Jag har inte ens jobbat i två månader än men det känns som att jag aldrig har varit borta från jobbet.

De senaste två veckorna har varit fyllda med kurs på kurs på kurs. I den branschen som jag jobbar i så är vi dessutom långt framme i skorna när det gäller jul.

Julen är vår viktigaste period då vi har absolut mest att göra i våra varuhus så därför måste planeringen ske lång tid i förväg. I förra veckan så hade vi därför vårt julmöte med tillhörande julbord och julpyssel och skumtomtar.

På kvällen när vi åt julbord, som jag för övrigt redan nu har tröttnat på, så hade vi en underhållare på scen vid namn Ricardo. Den här gubben eller killen, lite halvrund med halvlångt stripigt hår spelade servitör till att börja med och var en mycket suspekt typ.

Efter ett tag insåg man att det här var någonting som stämde. Han sjöng, skämtade och var sådär overkligt rolig.

Jag och min chef hade valt att sitta långt fram mot scenen utan en tanke på vad som skulle komma och blev kanske av den anledningen måltavla för underhållarens skämt. Vi skrattade och skrattade så att tårarna sprutade och sminket rann men herrejösses vad roligt vi hade.

Men nu behöver jag inte mer jul, inte förrän jag kan fira den i mitt nya hus.