Nu frossar vi i allt vi kommer över av händelser runt terrordådet och det lämnar en bitter eftersmak i munnen.

Söndagens inlägg i sociala medier handlade om hunden. Adoptivhunden Iggy från Irland som dödades i attacken. ”Ingen polis eller politiker har nämnt hunden som dödades, buhu blaha”. Förlåt, men jag tänker att den 11-åriga flickan Ebba går före här. Även Uddevallakvinnan, den Brittiska killen och den Belgiska tjejen går före hunden, i min värld. Till och med alla 15 skadade får mitt största medlidande innan det är dags för hunden. Men! Jag förstår att det är en stor sorg för Iggys husse och matte.

När jag gick in på Ica idag så mötte jag två kvinnor som gick ut från affären och när de passerade så hörde jag ena kvinnan säga ”de är upprörda för att ingen pratar om hunden”. Det är alltså inte bara jag.

I måndags började man istället prata om betonglejonet. Det lejon som hade hindrat terroristens framfart men även skapat så mycket oljud när den drogs med lastbilen  att människor i dess väg blivit förvarnade. Bilder dyker upp på det ärrade lejonet, täckt av blommor. Man hyllar lejonet! Man vill göra en bronsstaty av lejonet som räddat så många liv. Jag tänker ”herregud, det är ett betonglejon”.