Sista dagen på jobbet innan semester och det var inte bara jag som försökte gira bort från allt som kunde innebära något mer långvarigt eller ansvarsfullt än vad som rymdes inom tidsramen innan ”vacay”.De nedsänkta blickarna, försöken till att dela ut sina ansvar till logiska mottagare, paniken i ögonen när telefonen ringde och sen lättnaden när man äntligen kunde trycka save på ”out of office”-mailsvaret och dansade ut från lokalen. Vi var många som dansade ut idag!Kenny hämtade barnen och jag skulle handla. Jag hade sedan länge bestämt mig för att vi ska försöka äta bra och nyttig mat på semestern och hade därför skrivit ut fem olika recept med bifogad inköpslista. Så jag åkte glad i hågen till Ica Maxi.Innan jag ens kommit till matavdelningen så visade handscannern att jag var uppe i 500kr och redan där tappade jag sugen lite. När jag tittade på mina recept och läste ord som gari, alger, sojabönor och sesamfrön så suckade jag djupt. Att köra någon orienteringslek på Ica fanns inte med på min önskelista just då. Jag vet inte ens var jag ska börja leta och vad jag ska leta efter!Av alla recept så bestämde jag mig för att i alla fall köpa ingredienser till att göra Pokebowl, som jag har längtat så efter att äta. Så jag passerade korven, köttbullarna, köttfärsen, kycklingen och sen, när jag svängde runt hörnan för att komma till fiskdisken så var det fullt av lådor i olika färger med texten Veggo! Så fint, en hel disk med vegetariska rätter, men var fan är laxen?Jag tog ett varv till och utökade sökningen med ganska många meter, men inte en enda Salmalax så långt ögat nådde. Här gav jag upp.Väl hemma så hade jag handlat för massor med pengar men kom hem med köttbullar, bröd, mjölk, flingor, godis och saft. Precis som vanligt!
Man kan tro att bloggen försvann med byggkaoset i april och just nu så har jag tänkt att det kändes okej att pausa här men så googlade jag en sak idag och plötsligt så dök min egen sida upp som resultat på sökningen. Jag tittade igenom det ”senaste” lite snabbt och kände en saknad. Någonstans så tänker jag att mina barn ska tycka att det här är intressant för dem att läsa när de blir vuxna. Det kanske inte är i linje med deras tankar men någon gång ska de väl undra vad deras föräldrar egentligen höll på med under deras uppväxt. Barnens alltså.
Jag tänkte skriva att huset har varit en stor sak senaste månaderna och det HAR det ju varit men själva huset har inte tagit så mycket av vår energi eftersom snickarna sköter allting själva. Däremot så har allt runtomkring huset tagit tid och energi, av Kenny som får göra jobbet och av mig som får sköta allt inomhus med barnen.
Vi har inte anlitat snickarna för att bygga garage så den delen ligger på oss själva och det är det som tar tid av Kenny nu. Nu har Kenny ofta tur med det mesta han gör så just för tillfället så har han mindre jobb vilket ger honom större möjlighet att faktiskt arbeta med garaget.
Som ni ser på bilderna så är huset, utvändigt, nästan klart. Det är så fint att jag vill flytta in nu! Jag längtar så sjukt mycket efter huset.
Nu börjar våra semestrar och jag tänker, just för ögonblicket, att det vore ju kul att dra igång den här gamla Bettan igen på något slags kontinuerlig sätt. Den som lever får se, men det var kul att du kikade in för att se om det fanns något nytt! 👍🏼
Igår kanske man kan säga var den officiella byggstartsdagen. Det är såklart en definitionsfråga eftersom vi i vissa aspekter försökt att bygga i flera år, men närmast tänker jag på att Kenny har grävt en hel del inför grunden innan.
Men i måndags kväll, 2:a april, så kom Johan upp från Gotland för att hjälpa oss att bygga grund.
Redan igår kväll så kom Kenny in, alldeles bedrövad, och sa att vi måste skjuta upp husleveransen.
Grävmaskinen som Kenny har använder Johan för att peta tänderna med och det var inte ens aktuellt att diskutera användandet av maskinen i det här sammanhanget. Alltså fick de hit en stor maskin, som fungerade en stund innan någon slang brast och sprutade ut olja.
Jag vet inte riktigt vad som hände sen men Chrille dök upp som en räddande ängel med arbetsbyxorna på och en ny, ännu större, maskin kom hit sent igår kväll.
Kenny är superstressad. Sådär stressad som han aldrig är. När saker INTE bara ”-det löser sig”. Han är inte så himla bra med stress eftersom han inte är van vid det, men mest troligt är att han känner sig lite hjälplös. Johan är irriterad, kanske borde vi ha förberett något eller så är han också stressad över situationen med tjäle i marken och maskiner som inte fungerar men hans irritation gör att Kenny blir ännu mer stressad.
I allt det här så känner jag mig lugn. Det finns absolut ingenting jag kan påverka i det här sammanhanget och Kenny hjälps inte av att jag också stressar.
Så när killarna kämpar för fullt där ute i duggregnet så läser jag sagor för barnen och när de har somnat så står jag och gluttar bakom gardinerna på kaoset där ute och försöker mentalt att skicka lite styrka till Kenny.
Vi var så taggade idag! Och nöjda över att vi (jag) valt skidskolan som började klockan halv tolv istället för nio på morgonen, för när vi vaknade så var det minus 17 grader ute.
Kattis följde med mig och Felix, vi hade någonstans tänkt att vi skulle rasta Texas medan Felix gick i skidskola. Nu så här i efterhand så känns den tanken otroligt naiv.
Från parkeringen till backen så är det ganska långt att gå, sådär långt så att Felix nästan höll på att tappa lusten. Lustigt nog så låg barnbacken längst bort också.
Väl där så var det bara att slänga på honom skidor och pjäxor och sen skulle han upp i liften, utan någon vidare förklaring eller presentation. Jag stod kvar och såg honom åka upp, utan några problem i liften, men det kändes lite snabbt på allting.
På håll stod jag och såg Felix få hjälp av en kille som gled ner för backen, framför Felix för att kunna ta emot honom efter varje meter. Felix vinkade till mig men jag hade svårt att se vad ansiktsuttrycket sa.
När de tagit sig ner för backen så vinkade skidläraren på mig och jag kom dit och möttes av en arg liten kille. -JAG VILL INTE MER, DET HÄR ÄR LÄSKIGT! JAG VILL IIIIIIIINTE!
Jag trugade och uppmuntrade och mutade men han var så arg och envis. Till slut kom vi överens om att ta en kopp varm choklad om han lovade att åka igen.
Den här gången följde jag med honom, gick bredvid i liften upp och gick bredvid skidläraren på vägen ner. Så höll vi på ett par gånger och även fast Felix hade inställningen att ”man får faktiskt ge upp” så kämpade vi vidare till timmen hade gått. Då var Felix ganska okej med hur det hade gått och han återupprepade flera gånger hur han hade åkt ifrån mig i liften när jag tittade åt ett annat håll.
Efter skidskolan så åkte vi och köpte godis. Jag misstänker att vi kanske kommer att behöva göra det imorgon också men förhoppningsvis så har vi tagit det värsta och jobbigaste steget idag.
Jag myser över att få jobba igen efter sjukkaoset. När klockan passerar fyra så sitter jag kvar, njuter av att det börjar bli tyst på kontoret. Jag trivs med att få göra vuxensaker igen och inte snyta näsor, servera mat, diska, plocka och tvätta.
Fast det som är allra bäst är förstås att mina kära små älsklingar mår bättre. Det är fortfarande lite hostigt och snorigt men febern verkar äntligen vara utrotad. Nu hoppas jag att vi har gjort vårt och kan slippa elaka baciller framöver.
För övrigt så är jag sjukt taggad över att Felix ska gå på skidskola några helger framöver. Jag är nästan lite övertaggad och kommer att bli så besviken om han inte gillar det. Jag kommer att muta honom med godis i värsta fall för jag har redan mentalt ställt in mig på alla kommande skidsemestrar som vi ska ha.
Det slår aldrig fel! Är det någon gång då ungarna pinkar i sängen så är det samma kväll som man har bytt sängkläder. Nu har ju inte Felix haft blöja senaste två och ett halv åren så Tuva har tagit över stafettpinnen med att pinka snett i blöjan, eller vad det nu är som de gör.
Men det är det minsta problemet just nu. Sedan förra lördagen så har vi legat hemma sjuka! Alla utom Kenny.
Förutom att det är jättesynd om mina stackars barn som har haft hög feber, snuva och en grymt elak hosta, så är det dessutom synd om mig som också varit sjuk och mitt i det fått ta hand om mina superynkliga barn. Herregud vilken resa.
Felix hade runt 40-graders feber ena dagen och jag tyckte så synd om honom som låg där nerbäddad i soffan och såg så sjuk ut så jag gav honom maxdos av Alvedon. En halvtimme senare studsade han runt och drog fram leksak efter leksak som han stojandes kastade runt. Så höll han på ända fram till kvällen då febern kom tillbaka igen.
Tuva har tagit mammigheten till en ny nivå under den här perioden. Hon går runt som en zombie, likblek i ansiktet, hålögd med rödkantade ögon, ropandes på mig med armarna uppåt i en ”bär-mig”-pose. Hon följer varje steg jag tar, gnällandes. Men sätter man sig ner en minut, då skaffar hon sig uppmärksamhet genom att gå till Nisses kattmat eller kattlåda, för då vet hon att jag kommer springandes.
I fredags lämnade Kenny Felix på dagis, då hade han varit feberfri en dag och hade ”bara” hostan kvar. Vid lunch ringde dagis, då hade de gått in från gården och när Felix kom in i värmen så däckade han ihop. Så han kom hem ynklig, med feber igen.
Trevlig helg!
Fast julafton går faktiskt helt obemärkt förbi. Om det inte hade varit för de sociala medierna förstås, där svämmar det över av bilder på julgranar, tomtar, uppklädda barn (och vuxna) och lass av julklappar. Vi har inte ens engagerat oss i att köpa tomteluvor och göra ett julkort på oss (läs barnen). Jag tar igen allt det där nästa år, i vårt nya hus. Mmm, det smakar gott i munnen att säga ”vårt nya hus”.
Jag lyckas ännu en gång överdriva frukosten eftersom jag inbillat mig att barnen är hungriga idag. Det är de inte. Tuva är brännande varm men termometern visar bara 37,7 men nyfikenheten om vart det är på väg är stor.
Fram till klockan tolv så ägnar jag mig åt min favoritsyssla, dvs packa. När vi åkte till Thailand så valde vi kläder som vi skulle kunna lämna kvar när vi använt dem, men eftersom vi haft tvättmaskin under nästan hela vistelsen så kändes det så dumt att slänga rena och fina kläder, så det blev en blygsam hög som fick stanna.
Strax innan tolv lämnade vi in all packning i hotellreceptionen och gav oss av till MKB-gallerian, dvs den gallerian man skulle ha råd att handla i om man hade behov.
Någonstans efter lunch, då Tuva kräktes över bordet på Mc Donalds, kom vi på att det var julafton och så pussades vi, strax därefter var julen bortglömd igen.
Vi lyckades fördriva flera timmar där idag igen men vi tog en tuktukpaus i mitten, vilket innebar att vi bad killen köra runt oss i en halvtimme för 50kr så att vi kunde vila benen.
Runt fem-sex tog vi en taxi ut till flygplatsen. Om vi tycket att trafiken är jobbig i Stockholm så är det ingenting mot Bangkok. Fy alltså! Resan tog över en timme och det var sådär med barn som inte alls hade lust att sitta still i en bil i stillastående bilkö.
Jag visade min allra trevligaste sida i check-in-disken och frågade om det fanns några extraplatser kvar och damen bakom disken log åt mig och fixade två 3-sitsrader till oss.
På flygplatsen hade vi ett antal timmar tillgodo innan flyget skulle gå, halv två på natten. Vi åt på en restaurang och barnen började varva ner och bli långsamma i sina reaktioner. Tuva somnade en liten stund men när hon vaknade igen så var barnen plötsligt tokspeedade. Livrädda för att somna om de stod still. Så den sista timmen innan flyget skulle gå så hoppades det och studsade och båda ungarna sprang fram och tillbaka bland alla trötta människor i gaten.
Väl i planet så började Felix titta på en film men sa ganska omgående att han var trött, sedan vände han bort huvudet och somnade. Tuva skrek sig såklart till sömns men somnade i alla fall. Jag bäddade om Felix och la han bekvämt över alla tre sätena och kröp över till en egen rad för att sova. Kenny hade redan somnat och jag tänkte att nu vore det fint om vi kunde sova tio timmar.
Efter fyra timmar vaknade Tuva skrikande och sen strax därefter även Felix. Tuva skrek och skrek och mitt i det all det där, när man svettas i stressen över att hon inte ska väcka alla andra passagerare så kommer en Thaisvenska och börjar prata om att hon är utbildad i taktikberöring och visar mig hur jag ska klappa Tuva för att hon ska lugna ner sig. Jag sitter där helt yrvaken och försöker förstå vad som händer samtidigt som jag klappar Tuva enligt instruktioner innan jag finner mig och förklarar att Tuva är inte trött, hon skriker för att hon inte vill sova. Enligt hennes klocka är den sju på morgonen, alltså ska hon inte sova och hon blir sur när vi försöker få henne att sova.
När Tuva får springa i gången fram och tillbaka så är hon toknöjd. Jag och Kenny är inte lika nöjda, vi vill sova. Eller kolla film. Eller läsa. Inte springa i gången fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ett tag sitter vi på en toalett och leker med vattenkranen men sen vill hon ut och springa igen.
När vi landar 11,5 timmar senare så är det underbart att få kliva ur planet. Vi är skittrötta men det är så skönt att slippa flygplanet nu.
Väskorna kommer som de ska och taxikillen står i vänthallen med en skylt med våra namn, så smidigt!
Hem ljuva lergrop!
Sista filmen från Thailand hittar du här!
Så långt det går så undviker vi restauranger just nu. Om man måste kasta i sig maten utan att hinna känna smaken av den så är det inte värt det tycker jag, därför har vi bestämt upp frukost på rummet istället. Dessutom blev det billigare att beställa vad vi ville ha istället för att betala frukostbuffé för alla.
Som förälder så gör man saker för sina barn hela tiden som man tror att barnen ska uppskatta. Sen inbillar man sig att de ska visa någon slags tacksamhet tillbaka, och jag tror det är den biten som som vi behöver jobba med, det vill säga att förstå att den inte kommer.
Sea life i Bangkok är ett helt fantastiskt ställe som jag och Kenny skulle kunna gå runt på i flera timmar, med hörselkåpor. Istället för att titta på alla superhäftiga sjövarelser i mer än två sekunder så tittar Felix hellre på brandsläckare, brandutgångar och eluttag och studsar skrikande fram. Tuva vill mest bara springa runt och peta på all smuts bakom skåp och i skrymslen och skriker även hon om hon inte får göra som hon vill.
När vi tillbringat två timmar på akvariet så lämnade vi kaoset och gick mot restaurangdelarna i en annan galleria. Dregglet rinner ur munnen när man passerar alla restauranger med så mycket lockande mat, för att inte prata om alla desserter. Men som sagt, det får bli en gång när barnen är vuxna, eller hemma.
Vi fick Tuva att somna i alla fall och gick till restaurangen som Kenny drömt om sedan vi var där för två-tre år sedan. Han åt för tre men såg hur nöjd ut som helst efteråt.
Resten av dagen tillbringade vi i en jättestor galleria på sju våningar med så mycket prylar så att ögonen går i kors. När vi kom hem vid åtta på kvällen så hade vi gått en mil och var helt färdiga i kropp och själ. Trots denna ansträngning så var barnen lika svårsövda som vanligt. Det är ett mysterium.
Film och bilder
Planeringen går ju sådär. Jag tänkte att vi skulle se till att sova tidigt för att vara pigga inför resan till Bangkok, men tji fick jag. Tuva hade en jättedålig natt och låg och gnällde och skrek, till och från i flera timmar. Så imorse när klockan ringde sju så var det ett gäng zombies som drog sig upp från sängen. Som tur var så hade jag hunnit med att packa ihop det mesta igår kväll så det var inte så mycket kvar.
Men på vägen till Bangkok kommer ju barnen att sova i alla fall. HAHA! Inte det heller nej. Felix var sur och Tuva supergnällig och ville inte sitta i stolen. När vi närmade oss Bangkok så tog det dessutom stopp i trafiken, jösses vilket trafikkaos de har.
Felix började, mitt i de stillastående köerna, prata om att han var illamående men bestämde sig för att inte kräkas. Vi kom inte fram till om han pratade om häromdagen när han också snackade om att kräkas eller om det var aktuellt, men vi smög fram en påse, utifall att. Han kan bestämma sig för att kräkas när han vill och har gjort det som en slags maktgrej mot oss; -nu är jag ploppmätt (jag rättar honom inte för det är ganska gulligt), om jag äter mer så kräks jag.
Vi kom fram till hotellet utan några missöden till slut och checkade snabbt in för att kunna komma upp på rummet. Eftersom ungarna inte ätit på länge var det dock bara att slänga av sina saker och ge sig ut på gatorna i jakt på mat. Vilket kaos det är!
Tuva somnade till slut och sov kortare än hon borde ha gjort men vi fick lite andrum från gnället och traskade runt med Felix i en leksaksaffär i Siam center och tittade runt. Det är galet var mycket prylar och kläder det finns, dessvärre är priserna som hemma, eller dyrare så det blev ingen shopping.
Vi har nu hittat tillbaka till restaurangen som vi pt på sist vi var här. Kenny har drömt om den maten länge efteråt och blev glad när han insåg att jag planerar att vi skulle få tillbaka dit. Vårt största problem är bara hur vi ska lyckas sitta ner och äta, utan att behöva jaga barn samtidigt.
Efter ett par timmar så var vi ganska slitna och Kenny hade skoskav så vi köpte med oss mat och drog till hotellet med tuktuk, vilket tog tre gånger så lång tid som det gjorde när vi åkte skytrain dit.
På väg upp till sjuttonde våningen så checkade vi in poolen på taket, men blev väldigt besvikna när den höll frosttemperatur. Vad är det för mening att ha en pool som är för kall att bada i?!
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer