När jag läser på sociala medier om vilka förväntningar folk har på kommande år, vad de ska uppnå och vad de vill lägga bakom sig så undrar jag om jag lägger för lite vikt vid årsskiften.
Jag vaknade i morse och hade ingen tanke på att det var ett nytt friskt år som jag borde ha stora mål med. Jag vaknade och var kissnödig och hungrig som vanligt och funderade på varför mina barn inte kunde låta mig sova förvånansvärt länge någon gång.
Kenny var däckad i soffan och hade inga planer på att röra sig därifrån när frukostbestyret var avklarat, alltså försökte jag samla ihop mig och barnen för att ta oss ut en sväng i det mysiga vädret.
Det har blivit betydligt lättare att gå ut och gå med Felix nu när han faktiskt orkar gå en bit. Värre är det förstås med Tuva som hänger rätt tungt i Babybjörnen på magen. När hon blir lite större så ska jag testa att ha henne i bärmesen.
Felix gick i skogen, ropandes på Nisse som han tyckte skulle följa med och letades efter bananer. Om man någon gång planterat ut lite bete för att få Felix att tycka det är spännande med skogen så är man körd. Då ska det ligga bananer och russin i skogen jämt!
Det var supermysigt att komma ut en sväng, jag önskar att vi kunde göra det betydligt oftare, det skulle vi alla må bra av.
Min vilja är inte Kennys lag. Nyårsmiddagen som Kenny bjudit in Andrew och Emelie till hade jag bett honom att avboka i samma stund som han berättade att han skulle åka till Monaco. Jag är inte intresserad av några sista-minuten-förberedelser/stress och var inte så imponerad av ”vi kanske kommer hem på lördag”.
Kenny lyssnar dock väldigt sällan på mig, eller så gör han det men skiter i vad jag säger, precis som Felix, så han hade ju inte bokat av middagen förstås.
Lördags morgon så kom han hem från sin roadtrip och det fanns naturligtvis ingen tid för att vila upp sig inför kvällen.
På grund av olika smaker och viljor så blev det väldigt mycket mat. Vi åt laxröra på toast och hummer till förrätt, sen blev det en klassisk oxfilé med potatisgratäng och på det så åt vi Ginos (frukt med vit choklad och glass) samt en vit choklad- och pistagenötspavlova. Ja jösses, det är ett under att jag var så hungrig i morse när jag vaknade.
Kvällen blev väldigt trevlig och lugn, tänkte jag säga men det blev den först när barnen lugnat ner sig. Det var en kväll i min smak!
När Felix vaknar och säger; ”mamma, vi är en familj, ni får inte tappa bort mig och åka utan mig”, då blir jag extra nöjd över att Felix är hemma hos mig och inte hos någon barnvakt under Kennys frånvaro.
I morse när barnen började vakna så pruttade Tuva, då hurrade Felix för henne fyra gånger. Jag misstänker att det har att göra med vårt firande av Felix toalettbestyr på semestern. Han behöver ha det lite tryggt när han ska bajsa, det ska helst ske hemma på pottan, annars kan det vara. När vi var på semester utan potta så blir det därför lite obehagligt och han skjuter upp behovet. Därför ”firade” vi hans bajskorvar med godisbjörnar och hurrarop under semestern för att uppmuntra och det har han nog tagit med sig hem.
Han behöver mycket uppmärksamhet nu. Han behöver även ha det torrt och varmt hemma säger han. 😀
Sjukstugan är tydligen inte över helt. Tuva har varit lite snorig och hostar lite ibland och Kattis, som nog trodde att hon klarat sig, åkte dit igår och ligger nu nerbäddad. Det är bara Felix som inget rår över, på något sätt, han hostar lite ibland på sin höjd. Jag skulle vilja säga att det är en förvånansvärt frisk unge vi har fått men det kanske är att utmana ödet.
Felix går på dagis ett par timmar om dagen nu i mellandagarna och idag var det lika många fröknar som barn, det blir alltså väldigt mycket uppmärksamhet på barnen. När jag kommer för att hämta Felix så tittar han på mig och skriker; NEEEEEJ. Fast idag sa han: Mamma, jag vill inte prata med dig just nu. Sen så fixade han klart med sin sand och efter det kunde vi prata.
Kenny vill jag egentligen inte prata om, han ligger inte på topplistan för ögonblicket, men vad gör det när han just nu sitter i en lastbil i närheten av Monaco, eller något angränsande land utan en tanke på trotsiga ungar, att jag skulle ha jobbat på fredag eller att han bjudit hem folk på nyår. Det är bara gupp på vägen, som han säger. Jag ska nog ge han gupp!
Så nu sitter jag hemma och leker en stereotypisk bitter hemmafru, den tråkigaste leken jag vet, utan betalning dessutom.
Så kom julafton och jag är dyngförkyld med feber och en elak hosta. Jag misstänker att det en fortsättning på Mexicosjukan. Hostan jag har kallar jag för håll käftenhostan eftersom man nästan blir lika tokig av att lyssna på någon som har den som att ha den själv. Det är en sån där mörk och djup hosta som kommer från ryggen.
För att inte smitta ner Kennys släkt och för att jag var rätt risig så fick Kenny släppa av mig hos mamma innan han åkte vidare för julfirande. Hos mamma passade jag på att vila ut i soffan, utan ett enda barn som krävde uppmärksamhet, i flera timmar innan Kenny och barnen kom tillbaka för att hälsa på tomten som satt och väntade med paket.
Felix var så lycklig i morse när tomten varit förbi och lämnat ett paket, ”precis vad jag önskade av tomten” sa han början öppnade paketet. Jag är inte helt säker på hur Felix uppfattar tomten dock, när vi sa att Peter skulle komma snart så sa Felix något om att han var fast inuti tomten.
Felix vaknar på julafton och det första han säger är:
– Mamma, du ska inte vara här!
– Eh va?
– Mamma, du ska inte vara här. Du ska vara med pappa i soffan.
– Vadå?
– Du ska sitta bredvid pappa i soffan.
– Men Felix, mamma är lite sjuk så jag vill ligga i sängen.
– Nej, du ska inte vara sjuk.
– Okej. (Jag inser att jag inte vinner den här).
Två minuter av tystnad.
– Mamma, du ska vara här. Du ska inte sitta i soffan med pappa.
– Okej.
Sen somnar han om.
Jag har inte varit så positivt inställd till att vi skulle flyga med Thomas Cook efter vår resa till Dominikanska i januari tidigare i år. Då flög vi i en riktigt gammal maskin där askkopparna fortfarande satt kvar och där minitv-apparaterna satt i taket och visade samma Vänneravsnitt fyra gånger innan jag sa till. Personalen var riktigt ovänliga och vi serverades mat som fortfarande var frusen.
På grund av detta så hade jag inte så höga förväntningar på flygresan men ack så fel jag hade. Vi fick åka i fina och fräscha flygplan där personalen verkligen var fantastisk. De gjorde allt för att hjälpa oss barnfamiljer som inte hade det så lätt och kom och smög till oss mutor till barnen (läs Felix), alltid med ett leende på läpparna.
Nu på vägen hem så hade vi en hel stolsrad bakom oss med tre lediga platser och då kom en i besättningen och sa till oss att vi kunde ta den raden också för att underlätta för oss. Alltså fick jag och Kenny varsin stolsrad att breda ut oss och ungarna på. Barnen var väldigt skötsamma, som helt andra barn jämfört med ditresan. De sov till och med i flera timmar. Jag är så glad att resan hem gick så smidigt, jag hann till och med se två filmer! Otroligt?!
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer