Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag är så nöjd över helgen som precis passerat. Vi har fått mycket gjort, vi har ätit gott och haft trevligt sällskap!

Nu står de vita, nästan oanvända, utemöblerna uppstaplade i förrådet, det är ordning på hyllorna och snöspaden står vid ytterdörren!
Kenny samlade energi och rensade igenom sina ”skrotlådor” så att det blev ordning och reda. Han vägrar visserligen att erkänna fördelarna med struktur men det kanske trillar ner en vacker dag, när han faktiskt inser att han hittar det han söker på en gång.

Även min kära motorcykel har nu fått gå i ide. Egentligen så borde jag naturligtvis ha gett den lite omsorg som tvätt och ny olja innan den ska sova, men det får bli till våren. Den fick en dundrande snabb avslutning på säsongen i söndags alla fall (jag körde bilen).

Efter ett kort studiebesök på Gotlänningens brandstation i helgen så har jag insett att jag behöver en värmekamera! Hur intressant vore det inte att veta hur många djur (och odjur?) som står och glor på mig egentligen när man är ute och spatserar i skogen?! Inte för att jag hittills har varit så duktig på att spatsera i skogen, men jag ska, ska bara…

När man köpt en hårspray på taxfreen på Arlanda som slutat fungera. Hur går man tillbaka och klagar när man inte får med sig den genom säkerhetskontrollen?!

Jag trycker ner pausknappen så hårt jag kan. När stunden kommer till att jag måste släppa pausknappen så kommer mitt liv ofrivilligt att spolas tillbaka 2,5 år i tiden. Jag vill verkligen inte dit!
Jag orkar inte!

Eftersom Kenny varit borta på semester alldeles för länge så fick han naturligtvis sova på soffan i helgen.
Jag sov visserligen också där, av någon anledning så är soffan mycket lättare att somna i och faktiskt väldigt underskattad som säng.

För att överhuvudtaget komma ur soffan så åkte vi på varsin motorcykel till Micke och Camilla för att byta slicksen på min hoj till gatdäck. Tidpunkten kanske inte var helt genomtänkt med tanke på att det var frost härom natten, men bättre sent än aldrig.
Vi blev dock kvar där resten av dagen i varsin stol på altanen, det var hur skönt som helst.

På vägen hem därifrån så stötte vi på en bil som försökte preja ut oss i diket vid omkörning, jag blev naturligtvis rädd men ryckte på axlarna och åkte vidare. Kenny däremot blev kvar bakom bilisten tills han stannade och undrade varför han blev förföljd. Efter 45 minuter så kom Kenny hem, efter att ha stått och försökt prata förstånd med killen. Det visade sig dock vara helt lönlöst, den sista idioten är inte född än.

Mitt i natten ramlade han in med ett antal flak öl och ett par kartonger med tonårsbubbel, brunbränd och fin.
Stolt som en tupp visade han upp bilderna han tagit ifrån Lauterbrunnen, jag säger det igen – vilket otroligt fult och tråkigt landskap, jag är inte ett dugg avundsjuk..

Med tanke på att resesällskapet flugit in i kraftledningar, släckt hela dalen och låtit turister få hänga i kabinbanan utan ström, eldat upp sin skärm och hoppet efter detta kraschat och brutit benet på tre ställen så är jag sjukt nöjd över att ha Kenny hemma igen. Hans lilla fadäs då han landade i skogen får räknas som minimal i jämförelse och den kommer inte resultera i att en fet räkning dimper ner ifrån kommunen för reparation av elnätet och för vistelse på sjukhus. Kan jag få slappna av en stund nu?!

Jag ska inte skylla ifrån mitt rökande på någon annan än mig själv, men fasiken vad det går åt cigaretter nu!
Om jag ska behöva gå runt och oroa mig för själmordshoppare stup i kvarten så kommer jag garanterat också att dö i förtid!
Att slösa på sms-pengar med information om status jobbar vi inte heller med, men jag får väl hoppas att någon har råd att ringa om det händer något allvarligt i alla fall!

Det här är inte vettigt någonstans!

Det är bäst för Kenny att han kommer hem omgående, full av energi och nöjd med hoppandet för ett bra tag framöver.