eftersom han tjatat i flera månader om att få gå till doktorn och få spruta men han var så otroligt modig! 

Felix satt på en stol inne på ett kontor på vaccinationsmottagningen och tittade på YouTube på min telefon när sköterskan kom med sprutan. Vi varnade honom för att det skulle stickas lite och sen kom sprutan. Felix visste inte var han skulle titta, på YouTube, sprutan som stacks in i armen eller den lilla godisasken som jag viftade med i samma ögonblick som sprutan attackerade. När han fattat vad som hände så hade det onda slutat och han återgick till att titta på mobilen.

Även Felix var lite småhängig ikväll, jag trodde häromdagen att han fått en ögoninflammation men det blev inte så mycket av den, däremot så hostar han lite. Vi får väl se vad vi vaknar upp till imorgon.

Sleeping beauties!

Mina barn är så fantastiskt fina när de sover, de ser så fridfulla ut. Det kan förstås också bero på att jag förknippar deras sömn med att allt blir så lugnt och tyst. Det är väldigt sällan tyst hemma hos oss. Det kommer ljud ut ur Felix mun större delen av hans vakna tid, han klarar inte av att någon annan pratar om andra saker som inte har med honom att göra eller som involverar honom. OM han faktiskt skulle vara tyst för en stund så leker han garanterat med en leksak som låter istället. 

Nu är det i och för sig mycket roligt som kommer ut också, igår frågade han Kenny; vad tänker jag på?

I morse när vi åkte till dagis sa Felix att han smakade jordgubbe, det gjorde även mamma och Tuva. När jag frågade vad pappa smakar så blev svaret; senap.

Ficklampskväll!

Mitt andra älskade barn är så stor! Vuxen i jämförelse med Tuva. Han kommer och frågar om han får kasta Tuvas använda blöjor i soptunnan (morgonbytet som ligger nedanför sängen), han stänger själv av tvn när det är läggdags, tömmer sin egen potta i toaletten, plockar upp Tuvas leksaker som hon tappar på golvet om och om igen. Han pekar på texten i tvättlappar, i tidningar och leksaker och frågar vad det står. Om det är ett ord som innehåller x så säger han att det står Felix.

Han har plötsligt blivit så stor! Två dagar borta i snökaoset och så kommer han hem och säger nya saker, nya fraser, han snappar upp allt. Hans humör har blivit så otroligt mycket bättte, jag kan inte ens komma ihåg sist han sa ”mamma jag är arg dig”. 

Skrikfesterna är sällsynta och när de inträffar och jag bär in honom på rummet så vill han att jag ska krama honom så fort jag släpper ner honom, istället för att han slår mig eller skriker ännu mer. Sen har han förstås en jäkla vilja och gör massa dumheter fortfarande men jämför man med en månad eller två sedan så är det ljusår bättre nu. Han och Kenny har fortfarande en del bråk och han verkar ha en liten mammaperiod nu men förhoppningsvis så växer det också bort.

Hans och Julias relation växer, när jag kommer och hämtar honom på dagis så är första reaktionen inte längre glädje, även om den kommer efter ett tag. Han vill inte åka hem, han vill stanna på dagis och leka med Julia. De minskade tiderna på dagis i och med att Tuva föddes är inte helt positivt i Felix ögon.

Ikväll hade de ficklampskväll på dagis. De hade hängt upp reflexer och en liten tipsrunda som vi skulle gå men så fort Felix fick syn på Julia så sprang han bara efter henne. Enligt Julias föräldrar så verkar känslorna vara besvarade, därhemma pratas det tydligen mycket Felix.

Hjälp! Vad händer?

Jag kommer in på dagis och lägger Tuva på golvet, inpackad i sin åkpåse, medan jag klär av Felix ytterkläderna. Plötsligt hör jag ett högt pipande; NEEEEJ MEN ÅÅÅÅÅH, HEEEEEEEEEEJ, KAN MAN VARA SÅ LITEN?!

Jag tittar upp för att se vad som åstadkommer ljud som jag inte hört sedan Pernilla Wahlgren sjöng Piccadilly cirkus och möter blicken hos en annan förälder på avdelningen. NU förstår jag vad alla menar när man pratar om att vuxna pratar bebisspråk med barn. Men det här är inte bebisspråk, inte ens Tuva kommer upp i såna höga toner. Hon fortsätter och jag finner inga ord, jag är lamslagen, inte ett ljud kommer ur min mun, jag kan inte ens låtsas att le och fröken som står bredvid mig vänder sig bara om och går därifrån och lämnar mig till spektaklet. Som tur är så kräver Felix uppmärksamhet och jag kan ta mig därifrån. 

När jag sätter mig i bilen och ser att pipkvinnan går till sin bil så bestämmer jag mig för att jag ska sitta kvar i bilen nästa gång jag ser den stora blå amerikanaren på parkeringen.

Jag har en till sån person. När jag och mamma var på Mc Donalds för ett par månader sedan så stod det en kille i kassan som tog min beställning. Han var blank i ansiktet, stirrade oavbrutet på mig med stora galna ögon och ett enormt stort påklistrat leende under hela beställningen. Det kröp i hela min kropp och jag förstod inte om han drev med mig eller inte, jag ville bara bort därifrån. Fort! Han fick mig att vilja fly!

Igår när vi hade besiktigat bilen så åkte vi genom drive thru på McD för att köpa en kaffe och när rösten i boxen frågade efter vår beställning rös jag till och det började klia på kroppen. Rösten tillhörde förstås samma kille. Hur kan en person få en att känna sånt obehag?! 

Maskerad på dagis!

Jag älskar bilden här nedan, den är så typisk Felix. 21 barn står stilla men ett enda barn, mitt i centrum, KAN inte stå stilla. 

Min lilla pirat med så många myror i brallan. 

Tänk vad nära det var att de fick till ett perfekt gruppfoto! 

Utbytt mot en 4-åring!

Vid middagsbordet:

Felix: Mamma, du får inte vara min bästa vän!

Jag: Va? Varför inte?

Felix: Jag är bästa vän med Julia!

Jag: Men kan man inte ha flera bästa vänner?

Felix: Nej, jag har Julia, du får ha pappa.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑