Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Det här smycket såg jag i en tidning och insåg direkt att jag verkligen behövde det!
När jag såg prislappen på 2.600kr så avtog dock behovet markant! Men för er som inte vet vad ni ska göra av alla pengar så finns det massor med fina saker att välja på här .

I natt vaknade jag av en dröm. Jag drömde att jag var utfryst och att folk runt omkring mig uppmanade mig att ta livet av mig. När jag öppnade ögonen så forsade tårarna ur dom och jag hulkade så att jag knappt fick någon luft. När jag lugnat ner mig och snytit snoken så somnade jag dock ganska omgående igen.

Innan jag vaknade av denna dåliga dröm hade jag dock haft det ganska trevligt. Kenny använde lördagkvällen till extremhoppning medans jag åkte och grillade med vänner. Vi spelade spel och trots att jag inte vann en endaste gång så blev jag knappt sur.

Jag kan nu även pricka av staketmålningen från checklistan. Jag trodde nog att det inte skulle ta så lång tid för att måla ett par plankor men oj vilket pill det var för att få det snyggt. Det har nog tagit mig totalt 10-11 timmar för att få någon ordning på det, men nu är det minsann fint!
Min hoj är äntligen hemma igen. Visserligen så var den stendöd när Kenny försökte starta den men med en kick av BMW-power så fick vi till slut igång den så att han kunde köra hem den åt mig.

Vad sägs om en röd dag imorgon? Kan vi inte rösta på det?! Jag har massor av saker kvar att göra!

Förra veckan så kunde vi läsa i tidningarna om den falska polisen som stoppat en tjej i norra Stockholm till slut åkt fast. Han hade ”varit schysst” och låtit henne slippa böter för att sedan skicka sms till henne och kräva att dom träffades.

Efter bara någon dag kom ännu en rubrik där två killar i Västerås utgett sig vara civila poliser och stannat en tjej med blåljus för att sedan kidnappa henne.
Såna här nyheter får mig att rysa ända in i benmärgen. Det är så fruktansvärt att göra på det här sättet, precis som Breivik gjorde när han promenerade runt i sina poliskläder, att få en att känna sig trygg för att sedan utnyttja det på ett vidrigt sätt!

Vissa saker får man bara inte göra, hur simpelt och smart det än må vara. Poliser ska vara poliser, såna som man vet att man kan vända sig till om man behöver och visst, även såna som läxar upp en om man gör fel, men på ”rätt” sätt.

När jag var i Dominikanska år 2004-2005 så råkade vi ut för korrupta poliser, dessvärre riktiga poliser. Vi var fyra stycken som tagit en hyrbil in till huvudstaden och hade haft ett par trevliga dagar där men var nu på väg hem.
På väg ut ur staden så stannade vi vid ett rödlyse och två poliser på en moppe gled upp i filen bredvid. Jag ser hur polisen bakpå moppen ser sig omkring, sveper blicken över vår bil för att ett par sekunder senare återvända och fixera oss med blicken. Man riktigt ser hur han tänker – aaaaaaah, turister!

Så fort rödljuset slår om så slår dom på blåljusen och vinkar in oss. Dom hittar på en historia om att vi har kört mot rött ljus och behöver nu böta för detta och straffet för denna typ av hemska brott ligger enligt dom på 5000 SEK.
Det uppstår en vild diskussion som inte är helt enkel att följa då de inte pratar någon vidare engelska och vi inte pratar spanska.

Tjejen som är med oss ringer upp till sin vän som kan spanska och som får spela advokat över telefon till poliserna. Dom hotar med allt möjligt och har pass och bilnycklar som gisslan. När vi försöker kräva att vi åker till stationen för att reda ut problemet så svarar dom med att de kommer att hålla kvar oss i flera timmar i sånt fall. Efter en lång och svettig förhandling så kommer vi till slut ”överens” om att vi betalar 1000 SEK till de vidriga poliserna för att slippa därifrån.
Det krävs inte många sekunder innan bilen är startad och vi har åkt därifrån med siktet inställt på vår turistort igen. Fy vilka dåliga människor det finns!

Det är så underbart med röda dagar mitt i veckan ibland! Man sitter hemma i soffan och har lördagskänsla när man inser att det alldeles snart är lördag igen.

I onsdags kväll så åkte vi hem till Jenny för att grilla. Visserligen så var det inte vi som grillade, utan det skötte Richard medans vi satt inne i värmen och hade det gott, men ändå, det var grillning.

Det var hur mysigt som helst att få umgås med vännerna över en bit mat, det känns som att det var en evighet sedan sist. Kenny var duktig också och hjälpte till att göra slut på en Whiskeyflaska med killarna, vad gör man inte för den goda sakens skull?!

Av ovanstående anledning, och den sena timmen kvällen innan, så blev det en lugn morgon dagen därpå. Till slut klev jag upp och bakade scones för att ge Kenny en anledning till att stiga upp och det fungerade riktigt bra.
När vi långsamt vaknat till liv så gav vi oss på att skrapa färg av staketet.
Det enda som får mig att hålla på med såna otroligt tråkiga uppgifter är tanken på hur fint det kommer att bli när det är klart. Det är helt otroligt vad det finns saker att göra, även på ett sånt litet hus som mitt.

Attans skit alltså!
Vi har en stegtävling på kontoret, vilken jag i och för sig inte har en chans att vinna då man tydligen automatiskt får flera tusen steg bara på hemmaplan om man har barn och för att elitlöparna på jobbet springer mer per dag än vad jag går på två veckor.
Men oavsett så var det en trigger för mig då det var ett sätt att mäta min personliga prestation från dag till dag. Detta har alltså fått mig att börja promenera ett par dagar i veckan.

I måndags när jag åkte ut till den konferens vi skulle ha i Bro så tappade jag dock min stegräknare på vägen. Den satt dåligt och jag bar på en massa väskor som säkert gjorde att den lossnade.
Nu är det ju inte hela världen att den är borta, man kan köpa en ny, eller bara promenera för hälsans skull ändå. Det mest irriterande är att jag faktiskt tappade den! Jag tappar inte bort saker!
Nycklar, plånbok och mobil har jag tills jag byter lås eller modell! Dåligt Solan!

29 samtal passerade min mobil igår. Vissa var missade samtal och vissa var uppringda av mig, men 29 stycken blev det!!
Jag sitter inte i en växel och jag har inte satt ut någon snorbillig annons på Blocket. Inte ens på min födelsedag så får jag så många samtal som jag fick igår.
När jag på eftermiddagen satt upptagen i min fasta telefon och det under en tvåminutersperiod ringde sex samtal på min mobil som låg bredvid så var jag redo att kasta telefonen i väggen på andra sidan av korridoren. Jag såg framför mig hur den skulle gå i tusen bitar och tystna, sluta ringa!

När jag väl kom från jobbet så åkte jag hem, bytte snabbt om till promenadkläder, kopplade in lurarna och lyssnade på Zlatans ljudbok medans jag tog en timmes promenad i skogen och ignorerade de två samtalen jag fick under tiden. Det var otroligt skönt men dessvärre kunde inte ens det få mina nerver att lägga sig efter dagens terror. Jag behöver tystnad, största möjliga tyyyyyyyyystnad!

Jag är helt övertygad om att fåglar är jävliga varelser som kan se skillnad på en helt nytvättad och en skitig bil. Min bil har dessvärre tvättats alldeles för lite sedan jag köpte den, men har inte drabbas av några fågelskitsattacker för det. Nu när Kenny för en gångs skull har handtvättat min bil så fick jag en fin present i morse när jag kom ut till bilen – en riktigt stor skithög på framrutan. Inte okej!

Jag tänker inte sticka under stol med att påstå att det inte var tungt att gå upp på lördag morgon. Men väl i upprätt läge så släppte huvudvärken och jag fick till och med höra att jag såg pigg ut, skenet bedrar uppenbarligen.

Det var i alla fall inte läge för frukost så jag tog taxi till flygplatsen istället.

Väl på flyget så byggde jag upp ett riktigt sötsug och såg framför mig den goda frukosten jag skulle äta hemma och marängsvissen jag skulle peta ihop, mums. Jag skulle åka direkt hem och hoppa i mjukiskläderna och krypa ner i soffan.

När Kenny vid lunch kom och hämtade mig på Arlanda med ett paket rosor (!) så körde han mig dock inte hem. Det blev raka vägen till godisaffären i Järfälla där vi fyllde två pinsamt stora påsar.
Nu skulle vi äntligen få åka hem, med ett stopp i mataffären förstås.

Vi passerade gocartbanan i Rotebro när Kenny kom på att hans kompis troligtvis var där och körde med sin son. Det var han.
Vid fem kom vi äntligen hem efter att ha suttit på en blåsig läktare i flera timmar och utan att ha passerat Ica.

Dagen blev bra, inte alls som jag planerat, men den blir ju sällan det…

Eftersom alla varuhuschefer var samlade i Göteborg för möte så var det ett ypperligt tillfälle att fira av vår avgående VD.
Av den anledningen så var det också lite komiskt att jag hamnade på samma stolsrad som Fabian Bengtsson på flyget ned. Jag tänkte ut en plan om att be honom om en lycka-till-hälsning till vår VD men så fort planet landat så pratade han i telefon. I forgive him!

Min plan att ha gott om tid för att fixa mig innan middagen gick i stöpet när jag hoppade in i mötet för att lyssna på den sista presentationen som drog över tiden. Det blev en mycket snabb quick fix, men jag lyckades komma i tid i alla fall.

Middagen var mycket trevlig och varvades av fina tal och sånger innan bandet tog över scenen. Intentionen att ta det lugnt gick sådär. När klockan slagit två och jag stod mitt uppe i ett samtal så kände jag plötsligt att det var nog. Jag ursäktade mig med att jag skulle på toa och smet kvickt iväg till mitt rum. Jag tror att jag somnade innan jag träffade kudden.